Inlägg publicerade under kategorin Huden

Av Anna - 10 februari 2012 15:44

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag...

Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...  


Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skulle bli, men har inte läkt helt ännu. På två ställen glipar det och "såsar" sej, i ena hålet ser jag en av trådarna som vill ut, men kommer inte åt det och vill inte gräva för mycket...

Inte för att jag har någon känsel där, så det gör inte ont, men hålet är så varigt, jag vill inte göra det värre.

Jag är ju opererad i båda min knän där det syddes mer än 60 intracutana (inre) resorberbara (de tas upp av kroppen efter ett tag) stygn. Jag hade trådar som kröp ur mina knän i flera månader, i vissa fall år!


Så egentligen är det inte så farligt på magen, det verkar bara vara två ställen som inte tar emot stygnen.


Detta verkar vara ett ganska vanligt bekymmer för oss med EDS. Främmande material tas inte så väl emot av våra kroppar.


Det kan nog vara bra att ha det i åtanke när man är i vårdsvängen.


 


Första bilden är två veckor efter operationen, och som ni ser så har blåmärket inte försvunnit än.


Bild nummer två är taget för knappt två veckor sedan, alltså ca fem veckor efter op. Mina "hål" där stygnen kryper ut är till höger på bilden. Till vänster är det lite varigt, men inget som är på väg ut.  


Som tur är så är det inga stora delar av ärret som krånglar, även om det lilla luktar äckligt.


Jag ber också om ursäkt för min läskigt fula mage som är full med bristningar.   Och de som syns här är inte ens de värsta. He he. 

Tur att jag är för gammal för att gå på stranden och visa magen.        

Av Anna - 25 januari 2012 22:51

Jag äter väldigt strikt helt mjölk fritt och glutenfritt. Inte en gnutta. 

Och det funkar! Eller, jo, jag har inte lika ont i magen längre, även om jag går ner i vikt. 

Jag tror att operationen 28 december gjorde att hela systemet sa ifrån. Det var redan i olag, och sen när tarmarna stördes av operationen och var "ur spel" i flera dagar, så tog dom semester tror jag.


Det är nog därför jag fortfarande går ner i vikt. Mitt BMI börjar bli i lägsta laget nu. Jag får inte i mej tillräckligt med kalorier per dag, så enkelt är det. 400-600 om dagen är för lite. Bra dagar kan jag komma upp till 900, men de dagarna kommer sällan.

Jag hoppas det vänder snart. Gastron imorgon kanske ger något svar, men det tror jag inte. Jag tror det är en överkänslighet mot födoämnen, som gör att tarmen är i olag.

En massa läkemedel på det. Det vore ju konstigt om inte tarmen sa ifrån.


Såret är nu en månad gammalt, och det såsar och luktar illa fortfarande. Det är två ställen som krånglar. Jag har aldrig tolererat främmande saker i min kropp, och jag tror (ja, tror igen) att det är de inre stygnen som kroppen inte kan ta hand om. Så det ordnar sej nog det också. Till slut.


Japp, när jag orkar ska jag rekommendera lite god mat man kan äta när man måste äta gluten och mjölkfritt, för det finns mycket gott. (Fast jag äter för lite)


Ha det gott! 

Av Anna - 22 januari 2012 01:15

Ja, den jag ska ha nu i fyra till sex månader framöver, inför steloperation av vridrörelsen i handleden, den ser ut så här:

Den är inte särskilt bekväm, jag får givetvis blåsor och sår under, på vissa ställen, där det råkar sticka ut lite från underarmen....

Men lite Compeed på det så ordnar det sej. Maken hjälpte mej att värma den (den är i hårdplast) och trycka ut lite där jag har mina knölar.

Jag har en tunn bomullsstrumpa under, den ska sitta hårt, eftersom den ska låsa rörelsen helt. Den låser ju också förmågan att böja handleden, och den operationen ska jag försöka vänta på så länge som möjligt, men var tvungen att låsa den också för att kunna ha en fungerande skena.


Jag hade likadan på vänster underarm innan jag stelopererade den, och det var jobbigt. Men jag kan tala om att det detta slår förra gången med hästlängder!!!

Jag har ju en vänster arm som jag i stort sett inte har någon nytta av. Att nu ha två som är lika obrukbara är, ja, skit, rent ut sagt.... Svårt. Det gör ont. Armbåge, axel och nacke tar stryk. 


Fast man vänjer sej ju. Det gör armbåge, axel och nacke också skulle jag tro. 


Fast jag får köra rullstolen med stelopererad tumme och pekfinger med vänster hand, och nu en stel höger hand. Fattar inte hur de har tänkt sej att jag ska kunna göra det i längden liksom? 

Ni kan inte förstå hur det känns att köra med vänstern... Det som fortfarande är rörligt där, är ju glappt, så när jag kör så glider det i sidled.... Undra hur nyttigt det är? 


Ja ja, det var en massa gnäll om den. Tssss.  


Nu är visst klockan halv två på natten, hoppsan!

Måste nog tyvärr ta lite mera smärtstillande innan jag kan fundera på att sova. Det snöar så fint här nu, jag hoppas det ligger ett fint snötäcke till imorgon bitti.    

Av Anna - 3 januari 2012 20:43

Nu är det längesedan jag skrev. 

Operationen gjordes ju den 28 december. Trots att taxin gjorde så att jag kom för sent, så kom jag faktiskt iväg i tid ner till operation.

Väl där nere möts jag av underbar, empatisk personal, som gör sitt bästa för att jag ska ligga bra, de sätter nål där det funkar, använder inte tejp jag är allergisk emot, ja, de tar mej på armen och är helt underbara.

När jag vaknar och ligger på uppvaket finner jag en otroligt sympatisk och underbar kvinna som har hand om mej. Härligt! 

Hon har koll på allt, är vänlig och mjuk. Jag har alltid lite eller mycket problem när jag är sövd mer än en timme, och detta tog ju drygt två, så det krävdes ju lite...

Jag låg där på uppvaket, länge!!! Morfinpump på hög dos, syrgas i grimma (jag har fobi för masken) och trevlig personal. Jag hade jätteont, men det gjorde faktiskt inte så mycket. 


Men. 

Alltid detta MEN.

Personalen på avdelningen är visst stöpta i samma form allihop. Nästan.

Visst fanns det någon som nog hade lite empati, någonstans, men jag tror inte jag träffade den. 

De kunde inte tro på deras mätinstrument som visade att jag syresatte mej dåligt, så de tog syrgasen för mej flera gånger, för att sedan få sätta dit den igen....

Jag gjorde slut på morfinet i pumpen för fort, och det fick jag höra.... Jag som hade så hög dos, mer än fyra ggr så hög som alla andra. 

Jag fick höra att jag absolut inte kunde ha så ont längre, att det bara är lögn.


Vem i hela friden ligger på en avdelning, nyopererad och säger att den har ont,  om den inte HAR det???????? Bara undrar. 


Ramlade i duschen. Jag gör det ibland. Lågt blodtryck och hög puls kan göra det. Fick efter mycket om och men hjällp upp från golvet och en handduk. Blev ledd till sängen, naken, med en liten handduk. Och lämnad. ?????


Morfinpumpen togs bort så snabbt som möjligt, de sa att jag inte behöver den längre. Med andra ord, de ville få hem mej så snabbt som möjligt. 


Det finns mer att berätta, men jag orkar inte.


Jag har idag, sex dagar efter operationen, lika ont som dagen efter. Riktigt, jädra helvetiskt ont!!! Det gör ont att gå, att ligga, att sitta, att resa sej, att kissa, att bajsa, att fisa, att hosta, att harkla sej, att lägga sej ner, ja, allt. Det är svullet, såret glipar (eftersom de satte intracutana stygn fast jag sa ifrån) och det såsar sej från glipan. 

De satte på ett bandage som jag inte tål, fast jag sa ifrån, så nu har jag stora kliande sår nedanför operationssåret, som håller på att bli infekterade.


I förrgår fick jag en massiv svampinfektion i munnen, hela vägen ner i svalget. Också. Medicin för det också då. 


Livet leker. Orkar inte mer nu! På riktigt. Magen har ju också lagt av totalt, känns det som. TRor inte det är bra att det gör så ont så fort den ska göra något, svetten rinner och tårarna sprutar. Inte bra. Inte bra alls....


Allt detta ligger ju utöver allt jag har sedan förut. Så allt annat värker ju också, hur nu det kan gå till. Undrar hur länge kroppen orkar med att ligga på dessa smärtnivåer...


Sen är jag förundrad över hur mycket det gör att få träffa bra personal. En eloge till operations och uppvaknings personalen på US i Linköping! 


Fast nu orkar jag verkligen inte mera. Undrar om det finns något ljus där, i slutet på tunneln.....

Av Anna - 19 december 2011 23:43

Ja vilken reaktion på tidningen, härligt!  

Nu hoppas jag att något gott kommer ut detta. Det kändes sisådär att vara på förstasidan så där, men det var det värt.  


Jo, funderade lite.

Detta med varbölder av olika slag. Hur har ni det med det?

Jag har opererat bort några, och självbehandlat några.


Nu sist hände något konstigt. Jag har haft en knöl på halsmuskeln (baksida), som en vindruva ungefär, och den har jag haft i över fyra år. Jag har försökt att massera och greja, i tron att det varit något man kan massera bort. Eller sedan jag fick diagnosen, trodde jag att det var en bindvävsknöl.

Men igår satt jag som vanligt och masserade runt den, eftersom jag har väldigt ont i nacken, och ofta masserar där och smörjer in med heatlotion och annat.

Då spricker den där knölen!!!! Usch och blä!!!! Ut kommer alltså var... Det stinker kan jag meddela. Usch...

Hur i hela friden kan man gå runt med en varböld i öveer fyra år, utan att ha ont av den? Nu har jag kapslat in en massa konstiga saker på olika ställen på kroppen, men det här tar priset.   

Jag tycker jag borde ha haft lite ont av den emellanåt, att den borde varit lite röd och öm ibland. Men nej, jag har aldrig haft ont av den, den har bara funnits där. 

Lite skumt kan jag tycka. Har ni varit med om det? 


Nu byter vi ämne till något trevligare tycker jag.  


Fick ett samtal från han, neurologen som skickade mej på akut MR rygg. Hans kollega ringde förra veckan och sa att mina bilder ser sååååå bra ut så. Hmmm. Hade ju svaret framför mej när han ringde, och var inte riktigt överens om det faktiskt.

Jag är inte läkare, jag vet, men ett röntgensvar kan jag läsa, och jag vet hur ryggen är uppbyggd. Vilken tur jag har ändå, att den här läkaren som ringde idag ändå verkar bry sej om hur jag har det. Han vill träffa mej igen och få någon annan att läsa mina plåtar, eftersom han som skrivit svaret har gjort fatala fel. Illa alltså.

Tänk om det vänder nu?

Min tur alltså?

Men jag vågar inte hoppas för mycket, och jag tar då inget ut i förskott.


Jag tar nu en dag i taget.

Alltså CT buk först, sedan operation dagen efter. Sedan ska jag läka. Sedan tar jag det andra som det kommer.

Orken har tagit slut. Smärtan jag har dygnet runt tar ut sin rätt. 


Efter den här dagen är jag totalt slut faktiskt. Sedan vet jag att det kommer mera. Det är ju inte alla som gillar att jag varit med i tidningen heller, så det ska jag ta när det kommer också.

Det ordnar sej.


Nu ska jag försöka sova gott inatt, i några timmar iaf.

Sedan se fram emot att träffa min älskade vän imorgon. Lite kaffe och snack. Underbart.  


Nu är detta röriga inlägg slut för idag.  

Ha en bra natt nu alla vänner.      

Av Anna - 10 oktober 2011 23:19

Nog för att jag inte tål tejp så bra alltså, men riktigt så här illa brukar det inte se ut!!!!

De satte ju nål på mej på akuten, sen en massa tejp när de tog bort den. Och jag, lika dum som vanligt, sa inte ett ljud... Närå, maken fick ta bort det när jag kom hem.

   Syns inte på bilden riktigt, men jag fick faktiskt blåmärke när han tog bort tejpen. 

Ett nytt fenomen för mej.   

Av Anna - 25 augusti 2011 22:52

Jo, nu har jag varit på ett extremt lyckat besök hos fotvårdsspecialist.  Så himla skönt att man kan få  hjälp med något som har med sjukdomen att göra. 


Jo, hon började med att konstatera att jag har väldigt mjuk hud på fötterna, och det visste jag ju, jag har extremt mjuk och len hud, som är extremt känslig.

Sen sa hon direkt, att det INTE är fotvårtor. Och inte liktornar heller....  


Men men, hon började gräva i dom (blä) och se vad hittade hon väl där!!!

Jo, inkapslade hår från mina hundar!!!

Jag har tre pudlar, så först förstod vi inte hur det kunde komma sej. De har ju inte päls, utan hår, som vi. Mjuka krulliga hår.

Men jag klipper ju mina hundar (med hjälp av min älskade make) var sjätte vecka, och det resulterar i en väldig massa hår!!! Och när jag klipper ner dom så blir det små, korta hår som sätter sej överallt.

Och på EDSare även i fötterna då tydligen....

Den största hade jag ett gruskorn i. (urk)

Hon fick sitta med pincett och dra ut håren när hon öppnat "kapseln".


Hon förklarade att jag har så extremt mjuk hud och väldigt stora porer (som jag för övrigt har på resten av kroppen också) och sen har jag stora mellanrum mellan "fingeravtrycken", eller vad jag ska kalla det för.

Ni vet, mönstren som blir till fingeravtryck? Mjuk hud och stora mellanrum, det gör det väldigt lätt för partiklar att fastna. 


Så "enkelt" var det.

Det blir till att ha täckta skor på sej nästa gång det ska klippas hundar, och vara noga med städning och att byta strumpor efter.

Sen ska jag börja med inneskor igen. 

Jag har fått de här problemen sedan jag slutade med det, det kom jag ju på nu när vi pratade om det. 

Jag måste erkänna att städningen inte kommer i första hand sedan min EDS blev sämre, och tre hundar drar ju in en del, det går inte att komma ifrån.


Men nu känns det underbart!  

Jag ska gå tillbaka dit om det kommer tillbaka, och inte gå med det så här länge, kom vi överens om.

Det var väl använda pengar, för det var inte precis gratis...


Så jag råder alla med konstiga knölar under fötterna att göra något åt det hos specialist. Det är helt underbart nu kan jag tala om!!! Inget ont alls! Wow!!!


Sedan såg hon väldigt tydligt att jag har mer förhårdnader under höger fot, än vad jag hade under vänster.

Det tror jag beror på att jag har så dålig känsel i höger ben att det inte hänger med riktigt när jag går. (Inga fakta där, utan bara vad jag tror)


Ja, så var den följetongen slut för denna gång, hoppas det kan vara till hjälp för någon.   

Av Anna - 23 augusti 2011 00:14

I syfte att hjälpa andra, eller en förhoppning att jag kanske kan hjälpa andra, så har jag tagit kort på mina superäckliga fötter. Eller under de superäckliga fötterna.  

Jag har i många år haft något som jag behandlat som fotvårtor, utan resultat. Jag har verkligen testat allt som finns receptfritt. Olika medel, frysning, skära i dom till de blöder. (Jo jag fick höra att det skulle funka...) Vad göra man inte när man har skitont...

De har aldrig smittat någon i familjen och vårtor smittar ju ganska rejält, så jag har ju börjat undra. 

Senaste året har jag fått fler och fler och nu har jag 8 under ena och 9 under andra. Och de gör ont. ONT!!! Jag snedbelastar hela kroppen i mina försök att avlaste de där äckliga sakerna.... Blä! 

Men nu ska jag till en sån där specialist, så jag hoppas få hjälp. Jag återkommer när jag vet mera.

Men, så här ser de alltså ut, även om bilderna inte är så bra. 

Hälften av dom sticker ut flera mm. (Aj aj, känns som flera cm)

             Usch och fy vad äckligt... Jag ber om ursäkt... (kräks nästan)


Har fotfobi så in i den... Blä.   

Presentation


Jag är en "tjej" på 38 år som har EDS, Ehlers-Danlos Syndrom,typ3, överrörlighetstypen.
Kontakt: anna.EDS@hotmail.se

Fråga mig

22 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8
9
10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Vem är här?

Var kommer ni ifrån?

free counters

Skapa flashcards