Nu börjar bli så smått trött på detta.

Det gör ont f*n i mej överallt just nu. Vet inte varför och det känns som om allt bara rasar ihop.

Jag kämpar och försöker hålla igång med motion. Bara vardagsmotion, men  jag gör så gott jag kan. 

Men det känns som om jag inte gör tillräkligt. 

Suck. Suck....

Nu har jag fått en tid för ultraljudsundersökning av hjärtat.

När jag träffade min EDS specialist berättade han att vi kan få aortaaneurysm. Där aortan går ut ur hjärtat. 

Jag har nog levt lite i förnekelse sedan dess, för jag tror absolut att jag inte har något fel på hjärtat och aortan.  

Det kan ju vara en illusion, men för mej är det väldigt annorlunda mellan att ha ont i leder och att ha ont av något så vitalt och viktigt som hjärtat.

Jag har hellre ont i alla leder i hela kroppen än att ha fel på aortan.

Jag har just nu full tro på att jag är frisk i mitt hjärta. Rätt? Vet inte, men jag är så dålig just nu att jag har svårt att ta in det.

Tänk om det är fel på aortan? Att jag har en början till aneurysm. Det är ju bara att bita i det sura äpplet och ta tag det då. Men just nu kan jag inte.

Jag är ju i ett slags skov. Jag har inte varit med om att min sjukdom blivit så här dålig, på så pass kort tid förut.  Vet inte hur jag ska ställa mej till detta. Hur jag ska reagera.

Men det kommer väl antar jag.  

År det någon mer som blivit sämre på kort tid? Kännt som om kroppen bara faller samman? Jag skulle vara så tacksam om ni ville dela med er av det. Om ni inte vill skriva öppet får ni gärna skriva ett mail. 

Jag mår väldigt illa just nu. Ont. Faller samman. Suck...

Nej. Det gör jag inte.

Jag blir sämre väldigt fort nu. Och jag fattar inte varför.

Det blir som en ond cirkel. Ju sämre jag mår kroppsligt, desto sämre mår jag psykiskt. Så mår jag ännu sämre kroppsligt. Och så vidare. 

Känns lite hopplöst just nu, men kommer säkert kännas lite bättre redan imorgon bitti.   

Asch, jag kan ju hoppas iaf.   

Jo, så är det, och jag känner ofta att jag måste försvara det.

Nej, jag ser inte ner på någon överhuvudtaget som tar smärtlindring under en förlossning. Verkligen inte!!!!

Varför känner jag att jag måste jag försvara mej varje gång jag säger att jag har fött tre barn utan någon smärtlindring?

Det är nog till viss del mitt eget problem efter alla år av försvar. Jag har fått försvara min smärta och inte fått förståelse för den. När man sedan har en påtaglig smärta som jag har klarat av bra, så måste jag försvara den. 

Jag har verkligen tyckt att födslosmärtor är en smärta som går att stå ut med, till skillnad från alla andra smärtor jag har.

Så jag är absolut ingen människa som tål hur mycket som helst. Verkligen inte. Men just när jag har legat där och fött barn, så har den smärtan varit fullt "normal", om man kan kalla det för det. 

Nervsmärtan jag har är tio ggr värre. Om inte mer. 

Som nu till exempel. Nu har jag tagit en massa morfinpreparat plus ett par glas vin, och ändå har jag ont.... Det är för mej mycket värre. 

Men det är ju min personliga åsikt och känsla. 

Smärta är något väldigt personligt tror jag. Det som jag tycker gör ont behöver ju inte göra ont för någon annan. 

Aja, det här är svårt, och jag vill inte stöta mej med någon. Men jag ville verkligen förklara hur jag ser på smärta, även om det inte är det sista inlägget i ämnet, för det är för stort i min vardag, denna smärta. Den är så påtaglig och tar så stor del av min vardag. Jag lever med en varje dag och får väldigt lite förståelse från sjukvården. Det är en evig kamp. Inte sant?

Tack ni som gett mej och alla läsare er berättelse om graviditet och förlossning, jag tror det behövs för alla som har EDS och misstänker att de har!

Så man kan få rätt hjälp och mer förståelse inom vården.

Tack!!!  

Måste ju berätta att jag födde de båda första helt utan bedövning och nummer tre med lite lustgas i slutet bara. 

Klart jag är lite stolt över att ha fått känna hur det är att föda barn, "på riktigt", men när man haft kronisk smärta så länge, känns verkligen födslosmärtor som en petitess. För mej iaf.   

Nu är det ju så olika för alla, men jag tänkte berätta hur det var för mej. 

Jag tar det i stora drag just ikväll, för jag mår inte så himla bra, har gjort lite för mycket idag.  

Jag fick mitt första barn 1992, alltså när jag var 19 år. Jag hade stora, stora problem med foglossning. Jag gick med kryckor nästan hela graviditeten. Jag hade förvärkar från vecka 16. Jag var öppen 3 cm redan i vecka 28. Sedan föddes han två veckor innan beräknad förlossning med buller och bång!! 

Han mådde bra, men det gick fort, jag sprack jättemycket, och så det där med EDS problemet som jag inte visste då, jag blev inte ordentligt bedövad när de sydde ihop mej, och det var MÅNGA stygn!!!

Sedan hade jag avslag i åtta veckor.... ÅTTA veckor.... Fy f*n.... Jag bllödde och blödde och blödde.... Det är inte lätt när man är 19 år och förstagångsföderska att söka hjälp i det läget, och det gjorde jag inte heller.

Sedan provade jag alla tänkbara preventivmedel för att få min mens att fungera normalt. Eller vad man nu kallar normalt?

Jag fick mens när jag var elva och jag har blött ner sängen fler gånger än jag kan räkna... Och byxor. I skolan. Osv... 

Nu kom jag ifrån ämnet lite känner jag.  

Jag fick otroligt stora "stretchmarks" vid första grav. Vad heter det på svenska tro? Hudsprickor? Men det är det ju inte.... Ja ja, ni vet vad jag menar va?

!997 var det dags för nummer två iaf. Samma visa igen. Tidig foglossning, gå på kryckor igen, bälte igen. Höfterna var så ojämna att det skiljde flera cm på höger och vänster sida...  

Förvärkar från v 16 igen och öppen 3 cm redan i vecka 24. Hon föddes 3 veckor innan BF och vägde bara 2800. Men mådde bra, som tur är!!!

Samma sak igen, blödde åtta veckor efter, sedan mens som vanligt, 2 veckor av 5... Ändå ammade jag både ettan och tvåan länge, ettan ammade jag i 13 månader, tvåan i sex månader (hon bet mej blodig den lilla busungen)

Efter tvåan blev jag aldrig bra från foglossning och annat skit, så vi beslutade att inte skaffa fler barn. 

2008 blev jag då gravid igen... Jag hade då tagit minipiller i flera år, det är det som funkat bäst. Men eftersom mina slemhinnor inte funkar som de ska, och då inte heller magslemhinnan, så togs antagligen inte pillren upp som de skulle en period. För jag tog verkligen mina piller som en klocka varje kväll. 

Men den lille överraskningen kom iaf. Jag opererades när jag var i v 5, jag visste inte att jag var gravid då!! Det gjordes extra UL för att se om allt var okej, och det var det, som tur är!!!

Samma visa igen då, fast tio ggr värre denna gång. Nu var jag ju äldre och mycket värre i min sjukdom, även om jag inte fått diagnosen än.

Foglossningen var riktigt illa, förvärkarna så illa tt jag var inlagd flera ggr. Jag började störtblöda i vecka 28, blev inlagd och sängbunden i ett par veckor. Det var moderkakan som börjat blöda. Den låg med en liten kant precis vid Lillens huvud, som legat fixerat sedan vecka 20.... 

Men, han föddes frisk och kry, 3 veckor innan BF, liten och nätt. Men FRISK!!!

Tyvärr är det ju han som antagligen har ärvt min sjukdom. Men det är ju bara att göra det bästa av det, som med allt annat.  

Jag kommer säkert komplettera med mera, men nu klara jag inte att skriva mer. Har ni frågor om detta är det bara att fråga på genom att ge en kommentar, annars kan ni maila!!

Nu ska jag dricka upp mitt glas vin och försöka förbereda för att sova om ett par timmar.   

Ja, som jag har berättat så är inte mina taueringar så snygga, och det gick välidgt fort för dem att bli fula. Jag tappade färgen välidgt snabbt och de har nästan flutit ut, kan man säga. 

Sen får jag ofta ganska kraftiga allergiska reaktioner mot dem. Ibland är det den svarta färgen, ibland någon av de vanliga färgerna, oftast den röda. 

Här har ni min rygg.

   Jag ska försöka få till ett bättre kort, men den ser faktiskt ut så här!!

Den är inte så gammal som den ser ut, och den var riktigt fin i början. 

   Min älskade Yin/Yang med drakar.... Bredvid ser ni förresten två ärr till höger. Det blev så efter att jag tog bort två leverfläckar. Han sydde så fint så, men det hjälper ju inte...

Det kommer fler bilder, för jag har MÅNGA!! Och STORA!!  

Självklart, eftersom jag har en sjukdom som gör att dom blir så fula...   Men det visste jag ju inte när jag gjorde dom. 

Så tänk efter innan ni gaddar er, säger jag bara. Nu behöver ju inte alla bli som jag, men risken är stor, det sa till och med min läkare.