Inlägg publicerade under kategorin Operationer och sövning

Av Anna - 10 februari 2012 15:44

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag...

Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...  


Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skulle bli, men har inte läkt helt ännu. På två ställen glipar det och "såsar" sej, i ena hålet ser jag en av trådarna som vill ut, men kommer inte åt det och vill inte gräva för mycket...

Inte för att jag har någon känsel där, så det gör inte ont, men hålet är så varigt, jag vill inte göra det värre.

Jag är ju opererad i båda min knän där det syddes mer än 60 intracutana (inre) resorberbara (de tas upp av kroppen efter ett tag) stygn. Jag hade trådar som kröp ur mina knän i flera månader, i vissa fall år!


Så egentligen är det inte så farligt på magen, det verkar bara vara två ställen som inte tar emot stygnen.


Detta verkar vara ett ganska vanligt bekymmer för oss med EDS. Främmande material tas inte så väl emot av våra kroppar.


Det kan nog vara bra att ha det i åtanke när man är i vårdsvängen.


 


Första bilden är två veckor efter operationen, och som ni ser så har blåmärket inte försvunnit än.


Bild nummer två är taget för knappt två veckor sedan, alltså ca fem veckor efter op. Mina "hål" där stygnen kryper ut är till höger på bilden. Till vänster är det lite varigt, men inget som är på väg ut.  


Som tur är så är det inga stora delar av ärret som krånglar, även om det lilla luktar äckligt.


Jag ber också om ursäkt för min läskigt fula mage som är full med bristningar.   Och de som syns här är inte ens de värsta. He he. 

Tur att jag är för gammal för att gå på stranden och visa magen.        

Av Anna - 28 januari 2012 00:57

Nu är klockan ett, jösses. 

Tänkte bara visa mina händer, på bild för er. 

Vänster hand är ju helt stelopererad och ganska mycket bara i vägen om jag ska vara ärlig. 

Sitter jag ner så kan jag klia mej på låret, men det är nästan det enda. 

Jag använder ju  handen, men väldigt lite. 

     


Det blev ett gäng med bilder som jag tog i juli förra året. Jag är ju lika stelopad nu, men 26 kilo lättare, så att det syns mer, hur illa det är.


Nu är det ju alltså höger handled som väntar, men jag ska "bara" operera själva vridrörelsen först, som är värst.

Nu blir det svårt. Väldigt svårt......  

Av Anna - 26 januari 2012 23:57

Exakt vad det innebär kan ni läsa här

Detta gjorde jag alltså idag, under narkos, tack och lov. 

Jag har gjort några gånger förut, men det har inte lyckats, då jag får sådan  panik att jag drar ur kameran, hur mycket lugnande jag än får... Hmm.


Så nu har jag ont i halsen kan jag tala om, det blir väl så när de ska få ner både andningstub och kamera via halsen liksom....

Annars mådde jag ganska bra efter, trött, ont i halsen som sagt, väldigt lågt blodtryck, som jag brukar få. Men annars så, ja, helt okej.


Man måste ju handskas väldigt varsamt med mej när jag är sövd, med tanke på min trasiga, överrörliga kropp, och de gjorde verkligen så gott de kunde.

Kuddar under knäna, så jag inte översträckte, varsam hantering av nacken när de sätter tuben och så fick jag ligga på rygg, istället för på vänstra sidan. Himla bra!


Jag kan ju inte ligga på sidan alls, och har inte gjort det på flera år. Ryggen klarar det inte och mina höfter glider runt och gör till slut så ont att jag skriker. 

Tur att jag har min älskade elevationssäng, som jag sover halvsittande, med fötterna upp i varje natt.


Men. Alltid detta jädra MEN!

När jag var klar och satt och väntade på taxin hem så kom magsmärtorna från helvetet... Gahhhh. De tog en biopsi, en liten bit av magsäcken, för prover, jag vet inte om det blev "overload" av det. Kanske magen sa ifrån efter allt strul som varit.

För nu jädrar gör magen ont!!! Fortfarande. Jag har försökt få i mej lite. Det blev inte så mycket, men proviva, sojayougurt och vatten, läkemedel av olika slag, aloe vera dryck, jag har provat allt jag har hemma nu!

Asch, jag hoppas det snart går över. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Akuten åker jag inte till, så är det bara. Aldrig i livet....


Tja, som sagt, jag hoppas jag kan sova lite inatt, och att det blir bättre till imorgon.


Nu blir det lite mera surf, titta på tv, ha ont i magen, gosa med min ständiga soffkompanjon, till sämnen infinner sej.

Soffkompanjonen.    Lillen i bakgrunden står och tränar på att kissa på trädet, om ni undrar.   Kortet togs i somras.  


Ryggen och bäckenet gör ondare än vanligt idag, men så blir det när jag inte får ligga och sitta som jag mår bäst av. Hm, så kan det vara.


Ha en bra och sömnig natt.      

Av Anna - 25 januari 2012 21:59

Gamla tankesätt och omoderna produkter, som skadar människor, djur och miljö. DET stör mej!!!!

Nu är det folk som råder andra att använda klorin på sina toaletter hemma!!!! Jösses alltså. Blir galen... Till och med folk som sitter framför Google i timmar och söker, är beredda att använda klorin och liknande hemma på toan, bara för att någon säger att man får maginfluensa av det som finns där.... Gaghhhhhhhhhhhhhh.

Har väl inte  så mycket med EDS att göra, men absolut med människokrooppen att göra!!!!


Om ni bara visste vad dessa  produkter skadar både er och miljön!!! Till och med ångorna från klorin som används i toaletten hamnar i dej, särskilt om du är kvinna, men finfina slemhinnor som kommer närmast ångorna varje gång man sätter sej på toan. Upp till 60% av gifterna hamnar snart i dina njurar. Trevligt va? 

Själv gör jag rent med levande mikroorganismer, som "äter" det som är "farligt", eller snarare allt organsikt. Om alla gjorde det skulle naturen jubla!!!

Så, nu fick jag det sagt... Det var uppe på ett forum jag är med i, men jag vågade inte säga något där, det har varit lite, hm, turbulent där på sistone.... De får väl fortsätta förgifta sej om de vill....

Jag la ett inlägg där häromdagen, där jag försökte få folk att förstå att jag bryr mej om deras hälsa.(Annat ämne) De flesta var tacksamma och alla kramar var goda för själen, men sen är det alltid någon/några som ska läsa mellan rader och tolka in fel, och bli arga... 

Ja ja, old news...


Nu till denna dag.

Just nu har jag mer ont än vanligt, men det är faktiskt helt okej. För jag vet vad jag har gjort, och det var så himla gott för själen!!! Jag gick en liten sväng ut i min skog. Eller, tja, vad  man nu ska kalla det för... Gå, linka, halta, släpa sej fram....


Jag gick en sväng som för åtta månader sen tog mej ca 8 minuter (fram och tillbaka). Det tog mej idag nästan 45 minuter. 

Men det gööööör inget!!! Själen jublade!!!!   Hundarna skötte sej exemplariskt, skönt. 


Men nu förbererder jag mej mentalt för sövningen imorgon. Jag är inte ett dugg nervös för själva sövningen, utan för vad som händer i denna instabila kropp när jag är i total avslappning. Det krävs att personalen som hanterar mej när jag är sövd, hanterar mej helt rätt. 

Jag har några gånger vaknat med vansinnig ryggskott. Det är inte okej,när man har sagt till innan. 


Nu måste jag ligga på vänster sida också, jag har inte legat på någon sida alls på flera år, på grund av min rygg och mitt bäcken. Jag ligger BARA på rygg. Med fötterna högt, böjda ben och lite vinkel på ryggen. 

Nu har jag ju kröken på ryggen och mitt snedda bäcken. DET gör mej nervös... Jag VILL inte vakna med värre rygg....

Men det ordnar sej nog. Det gör det. Jag måste tro det. 

Detta blir sövning nummer 17, om jag räknat rätt. Möjligen 18. (Inte så många alltså)Allt är ordnat med hundar och barn imorgon, så jag kan ta det lugnt. Taxin kommer och hämtar mej och rullstolen på en bra tid. (Det är inte självklart med sjukresor) Sen ordnar sej nog resten.


Ha en fin torsdag nu, och ta hand om er.  

Av Anna - 25 januari 2012 00:21

Den här dagen har varit tuff på många sätt. Smärta från gårdagen, även om den dagen var så givande! Var ju ute "på stan" på sätt och vis, med hjälp av en vän. Kul att komma ut lite måste jag säga. 


Imorgon ska det ringas samtal, till sjukvården, och det suger energi... Går fortfarande ner i vikt och näringsdryckerna jag har fått får jag inte i mej. De är äckliga!!! På riktigt!!!! Euwwwwwww.....


Sen ska jag ringa till operation och få en tid för sövningen på torsdag. Det systemet gillar jag, att ringa dagen innan och få en relativt exakt tid för sövning. Så slipper man vänta i onödan. 

Det är den privata delen av det lokala sjukhuset som kör med detta system, och det tycker jag är bra. Om ni har följt min blogg så vet ni att jag har fått vänta på operation förgäves. I tio timmar!!!! Det hoppas jag att jag slipper vara med om flera gånger. 


Nu är det bara en gastroskopi, som jag sagt förut, som väntar. Men ändå, en sövning, som ofta ger mej komplikationer. Andningen påverkas och jag syresätter mej dåligt efter. Lågt blodtryck på det, så är dagen räddad. Eller så...


Har vansinnigt ont idag, jag fattar inte varför jag är sån här jämnt. Frustrerande. Mitt sneda bäcken gör att jag snedbelastar hela kroppen, och det börjar redan ge mej stora problem

Sen är det den här skenan jag har på höger underarm, den skaver så jag får blåsor och blåmärken. Men jag måste ju ha den på...


Ja ja, nu dag imorgon. 


Gonatt vänner och läsare.   



Av Anna - 18 januari 2012 23:38

Ja ibland blir det så. 

Saker och ting hopar sej och lägger sej på varandra, det blir för mycket.

Insikt om sjukdomen gör ont. 

Jag har blivit lite bitter, och det är en känsla som är onyttig!

Det är bättre att vara arg, ledsen, besviken, men inte bitter. 


Jag kommer garanterat över det här också, men när det blir för mycket, så blir det helt enkelt, för mycket. 


Jag vet inte var jag ska börja. 


Sen, visst, sjukvården behandlar oss inte särskilt väl, det är en evig kamp att försöka få rätt hjälp, men det är alltid bättre att bli arg. Bitterheten är övergående, det vet jag av erfarenhet, men det gör ont i själen att känna dessa känslor. 


Nu är det som det är med sjukdomen. Sjukvården är som den är, jag kan inte trolla. Jag kan inte lägga mej ner och dö heller. Det är bara att kämpa, att resa sej igen. 

Jag läste i en annan blogg om att hon kände sej ensam. Ensam med sin smärta och sin sjukdom. Även om hon har vänner och andra med samma sjukdom i sin närhet. Jag förstår hennes känsla. 


Jag har ju vänner. Min älskade M som jag inte vill lägga över för mycket på. Så är det bara. 

Sedan alla som jag har träffat via nätet, som lider av samma sjukdom som jag. 

Men jag vill inte tynga dom heller med min skit. Alla andra har det ju värre än mej, jag är inte särskilt drabbad i jämförelse. Så är det bara. 


Samtidigt är man sej själv närmast, och har ändå ansvar över sin egen hälsa. Stödet man får av "likasinnade" (jag är ju i underläge där, men jag kallar de för det) är ovärderligt, men jag kan inte bara ta och ta. 

Jag måste ge för att må bra. Jag vill vara ett stöd, lite hjälp, ge en cyberkram, peppa, hjälpa till med fakta, särskilt om man har erfarenhet i ämnet. 

När jag inte kan ge, då ska jag inte heller ta. Så tycker jag. Personligen. 

Nu blev detta väldigt djupt och deppigt känner jag, men just nu är det lite tungt. Har ju inte bloggat på några dagar, och det beror på att jag inte bara vill skriva om småsaker. Det jag tycker är jobbigt är ju ju egentligen inte så jobbigt. 


Jag har lyckats bra med att hålla uppe fasaden av att "gilla läget" i flera år nu. Eller, faktiskt så hade jag förlikat mej med läget, som det var. 

Det är det här med min högerhand som är tungt nu. Jag kände ju på mej att det var illa och att det nog skulle bli operation för att få mindre smärta. Ändå känns det så tungt!!!!

Artros. Hatar det...

Jag ser ut som en 90 åring i lederna....

Jag kunde leva med en totalt stelopererad handled och tumme (vänster), det kunde jag. Det tog några år att vänja sej, men det gick ju så klart. 

Men höger också.... Pest eller kolera? Smärta från helvetet eller stel? Tja, det blir som det blir, alltså stelt. Gilla läget liksom.


Sen tror jag att jag hade mått lite bättre om det BARA hade varit handleden. Nu är det ju rygg och bäcken också. Och vänster axel. Och höger fot. Och nacken.... Alla känslebortfall och nervsmärtor.

Undrar varför allt kom samtidigt? Dålig karma....


Nä usch, nu gnäller jag visst igen. 


På torsdag nästa vecka ska jag alltså sövas för att göra gastroskopi. Kolla med kamera ner i magen via munnen. 

Jag fortsätter ju gå ner i vikt. Svårt att få i mej näring. 

Jag har haft blödande magsår två gånger, men det känns inte som det nu. IBS har jag visst också, jag har haft sådana här skov med magen i hela mitt liv. 

Min nya kost utan gluten och mjölk funkar bra, även om jag får i mej för lite. Men det lilla jag får i mej är iaf gluten och mjölkfritt! Inte mycket smärta, men mår illa som attan varje gång jag stoppar i mej något. Hoppas det snart ordnar sej. 


Såret efter operationen såsar sej och blöder lite grann varje dag. Det glipar på några ställen. Men det ordnar sej nog det också så småningom. Det har ju bara gått några veckor.


Ska träffa LSS handläggare om ett par veckor, hoppas på lite hjälp från kommunen, men tror kanske att jag inte är tillräckligt sjuk. Det får vi se. Jag hoppas jag orkar skriva om det, för jag tror kanske att det är fler som vill veta något om hur det går till. Men jag kanske har fel.


Rullstolen jag fick, en "active" är skönt att sitta i, lätt att köra, men totalt fel för mej! Med två trasiga handleder, armbågar och axlar och trasig nacke, är jag inte gjord för att rulla på rullstol kan jag tala om!

Så jag är lika fast hemma som jag var innan. Jag tar den ju om jag mot förmodan skulle till stan, men jag får så ont, så ont.... Men det är väl inte meningen att jag ska ha något socialt liv.... Tur att jag har min älskade M som kuskar hit och håller mej sällskap. (Love u) 


Nej, nu är det färdigbloggat för denna gång. 7 på VAS skalan är för mycket. 


Kram på er!


Av Anna - 3 januari 2012 20:43

Nu är det längesedan jag skrev. 

Operationen gjordes ju den 28 december. Trots att taxin gjorde så att jag kom för sent, så kom jag faktiskt iväg i tid ner till operation.

Väl där nere möts jag av underbar, empatisk personal, som gör sitt bästa för att jag ska ligga bra, de sätter nål där det funkar, använder inte tejp jag är allergisk emot, ja, de tar mej på armen och är helt underbara.

När jag vaknar och ligger på uppvaket finner jag en otroligt sympatisk och underbar kvinna som har hand om mej. Härligt! 

Hon har koll på allt, är vänlig och mjuk. Jag har alltid lite eller mycket problem när jag är sövd mer än en timme, och detta tog ju drygt två, så det krävdes ju lite...

Jag låg där på uppvaket, länge!!! Morfinpump på hög dos, syrgas i grimma (jag har fobi för masken) och trevlig personal. Jag hade jätteont, men det gjorde faktiskt inte så mycket. 


Men. 

Alltid detta MEN.

Personalen på avdelningen är visst stöpta i samma form allihop. Nästan.

Visst fanns det någon som nog hade lite empati, någonstans, men jag tror inte jag träffade den. 

De kunde inte tro på deras mätinstrument som visade att jag syresatte mej dåligt, så de tog syrgasen för mej flera gånger, för att sedan få sätta dit den igen....

Jag gjorde slut på morfinet i pumpen för fort, och det fick jag höra.... Jag som hade så hög dos, mer än fyra ggr så hög som alla andra. 

Jag fick höra att jag absolut inte kunde ha så ont längre, att det bara är lögn.


Vem i hela friden ligger på en avdelning, nyopererad och säger att den har ont,  om den inte HAR det???????? Bara undrar. 


Ramlade i duschen. Jag gör det ibland. Lågt blodtryck och hög puls kan göra det. Fick efter mycket om och men hjällp upp från golvet och en handduk. Blev ledd till sängen, naken, med en liten handduk. Och lämnad. ?????


Morfinpumpen togs bort så snabbt som möjligt, de sa att jag inte behöver den längre. Med andra ord, de ville få hem mej så snabbt som möjligt. 


Det finns mer att berätta, men jag orkar inte.


Jag har idag, sex dagar efter operationen, lika ont som dagen efter. Riktigt, jädra helvetiskt ont!!! Det gör ont att gå, att ligga, att sitta, att resa sej, att kissa, att bajsa, att fisa, att hosta, att harkla sej, att lägga sej ner, ja, allt. Det är svullet, såret glipar (eftersom de satte intracutana stygn fast jag sa ifrån) och det såsar sej från glipan. 

De satte på ett bandage som jag inte tål, fast jag sa ifrån, så nu har jag stora kliande sår nedanför operationssåret, som håller på att bli infekterade.


I förrgår fick jag en massiv svampinfektion i munnen, hela vägen ner i svalget. Också. Medicin för det också då. 


Livet leker. Orkar inte mer nu! På riktigt. Magen har ju också lagt av totalt, känns det som. TRor inte det är bra att det gör så ont så fort den ska göra något, svetten rinner och tårarna sprutar. Inte bra. Inte bra alls....


Allt detta ligger ju utöver allt jag har sedan förut. Så allt annat värker ju också, hur nu det kan gå till. Undrar hur länge kroppen orkar med att ligga på dessa smärtnivåer...


Sen är jag förundrad över hur mycket det gör att få träffa bra personal. En eloge till operations och uppvaknings personalen på US i Linköping! 


Fast nu orkar jag verkligen inte mera. Undrar om det finns något ljus där, i slutet på tunneln.....

Av Anna - 27 december 2011 17:09

Ja det blir mycket sådant när man bara ligger i soffan eller sängen. 


Nu är jag lite nervös för imorgon, operationsdagen. Egentligen inte så mycket för själva ingreppet, utan mer för hur personalen ska vara. 

Jag har varit med om när personalen gottar sej i att man har ont, inte ger smärtlindring förrän det är "för sent" bara för att få nöjet att se när man kallsvettas av smärta. När personal ger maxdos smärtlindring och sedan står över mej och frågar om jag blivit yr än, gång på gång. Personal som vägrar att hjlpa mej in på toan när jag inte kan själv, för att tvinga mej att göra det själv, för att inte kissa på mej. Med följd att jag ramlade och slog mej blodig. 

Ja mycket har man varit med  om....


Men, jag ska inte ta ut något i förskott, det kommer säkert gå bra. Hoppas jag. Det hoppas jag verkligen....


Dagens röntgen av tjocktarmen var något av det värsta jag varit med om. Tur att det varade så kort stund. En timme tog själva undersökningen och jag har fortfarande ont. (Var där 8.30) De blåser in sisådär 4 liter luft i tarmen som man ligger med i en halvtimma. Det gjorde så ont, så ont.... Sen ska man vända sej och ligga på sidan och på magen, något jag har väldigt svårt för, med ryggen. Sen ska man hålla andan. Länge... Himla enkelt när man har så ont att man hyperventilerar...

Sen kontrastvätska intravenöst som värmde gott. (Typ)

Ja ni, det är så skönt att ha det gjort, och nu hoppas jag att jag är ett steg närmare en lösning på mina magproblem. 

Sen är det ju så att luften även gick upp i tunntarmen, något ovanligt sa dom, så jag fick kramp även i den och rapar fortfarande luft... Kul....


He he, lika rörigt inlägg som vanligt, men det bjuder jag på.  


Nu blir det lite framför datorn en stund, sen lite mer dricka. Fasta från midnatt. Gött.    

Presentation


Jag är en "tjej" på 38 år som har EDS, Ehlers-Danlos Syndrom,typ3, överrörlighetstypen.
Kontakt: anna.EDS@hotmail.se

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vem är här?

Var kommer ni ifrån?

free counters

Skapa flashcards