Ulrika

12 maj 2011 23:57

Håller med dig i allt!

Jag tyckte det var värre att ha öroninflammation när trumhinnan brast än att klämma fram ett barn. Det var smärta! Och molvärken,känslan av elstötar i benen..... det är smärta.

Jag tog Epidural vid förlossningen. Hade haft värkar i två dygn (värkar med mindre en minuts mellanrum i flera, flera timmar), inte sovit på över 48 timmar och legat med bricanyldropp och en puls på 120 i ett dygn. Jag var utmattad så jag orkade inte mer. Inte pga smärtan utan jag var helt slut. Fick sprutan och sov en stund, sedan satte det igång.

Det kommer något gott ut av att krysta ut ett barn till skillnad från den andra värken. Man har inga lyckohormoner som lindrar och får en att glömma. Det tror jag är den största skillnaden. Får jag fler barn och det inte blir prematur och allt jobbigt kring det så vill jag föda utan smärtstillande. Det hade jag planerat sist men blev rådd till att ta den. Det var en fruktansvärd oro kring allt och det bidrog.

Smärta är inte bara smärta. Det finns olika och alla reagerar olika men visst, har man redan mycket ont så blir höjer man nog ribban lite för vad man klarar.

Anna

13 maj 2011 00:03

Ja precis!! Love u!! :)
Mina förlossningar har gått fort och ganska smidigt om man jämför med medelsvensson. ;)
Ändå känner jag att jag måste försvara mitt val att föda utan smärtlindring.
Man gör ju vad som känns rätt för en själv. Inget annat. Eller?
Jag dömer verkligen ingen. Det är dagens sanning. Jag om någon vet hur det är att ha ont. Varför skulle jag döma någon annan?
Ändå känns det som om andra dömer en. Särskilt inom vården. Skrämmande. Tycker jag.

Skrutten

13 maj 2011 11:31

Jag tycker att det är otroligt modigt gjort men samtidigt är det ju en naturlig del i livet för oss kvinnor. Själv har jag två kejsarsnitt och många reagerar på att man har "smitit" eller blivit "snuvad på förlossningen".
Jag kan berätta att alla får värkar oavsett när livmodern drar ihop sig som är oerhört smärtsamma och tänk då att man dessutom har ett stort operationsärr hela vägen in i livmodern. Inte skönt kan jag säga och smärtlindring ges mycket sparsamt så jag har legat och kvidit alla möjliga kval. Den första gången fick jag en slags propp som satte sig runt axel och förstod ingenting förrän störtblödningen kom utan förvarning. Som tur var fanns både läkare och sköterskor på plats då de inte visste vad som felade. De hade precis gett min make en stesolid supp som han skulle ge om det inte gick över. De trodde tydligen att det var psykiskt på något sätt så jag spände mig,mEn icke då. Allt gick över på en timme.

Så alla förlossningar är ovanliga och ingen annan den lik men smärta får vi dras med och belöningen är så stor att det är värt varenda liten smärtbit.

Anna

13 maj 2011 21:30

Jo, visst är det så, men samtidigt skrämmande att du inte fick den hjälp du behövde. ;/
Sedan är det ju som du säger, värt varenda minut i slutändan, man får ju något så fint för det ju!! :)
Kram!!

Lejonkvinnan

13 maj 2011 12:37

Jag har fött både med och utan smärtlindring. Allt är ju olika från person till person och förlossning till förlossning. En del gick lätt andra svårt. Den sista förlossningen fick jag epidural men den tog inte så det var väl mest lustgas och det gjorde ont som.....men vad gör väl det när bebisen väl är framme.
Nä då är det verkligen värre med kronisk smärta som man inte får något ut av, som man har jämt eller ofta.

Det ska frivilligt om man vill ha smärtlindring eller inte, en självklarhet :)

Anna

13 maj 2011 21:28

:) Precis!! Du satte den totalt!! :)
Kram! :)

Monica

20 maj 2011 19:30

Jag blev nästan full i skratt, trodde jag var den enda som var så opåverkad av förlossningen att barnmorskorna tyckte jag var konstig! Jag skulle kunna föda barn varje dag om det vore så, sån smärta har jag ingenting emot - jag kan hantera den! Men jag kan inte hantera smärtan som skär i mig dag och natt och som tyvärr oftast blir som allra värst när det passar allra sämst.
Mitt första barn födde jag ensam (hade skiljt mig från pappan) och kände bara ett stort inre lugn, trots att hon kom ett par veckor för tidigt. Det är ju egentligen en fullständigt naturlig sak att föda barn!! Nästa barn kom för drygt tre år sedan, efter en jättejobbig graviditet var jag tvungen att acceptera kejsarsnitt då sonen låg i säte och då får man inte föda vaginalt (varierar tydligen mellan landstingen). Det var en mycket värre pärs, både psykiskt och fysiskt!! Så i mina ögon är det absolut inte att ta den enkla vägen med kejsarsnitt.

Anna

20 maj 2011 21:56

*asg*
Ja men vad härligt att det är fler än jag som tycker så!!! :)
All smärta som är tillfällig, är ju nästan "skön", om man kan säga så... ;)
Sedan tycker jag inte att kejsarsnitt är den enkla vägen alls, det är ett nödvändigt ont, om man måste. Det är ju trots allt ett kirurgiskt ingrepp.
Men huvudsaken är ju att din son mår bra och att allt gick bra ju!! :)
Tack för att jag fick veta att jag inte är ensam. :)
Kramar!