Jag har tre barn varav ett, min lille sladdis, ser ut att vara den enda som har ärvt det. 

Det är ju 50% risk att barnen ärver det, och att en av tre har fått det och de andra klarat sej, är ju ganska bra trots allt.

Men ändå känns det förfärligt att min lille två och ett halvt åring antagligen kommer ha ett liv med smärtor och problem.

En liten tröst i det hela är ju att han kommer få sin diagnos tidigt, och att jag kommer kunna vara till stöd och hjälp för honom. Jag får styra in honom på bra motionssätt, det finns ju sporter som är helt fel för EDS:are, och sporter som faktiskt är bra för oss. Om man börjar i tid, vill säga. 

Hur dåligt jag än mår över det faktum att jag har nedärvt en så svår sjukdom till mitt barn, så måste jag få  mej själv att göra det bästa av situationen och försöka ge honom den bästa starten i livet som han kan få!! 

Är ni i samma situation som jag? Kommentera gärna eller ta kontakt via  mail!!

Ha en fin kväll!! 

//Anna

Emellanåt, eller ja, väldigt ofta, är smärtan väldigt påtaglig.

Visst, jag får sota för min musèivandring igår, det förstod jag redan när jag kom hem igår, men att det skulle vara så här illa, det trodde jag inte. 

Mina fötter, som jag, som sagt, inte haft så många problem med förut, är nu jätteilla. Den ena är svullen ovanpå, med en stor knöl som gör skitont. Den andra är bara allmänt svullen. 

Visst, i sammanhanget är det väl som det är, jag har ju ont i knäna, ryggen, nacken, armbågarna, handlederna, fingrarna och huvudet också, men ibland behövs ju bara det där lilla extra.  

Ha ha, skämt åsido, det är det där lilla som gör att bägaren rinner över ibland. Det blir för mycket.

Och idag har vi firat min dotter som fyller 14, med lite gäster. Som vanligt blir jag jättestressad när det inte är perfekt här hemma, och tokstädar innan de kommer, plus att man såklart inte kan bjuda på köpekakor, så jag stod och bakade hela förmiddagen också. Smart va?   

Så, veckan som kommer är körd. I botten. Redan innan den börjat. 

Ibland undrar jag varför jag gör så här, emot mej själv, emot min familj. Men jag har inget svar på det, jag är väl impulsiv antar jag.   

Nu får jag ladda inför morgondagen på bästa sätt. Inte vara sur och ledsen över att dagen slutar med oändlig smärta, igen. Carpe diem.