carro

12 maj 2011 15:12

Det kunde lika gärna vart jag som skrev det du skrev här...födde bägge mina första utan bedövning, hann inte om sanningen ska fram =) Den 3:e blev med lust gas på slutet & tja...en härlig känsla är förlossning-...man glömmer snabbt =) Då hade jag ingen diagnos, idag förstår dom mer kring varför mina barn kom tidigt osv...//Carro

Anna

12 maj 2011 17:52

Ja bara det faktum att man har sin diagnos och vet vad som gäller nu, gör livet så mycket lättare!!
Ha en fin dag!! :)

Skrutten

12 maj 2011 17:15

Ujjj ujjj det lät inte så värst roligt utan bedövning. Själv födde jag min första 1992 och hade precis samma problem som dej. Hon ville ut redan i v 20, jag hamnade på Bricanyl och sängläge. Sen slutade det med att de plockade ut henne i v 38 då hon låg i säte. Min son föddes året därpå och växte dåligt, eller rättare sagt stannade i växten och plockades ut i v 40 pga dåligt med fostervatten och gavs 3 månader att leva. MEN.. se där hade de fel...problem har det varit , javisst men idag vet jag ju varför, han har även eds han med.

Sen tordes jag inte bli med barn igen men idag gör det inget utan jag njuter fullt av dem.

Anna

12 maj 2011 17:46

Det verkar vara återkommande för EDSare.
Men jag blir så himla glad när din lille kille lever och finns idag, när han bara gavs tre månader!!!

Sedan valde jag nog lite själv att vara utan bedövning, det gick fort och var ju bara tillfälligt. :)
Kram!!

Skrutten

12 maj 2011 20:20

Jag skulle nog aldrig våga vara utan bedövning. Du måtte vara jättestark och modig som gjort det två gånger dessutom. Bara att lyfta på hatten för dig.

Anna

12 maj 2011 20:55

Nej det är absolut inget att lyfta på hatten för!!
Jag är varken stark eller modig, jag ser bara den smärtan som något naturligt och något jag fick något fint för. Och en smärta som skulle gå över, till skillnad från mina nervsmärtor.
Så enkelt var det.