Dela med mej av något positivt!  Jag är ju inte EDS, jag är ju faktiskt människa också. 

   Min lille kille älskar att hoppa studsmatta, och jag tror att det är bra att han stärker sina muskler, även om man får passa lite, eftersom han är så himla överrörlig. 

   Han får stötar när han ska gå av, och det vet han så himla väl, lille gubben.  

   N vet precis hur han ska få Lillen att kasta leksaken, det är ju bara att lägga upp den på studsmattan.....

   Så kastar han den snart ju!! 

   Min promenadväg i "min" skog. Älskar det!! Det är hit jag går för att hämta energi och glädje. Det är synd att det gör så ont just nu bara...

   Liljekonvaljen har börjat slå ut, så vackra!!

Jag tänkte att jag skulla göra en del idag. 

Fick jag något gjort då? Jaa, lite, men den där kroppen satte ju stopp igen. 

Det där knät blir bara sämre, och mina mörka stunder säger jag till mej själv att det är för att jag tänkt vandra i fjällen i sommar.  

Ja, vandra à là EDS alltså. Men ändå, fjällen!!!

Det kommer inte att gå, det har jag insett nu. Men åh vad jag blir ledsen på alltihop. Jädra kropp.....

Jag har ju haft problem med sömnen i flera år, men sedan vi köpte elevations sängar så har det blivit så himla mycket bättre!! Jag ligger/halvsitter men benen i vädret, jätteskönt!

Men de senaste veckorna har det inte riktigt hjälpt. Det gör ont. Typ överallt. Ändå tar jag en himla massa mediciner. Morfin, panodil, Paraflex m.m

Vad är det för kropp man har egentligen?

Men familjen gör ju att man håller näsan ovan vattenytan, trots allt. En kram från dottern. Lite bus från Lillen. Nu fattas bara ett telefonsamtal från min stora son också, men han är ju för gammal för att ringa mamma.  

Jag skulle ha gjort lite hundvård redan i söndags, men jag har inte klarat det än. Det får vänta. Fast jag mår dåligt över att de behöver klippas och ansas. Men det är ju mest skönhetsgrejor då, de mår ju inte dåligt. 

Suck. Jag suckar oavbrutet nu känner jag. Det är tungt nu, och jag känner mej uppgiven. 

Jag vill kunna skriva om glada sker i bloggen. Tänk om folk tröttnar på att läsa när det bara är gnäll hela tiden? Det här är ju mitt andningshål. Allt stöd jag får, alla goa människor jag har kommit i kontakt med. Tänk om ni försvinner om jag bara mår skit hela tiden? 

Asch, ja ni hör ju hur nere jag är... Tur att det är en ny dag imorgon, som jag kan fylla med positiva saker! 

Kram på er!!!