Idag har det varit hemskt med tröttheten. Jag har inte orkat något överhuvudtaget, och jag har inte orkat med barnen heller. Eller orkat njuta av det härliga vädret.   

Jag blev så förbannad till slut så jag gick och lade mej en tredje gång för att kunna orka med kvällsmaten.    Som en nyfödd ungefär. Gah! 

Felet är att jag verkligen inte kan ligga för mycket, jag får så jäkla ont. Så nu har nacken satt fart igen, och är tio gånger värre. Ryggen känns som om den ska gå av ungefär. 

Hjärtat slår i över 120 hela tiden när det är så här varmt, så det är svårt att slappna av. 

Jag ska ju på ultraljud av hjärtat imorgon, jag får väl ta upp det med den som gör det. Ifall jag kommer ihåg det. För huvudet befinner sej  just nu under armen.   

    Jag tog kort på en av mina fina fruktbärande plantor idag. Kan ni gissa vad det är?  

Nu blir det att kolla på den nya serien på tv 4 Fakta om andra världskriget, sånt gillar jag.

Kram!! 

Vissa dagar går minuterna så långsamt att man håller på att bli galen, och vissa, som idag, går tiden så fort att jag verkligen inte hinner med!!

Jag som skulle vara så duktig och blogga, pyssla lite med saker och ting och få saker gjorda. 

Ha! Pyttsan heller.  

Men helgen har som sagt varit trevlig, vädret har ju varit underbart, och sällskapet varit så lättsamt och roligt.  

   Det här blev kvällen belöning för helgens bravader. Jag tog faktiskt två glas, den här är farligt god! Mumma!! Gott!!! Mums. Super. Helt enkelt.  

Måste ju dela med mej av min lille ögonsten igen, han är ju bara så söt! Såklart, och jag är INTE jävig i sammanhanget, närå.  

    En hink med vatten och lite leksaker, en mini vattenkanna och den trotsiga lilla två och ett halvt åringen höll sej lugn i nästan två timmar!! Här förklarar han för mamma att pippin flyger där uppe, och så säger han hej hej!! Och vinkar som drottning Silvia!!! 

Den snygga luggen fick han när han stack ner huvudet i hinken för att dricka som hunden... Snyggt va? He he. 

Jag tror jag har nämnt det förut, att han har börjat utnyttja att jag inte riktigt räcker till längre. Att jag inte klarar av det när han får sina utbrott, rent fysiskt då alltså.

Idag blev det väldigt påtagligt när han inte fick som han ville och sprang som en dåre genom huset och rev ner allt han hittade. Ett sådant där äkta treåringsutbrott alltså.   

Han visste precis hur långt han kunde gå och hur fort han skulle springa och hur tungt han skulle ligga på golvet och sparka, för att mamma inte skulle klara av att fånga honom.

Blir lite ledsen över att han gör så, och att jag inte klarar av det. Utbrotten är ju inga konstigheter, de flesta barn i den åldern går ju igenom detta, men när mina andra två barn var små var jag inte så här sjuk.

Jag försöker prata med honom, och oftast kan jag lugna ner honom så pass mycket att han lyssnar och börjar tänka efter lite. Får upp honom i knät och kramas lite istället.

Ja ja, jag kommer nog på någon lösning på detta också, han är en liten go kille egentligen, han blir bara väldigt arg emellanåt.    

Är inne en liten snabbis bara, för nu är det dags att bunkra upp lite inför veckan som kommer. Jag kan ju inte handla så mycket själv, så man får passa på när gubben är hemma.

Kanske ta en glass när vi ändå är iväg? Älskar glass!! 

Ut i solen också, men inte för mycket känner jag.... Är det fler än jag som är lite aningens kräftlik i färgen efter denna härliga helg?   

Det är som som sagt både jobbigt och roligt med besök. Himla tur att dom tar att jag går och lägger mej flera gånger per dag och att jag är kroniskt trött.   

Har fått lite färg idag såg jag, tur att jag smetade in en massa solfaktor, för jag bränner mej jämnt som bara den! Kräfta är en underdrift.   Samma visa varje år, och jag lär mej aldrig, som vanligt. 

Jag har egentligen en massa i huvudet nu, som jag skulle kunna skriva om här. Men jag vet inte riktigt om det är intressant.

Hur länge orkar folk läsa om hur ont jag har, var jag har ont, och hur många fel man har?  

Visst, jag har ju besöksstatistik, och den talar ju sitt tydliga språk. Ganska ojämn. 

Men egentligen, vem är intresserad av obetydliga mej? Jag läser bloggar som är riktigt intressanta hela tiden, och som skrivs på ett väldigt roligt sätt. Även om det handlar om deras smärta och sjukdom.

Jag verkar inte riktigt få till det. 

Suck.

Nej, igår startade jag inte ens datorn faktiskt, det är ganska ovanligt.  

Jag försökte få huset i ordning inför helgen, men när man är som man är, så tar det en stund.

Sen var ju vädret helt underbart här igår, så vi passade på att vara ute också. Lillen fick en hink med vatten som han lekte med. Länge!   Tänk vad lite vatten kan gör en unge glad va? Och gå naken, bara det var ju speciellt. Mammas kille.   Jag tog så klart en massa bilder, men kameran är på bottenvåningen, det känns som om det är väldigt långt dit just nu.   Men jag lägger ut lite bilder senare, man måste ju dela med sej av den där sötisen, även om jag nog är lite jävig i sammanhanget. Eller?  

Idag när jag snöt mej, jag har ju kroniska bihåleproblem, så kom det nästan bara blod. Det är lite typiskt att det händer när jag mår dåligt. Det verkar nästan som om slemhinnorna blir känsligare när kroppen gör ont. De hänger med i skoven på något sätt. 

Ja ja, en lite parentes.  

Idag väntas det folk hit, det ska grillas och umgås. Jag tycker det är jätteroligt, även om det också är väldigt jobbigt. Jag ställer ganska höga krav på mej själv och vill att allt ska vara perfekt. När det inte är perfekt så blir jag stressad. Men, idag ska jag andas och ta det som det kommer.  

Vädret verkar bli perfekt, ut och njuta nu då!!!  

Huden vi EDSare har är ganska fascinerande på något sätt. 

Jag har ju inte gummihud som går att töja, men är extremt len och känslig.

Så fort jag gör mej lite illa till exempel, så blir det infekterat. Då menar jag lite illa! Det räcker med att jag skär mej på ett grässtrå så blir det infekterat. 

Just nu har jag fått tillbaka mina utslag i ansiktet som återkommer varje gång jag mår dåligt och har extra ont och är trött. 

Det kliar och är skitfult. Stora röda fläckar som flagar. Runt munnen, i ögonbrynen (?) och på tinningarna. Mår jag dåligt länge så får jag snart samma sak i hela hårbotten. Coolt egentligen, på sätt och vis.  

Kroppen är ju häftig, vilka grejor den kan göra!  För det här kan försvinna på en dag också. 

Något mer som är fascinerande är hur kropp och själ hänger ihop. 

Jag känner mej alltid sämre i kroppen när jag mår dåligt i själen, och vice versa. 

Så nu är det kurering av själ som gäller, för kroppen är det ju kört med!  

Ja, egentligen vet jag ju, men det är bara jäkligt tungt just nu.

Jag blir väldigt nere emellanåt, depression alltså, och jag blir så trött på mej själv när jag hamnar där.

Sen blir jag så himla superkänslig för vad andra säger och gör då.

Det var ju en på ett slags forum jag är med i som kastade skit omkring sej  både till höger och vänster, men en del av vad h*n skrev blev jag så ledsen över.

Att barn som har ont hos tandläkaren och vid olika sjukhusbehandlingar beror på föräldrarna. Att det är föräldrarnas fel att barnet får ont, för att de inte förberett barnet ordenligt. För dennes barn kunde minsann gå till tandläkaren och laga hål utan bedövning!

Att detta gjorde mej så upprörd beror ju mest på att min lille kille fick ta blodprov när han hade åkt ambulans till sjukhuset, och just då var jag stolt över hur bra det gick, och hur jag skötte situationen.

Men när man mår skit, så behövs det ju inte mycket för att självförtroendet ska åka i botten igen. 

Den här människan är ju inte ens värd att lägga ett uns energi på, för h*n uttryckte sej verkligen jätteplumpt och konstigt, men ändå tar jag åt mej. Korkat.

Sen är det en del som händer i helgen som eventuellt kan bli väldigt jobbigt känner jag, det gör ju det hela ännu mer tungt. 

Carpe diem. (Ska försöka iaf)   

  Jag längtar efter att det ska mogna här på kullen. Smultron!!! Mmmmmm vad gott det ska bli!  

Jag och gubben min tog en promenad idag i vår skog och det kommer bli så otroligt mycket smultron i år! Likadant med blåbär, de har blommat som bara den i år. 

Jag hoppas verkligen inget händer med vädret så det blir förstört. 

Sedan är jag en inbiten svampplockare. Det är det bästa jag vet på höstkanten, ja redan på sensommaren. Nu har jag jättesvårt att böja mej ner så där, men det är värt smärtan. Min själ mår toppen när jag får gå ut i skogen och plocka det som naturen ger mej. 

Sen torkar jag och fryser in så mycket jag kan och orkar, sen har jag hela året! 

Kan det bli bättre?