Inlägg publicerade under kategorin Graviditet

Av Anna - 5 januari 2012 15:23

Fick en jourtid till gynekologen igår. På "mitt" sjukhus. Åker inte tillbaka till Linköping mer. Någonsin. Om jag slipper...

Men i vilket fall, han var väldigt noga och kollade allt.

Jag har fri vätska i buken (blod alltså), men inte för mycket och ingen pågående blödning. (Vilken tur!!!)

Jag såg alla stygnen där inne, med ultraljudet, som cervixstumpen är sydd med. Coolt. Jag hade mycket gas i tarmarna, det förklarar ju lite. Sedan sa han (han verkade veta en del om EDS, han är polack) att min EDS gör att det går trögt med läkningen efteråt. 

Smärtan kommer bli bättre, men eftersom bindväven är som den är, så kommer det ta tid. 


Så nu är jag lugnad, om än lika smärtpåverkad som innan. Är det inget farligt kan jag leva med det.


Sedan vill jag bara säga några saker. Jag är som sagt med i några forum där vi samlas, vi som har EDS. Där pratas det vilt om just mens, hormoner och de problem vi kvinnor med EDS har runt den biten. 


Jag vill poängtera (påstår inte att jag är expert) att det är väldigt olika hur hormoner påverkar oss, även helt "vanliga" människor, utan EDS. 

Jag har provat allt. Kopparspiral, hormonspiral, p-spruta, kombinerade p-piller, minipiller, p-stav, provera i tablettform, depot provera i tablettform. Kan ha glömt något, men det där är nog i stor sett allt som finns.

Min EDS gör ju att det är problem, helt enkelt. Massiva blödningar, två veckor av fyra. En vecka utan några jätteproblem och en vecka med ägglossning som gör brösten som två blåmärken och hela jag uppsvälld. 

Det mesta jag har provat har inte funkat optimalt, men några har funkat skapligt. Jag tycker det är fel att säga till folk att inte prova sej fram. Man kan ju hitta något som funkar skapligt till slut. 

Om det man använder inte fungerar, så sluta med det då, och prova något annat. 

Hormoner påverkar ju oss med EDS på ett negativt sett, hormoner i alla former, så man ska vara försiktig. Fast man får ju välja ibland mellan livskvalite och de risker man tar. 

Jag valde att behålla mina äggstockar, även om de ger mej en massa bekymmer med stora cystor som ofta brister och ger mej bukhinneinflammation och skit. Men utan äggstockar i så ung ålder så riskerar jag att bli benskör. Pest eller kolera? Tja...


Att jag tog bort min livmoder nu, fast jag krasst sett skulle kunna få barn i flera år till, beror på att jag är för sjuk, graviditeter tar knäcken på kroppen och jag riskerar barnet varje gång. Blödningarna jag hade är en stor, stor anledning så klart. 

Men jag är klar med barn. Jag har tre älskade ungar, det räcker. Det ser ut som om jag "bara" har fört över EDS i sin fulla form till min minsta, jag tar inte fler chanser. 

Ville bara säga det.


Ha en fin kväll nu alla vänner. 

Av Anna - 31 augusti 2011 12:26

Ja den där lille killen jag har, som jag fick gå igenom så mycket för att få fram, han är bara helt enkelt underbar. (Oftast iaf hi hi)

Jag blev ju gravid när jag åt minipiller, och som jag ätit i flera år, då. Tydligen tog inte magslemhinnan upp dom längre, och det gör ju mej inte så förvånad med tanke på hur dåligt jag tar upp mediciner överhuvudtaget. 


Graviditeten var jättetuff, min kropp är inte ämnad att vara gravid kan jag tala om! Den ramlar sönder i flera delar, känns det som. Föda barn kan jag göra hur många ggr som helst, inga problem! Men det där med att vara gravid alltså... 

Jag låg inlagd så himla många ggr att jag tappade räkningen. Förvärkar från vecka 16, blödningar i floder och en moderkaka som låg bara 2 cm från hålet, ja ja. 


Men, som mina andra två kom han tidigt, tre veckor, och det är väl för väl det.  


Nog för att min kropp inte riktigt klarar av en liten just nu, och det har varit tufft, så ger han så otroligt mycket!!! Visst, han är i värsta trotsen just nu och är väl lite billig emellanåt, men det var någon mening med att få en sladdis, det känner jag i hela själen! (Mina andra är 19 och 14 år)


Sen är det med sorg i hjärtat jag lämnar honom på dagis varje dag, han är där 7 timmar per dag. Inte för att han på något sätt har det dåligt där, utan för att jag så gärna skulle vilja ha honom hemma lite mer. Mammas pojke ni vet.  


Han får ju också växa upp med en sjuk mamma, precis som dottern. (14 åringen). Jag har varit sjuk så jag har varit hemma sedan 1998. Tretton år... Efter två trafikolyckor blev kroppen som förbytt, utan att någon förstod varför. Nu vet jag ju, men i tretton år har jag undrat och undrat. Jag opererade mina glappande knän redan när jag var 13 och 17  år, så visst hade jag problem tidigare. Men dessa bilolyckor triggade igång det hela med buller och bång. 


Innan jobbade jag heltid ++++++. Hade två jobb och höll på med mina älskade hästar också. Ibland red jag 6 om dagen. Underbart och härligt och bäst och jaaaa, så otroligt sorgligt att jag inte kan mer.  


Hundarna är ju också ett jätteintresse som jag inte längre klarar av. Jag är utbildad testledare inom mentalbeskrivning, gick hela utbildningen för instruktör inom brukshundklubben, tävlat i spår, tränat massor.

Men nej, det går inte heller....


Tog jägarexamen och började skjuta på bana och jaga. Sen fick jag diskbråck i nacken på 2 nivåer som stelopererades, sen var det kört det också. Måste bygga om mina vapen som kostar massor, och det har jag ju säkert råd med på min pension....  Sen klarar inte min axel av rekylen särskilt bra heller.... Suck.


Sedan älskar jag mina promenader i min skog här hemma. Jag är en riktigt outdoor människa. Vandrat i fjällen många ggr, går gärna på Omberg, ett naturreservat här i närheten. Jag gick där senast i påskas, visst fick jag ont och hade problem, men det GICK!

Nu tar jag mej knappt till bilen vissa dagar, än mindre ut till skogen som är 700 meter bort. 


Så ja, visst är livet med EDS underbart ibland!! (Nu var jag ironisk igen.)


Nej vars, nu gäller det bara att hitta andra vägar att få glädje ifrån. Jag har ju hittat en vän med samma sjukdom som jag, hon är ovärderlig (gullemalin  ) 

Sen har jag ju mina få vänner som står ut med mej, precis som jag är. De är så värdefulla och betyder så mycket för mej. 


Jag får helt enkelt ha mina vänner som hobby.  

Undrar vad jag ska göra med dom? Några förslag? He he he he.


Detta blev visst långt och en massa trist historia om mitt liv, men det kanske kan vara trevligt att veta att jag hade ett liv innan min EDS blommade ut helt.  

Av Anna - 14 juni 2011 10:27

Jo då, jag fick två veckor utan mens. Efter drygt två veckor med störtblödning så har jag varit blödningsfri i hela två veckor!! 

Sen satte det igång igen, jodå.

Blir precis matt i hela kroppen, och sen blir smärtan i lederna alltid värre när jag har mens.


Men något positivt har ju kommit ur denna veva, jag har äntligen ringt gyn... De ska ringa upp nu vid elva. Då ska jag ta upp det här med min p-stav, så den tas ur. Sedan ta det här med att ta bort livmodern. Det är lika bra, jag orkar verkligen inte mer nu.

Jag har haft det så här sedan jag var elva år. Enda gångerna jag har varit blödningsfri någon längre stund är när jag varit gravid. Men så fort barnet kommit har jag haft en blödning i åtta veckor, sedan fri i två veckor innan mensen kommit tillbaka som "normalt" igen. Jag har helammat mina barn i ett halvår. Inte har det hjälpt inte.  



Men men, nu är första steget taget iallafall. Det känns skönt. Det ska bli kul att höra vad de säger på gyn. De vet säkert inte vad EDS är heller, så jag får förbererda mej på att förklara. 

Så nu, vänta på samtal.   

Av Anna - 19 maj 2011 19:50

Måste ju dela med mej av denna lilla underbara plutt.  

Han var en liten surprice, jag åt minipiller som jag slaviskt tog varje kväll.

Antagligen är det min EDS som gjorde att jag pötsligt inte tog upp tabletterna, för jag hade ingen maginluensa eller så när jag blev gravid.

Det var meningen alltså, att vi skulle ha en till, fastän min kropp tog stryk, så pass mycket att jag nog får lida för det resten av livet.

Men det är det ju värt!!! 

    En glad liten kille, oftast....  Han är i sin treårstrots, så visst är han ganska billig emellanåt, men däremellan är han helt underbar!!


Idag mår han mycket bättre, även om han inte är sitt forna jag än. Men andningen är mycket bättre och han verkar inte ha ont i öronen längre. Febern har gått ner till mer normala grader och vi kunde vara ute en liten stund. Frisk luft är nyttigt, även om man har lite feber!!! Anser jag iaf.  


Idag får jag verkligen sota för min bravader den här veckan, och antagligen imorgon också. Men det vat jag ju i förväg, egentligen, och gör det ändå. Då får man stå sitt kast! 


Nu blir det nog en lugn kväll framför tvn. Kroppen har sagt ifrån helt. 


Ha en fin kväll!!!


   

Av Anna - 12 maj 2011 17:52

Tack ni som gett mej och alla läsare er berättelse om graviditet och förlossning, jag tror det behövs för alla som har EDS och misstänker att de har!

Så man kan få rätt hjälp och mer förståelse inom vården.


Tack!!!  

Av Anna - 11 maj 2011 23:38

Måste ju berätta att jag födde de båda första helt utan bedövning och nummer tre med lite lustgas i slutet bara. 

Klart jag är lite stolt över att ha fått känna hur det är att föda barn, "på riktigt", men när man haft kronisk smärta så länge, känns verkligen födslosmärtor som en petitess. För mej iaf.   

Av Anna - 11 maj 2011 23:12

Nu är det ju så olika för alla, men jag tänkte berätta hur det var för mej. 

Jag tar det i stora drag just ikväll, för jag mår inte så himla bra, har gjort lite för mycket idag.  


Jag fick mitt första barn 1992, alltså när jag var 19 år. Jag hade stora, stora problem med foglossning. Jag gick med kryckor nästan hela graviditeten. Jag hade förvärkar från vecka 16. Jag var öppen 3 cm redan i vecka 28. Sedan föddes han två veckor innan beräknad förlossning med buller och bång!! 

Han mådde bra, men det gick fort, jag sprack jättemycket, och så det där med EDS problemet som jag inte visste då, jag blev inte ordentligt bedövad när de sydde ihop mej, och det var MÅNGA stygn!!!

Sedan hade jag avslag i åtta veckor.... ÅTTA veckor.... Fy f*n.... Jag bllödde och blödde och blödde.... Det är inte lätt när man är 19 år och förstagångsföderska att söka hjälp i det läget, och det gjorde jag inte heller.

Sedan provade jag alla tänkbara preventivmedel för att få min mens att fungera normalt. Eller vad man nu kallar normalt?

Jag fick mens när jag var elva och jag har blött ner sängen fler gånger än jag kan räkna... Och byxor. I skolan. Osv... 


Nu kom jag ifrån ämnet lite känner jag.  


Jag fick otroligt stora "stretchmarks" vid första grav. Vad heter det på svenska tro? Hudsprickor? Men det är det ju inte.... Ja ja, ni vet vad jag menar va?


!997 var det dags för nummer två iaf. Samma visa igen. Tidig foglossning, gå på kryckor igen, bälte igen. Höfterna var så ojämna att det skiljde flera cm på höger och vänster sida...  

Förvärkar från v 16 igen och öppen 3 cm redan i vecka 24. Hon föddes 3 veckor innan BF och vägde bara 2800. Men mådde bra, som tur är!!!

Samma sak igen, blödde åtta veckor efter, sedan mens som vanligt, 2 veckor av 5... Ändå ammade jag både ettan och tvåan länge, ettan ammade jag i 13 månader, tvåan i sex månader (hon bet mej blodig den lilla busungen)

Efter tvåan blev jag aldrig bra från foglossning och annat skit, så vi beslutade att inte skaffa fler barn. 


2008 blev jag då gravid igen... Jag hade då tagit minipiller i flera år, det är det som funkat bäst. Men eftersom mina slemhinnor inte funkar som de ska, och då inte heller magslemhinnan, så togs antagligen inte pillren upp som de skulle en period. För jag tog verkligen mina piller som en klocka varje kväll. 

Men den lille överraskningen kom iaf. Jag opererades när jag var i v 5, jag visste inte att jag var gravid då!! Det gjordes extra UL för att se om allt var okej, och det var det, som tur är!!!

Samma visa igen då, fast tio ggr värre denna gång. Nu var jag ju äldre och mycket värre i min sjukdom, även om jag inte fått diagnosen än.

Foglossningen var riktigt illa, förvärkarna så illa tt jag var inlagd flera ggr. Jag började störtblöda i vecka 28, blev inlagd och sängbunden i ett par veckor. Det var moderkakan som börjat blöda. Den låg med en liten kant precis vid Lillens huvud, som legat fixerat sedan vecka 20.... 

Men, han föddes frisk och kry, 3 veckor innan BF, liten och nätt. Men FRISK!!!

Tyvärr är det ju han som antagligen har ärvt min sjukdom. Men det är ju bara att göra det bästa av det, som med allt annat.  


Jag kommer säkert komplettera med mera, men nu klara jag inte att skriva mer. Har ni frågor om detta är det bara att fråga på genom att ge en kommentar, annars kan ni maila!!


Nu ska jag dricka upp mitt glas vin och försöka förbereda för att sova om ett par timmar.   

Presentation


Jag är en "tjej" på 38 år som har EDS, Ehlers-Danlos Syndrom,typ3, överrörlighetstypen.
Kontakt: anna.EDS@hotmail.se

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vem är här?

Var kommer ni ifrån?

free counters

Skapa flashcards