Måste ju berätta att jag födde de båda första helt utan bedövning och nummer tre med lite lustgas i slutet bara. 

Klart jag är lite stolt över att ha fått känna hur det är att föda barn, "på riktigt", men när man haft kronisk smärta så länge, känns verkligen födslosmärtor som en petitess. För mej iaf.   

Nu är det ju så olika för alla, men jag tänkte berätta hur det var för mej. 

Jag tar det i stora drag just ikväll, för jag mår inte så himla bra, har gjort lite för mycket idag.  

Jag fick mitt första barn 1992, alltså när jag var 19 år. Jag hade stora, stora problem med foglossning. Jag gick med kryckor nästan hela graviditeten. Jag hade förvärkar från vecka 16. Jag var öppen 3 cm redan i vecka 28. Sedan föddes han två veckor innan beräknad förlossning med buller och bång!! 

Han mådde bra, men det gick fort, jag sprack jättemycket, och så det där med EDS problemet som jag inte visste då, jag blev inte ordentligt bedövad när de sydde ihop mej, och det var MÅNGA stygn!!!

Sedan hade jag avslag i åtta veckor.... ÅTTA veckor.... Fy f*n.... Jag bllödde och blödde och blödde.... Det är inte lätt när man är 19 år och förstagångsföderska att söka hjälp i det läget, och det gjorde jag inte heller.

Sedan provade jag alla tänkbara preventivmedel för att få min mens att fungera normalt. Eller vad man nu kallar normalt?

Jag fick mens när jag var elva och jag har blött ner sängen fler gånger än jag kan räkna... Och byxor. I skolan. Osv... 

Nu kom jag ifrån ämnet lite känner jag.  

Jag fick otroligt stora "stretchmarks" vid första grav. Vad heter det på svenska tro? Hudsprickor? Men det är det ju inte.... Ja ja, ni vet vad jag menar va?

!997 var det dags för nummer två iaf. Samma visa igen. Tidig foglossning, gå på kryckor igen, bälte igen. Höfterna var så ojämna att det skiljde flera cm på höger och vänster sida...  

Förvärkar från v 16 igen och öppen 3 cm redan i vecka 24. Hon föddes 3 veckor innan BF och vägde bara 2800. Men mådde bra, som tur är!!!

Samma sak igen, blödde åtta veckor efter, sedan mens som vanligt, 2 veckor av 5... Ändå ammade jag både ettan och tvåan länge, ettan ammade jag i 13 månader, tvåan i sex månader (hon bet mej blodig den lilla busungen)

Efter tvåan blev jag aldrig bra från foglossning och annat skit, så vi beslutade att inte skaffa fler barn. 

2008 blev jag då gravid igen... Jag hade då tagit minipiller i flera år, det är det som funkat bäst. Men eftersom mina slemhinnor inte funkar som de ska, och då inte heller magslemhinnan, så togs antagligen inte pillren upp som de skulle en period. För jag tog verkligen mina piller som en klocka varje kväll. 

Men den lille överraskningen kom iaf. Jag opererades när jag var i v 5, jag visste inte att jag var gravid då!! Det gjordes extra UL för att se om allt var okej, och det var det, som tur är!!!

Samma visa igen då, fast tio ggr värre denna gång. Nu var jag ju äldre och mycket värre i min sjukdom, även om jag inte fått diagnosen än.

Foglossningen var riktigt illa, förvärkarna så illa tt jag var inlagd flera ggr. Jag började störtblöda i vecka 28, blev inlagd och sängbunden i ett par veckor. Det var moderkakan som börjat blöda. Den låg med en liten kant precis vid Lillens huvud, som legat fixerat sedan vecka 20.... 

Men, han föddes frisk och kry, 3 veckor innan BF, liten och nätt. Men FRISK!!!

Tyvärr är det ju han som antagligen har ärvt min sjukdom. Men det är ju bara att göra det bästa av det, som med allt annat.  

Jag kommer säkert komplettera med mera, men nu klara jag inte att skriva mer. Har ni frågor om detta är det bara att fråga på genom att ge en kommentar, annars kan ni maila!!

Nu ska jag dricka upp mitt glas vin och försöka förbereda för att sova om ett par timmar.