Jag la en ett inlägg i en grupp jag är med i om detta ämne, alterntiv smärtlindring, men sen hade jag glömt om man fick ta upp det eller inte där, så jag skriver lite om det här istället tänkte jag.

Inte för att jag har så många som läser här, men jag har sett att en del googlar på just EDS och smärtlindring och hamnar här, så jag kan ju berätta vad jag gör.

Jag kan ju börja med infraröd värme. Det kör jag med i stort sett varje dag. Jag köpte en slags massage apparat på Lidl som hade en sida med massage och en sida med infraröd värme. Jag kan lägga ut en bild på den sen. 

Den värmen är jätteskön och går in i musklerna, ganska djupt. Sedan avslutar jag med massage, när musklerna är varma. Jag kör både i nacken, på ryggen, benen och armarna, men jag använder oftast bara den infraröda sidan, eftersom vibrationerna med massagefuntionen tar död på mej.  

Här i grannstaden har vi också infraröd bastu som gör underverk på spända och onda kroppar. Kolla om ni har det i närheten, det är jättebra!!

Massage gick jag på en gång i månaden fram till FK drog in mina pengar, så nu har jag inte kunnat gå dit på snart ett halvår, och det känns kan jag tala om!!

Jag är väldigt noga med vem som får ge mej massage, eftersom man får passa sej lite. Min massös har lyckats få mej så avslappnad några gånger, så när jag rest på mej har jag fått ryggskott, för att kotorna glidit isär.    Så jag är ganska försiktig. Förklarligt nog.  

Jag hoppas jag kan gå på massage snart igen, för det är helt underbart för min spända kropp.  

Nästa gång tar jag upp andra saker jag provat, det har blivit några saker. Jag är en sådan där som ständigt söker. Smärtlindring, avslappning, allt som är bra för kroppen som inte gör ont.     

Oj vad jag har tappat besökare idag. Hoppas jag inte skrivit något opassande bara.  

Tänkte visa några bilder på mina händer igen. Bad min dotter ta kort på dem, och jag blev lite bestört över hur ful min vänsterhand faktiskt är!    

Jag tänker ju inte på det i vardagen, men när man se dom på bild bredvid varann blev det annorlunda. 

   Så här är vänsterhanden alltid. Alltid den här vinkeln. Jag har ju som sagt ingen handled och inga tumleder. När man ser det så här, ser man väldigt väl att tumlederna är borta. Att kärlen är så fyllda beror på att jag har väldigt ont idag. Då svullnar både händer och kärl upp som ballonger. 

   För att kunna vinkla vänster hand så här måste jag vinkla ut armbågen och lyfta armen. Så  nu har det gått över i både armbåge och axel, värken och förslitningarna. Men det så klart, jag har ju inte så ont i handleden längre. Jag hade VAS 10 dygnet runt innan op, så för mej är det faktiskt värt det.

   Den här rörelsen gör jätteont i höger hand. Jag har så grav artros i den och en kant av brosk som måste hoppas över för att komma hit. Aj aj. Vänster är som sagt som den är. Hela tiden. 

   Slänger in en bild på den här rörelsen också. Den gör ju lika ont i högern, för nu ska ju broskkanten hoppas över igen.  

Ja ja, jag vet inte om detta är intressant, men om någon funderar på att göra en sådan här operation så kanske jag kan svara på frågor eller så. Om hur det är och liknande.

Ha en fin helg nu! 

Fanken vad förbannad jag blir när jag inte får fram vad jag menar. Jag menar i inlägg i forum och så. 

Förr kunde jag uttrycka mej väl i skrift, men det kan jag tydligen inte längre. 

Allt jag skriver kan man missuppfatta känns det som.

Lika bra att läsa och hålla sej i bakgrunden känner jag, ifall någon tar illa upp i det jag skriver.

Undrar lite om bloggen då.

Hur ser den ut för dom som läser?

Den kanske gör någon ledsen eller upprörd, det skulle jag inte kunna leva med.

Jag vill ju ha den här för att kanske kunna hjälpa någon. Och så klart hjälpa mej själv lite samtidigt.

Usch vad svårt.

Jag är så himla känslig för om någon skulle kunna misstolka något jag skriver. För jag nästan jämnt glimten i ögat när jag skriver, men det ser ju ingen ju!

Smileysar kommer man ju inte hela vägen med känner jag.

Det är svårt det där.

Jo jo, jag tog mej ut på min promenad med hundarna efter att ha grundat med lite smärtstillande.

   Jag fullständigt älskar att gå här, vilket väder eller vilken årstid det än är, men nog är det vackert nu. En lisa för själen.

   Jag vände och skulle gå tillbaka och tog den här bilden bara för att dela med mej till er av mitt vackra. Sekunden efter så öppnade sej himlen!!!!  

Men jag hade tänkt så långt ändå så jag hade regnjackan på mej. Ibland funkar ju nästan hjärnan som den ska ju! 

Nu tar jag paus, min lilla planering håller iaf än så länge.    

Kroppen värker inte så farligt just nu, men med dosen i kroppen vore det ju konstigt om så var fallet.   

Ta en eller två tabletter så jag kan gå.

Ta en promenad med hundarna, och inte reta mej på att det går sakta och att det gör ont.

Stanna ofta och andas.

Sätta mej med en kopp  kaffe när jag kommer tillbaka för att ta igen mej.

Krama dottern när hon kommer hem.

Ta tag i städningen av kök och hall. 

INTE reta mej på att det gör ont och att det går sakta.

Pussa make och liten när de kommer hem.

Ta igen mej en stund igen.

Hjälpa till med maten.

INTE reta mej på att det gör ont och att det går långsamt.

Njuta av maten. Inte reta mej på att mina trasiga tänder gör ont. Inte sitta med fjärilar i magen bara av att tänka på tandläkaren.  

Ta ett glas vin, sitta framför tv:n med min älskling till han somnar i soffan.  

En ganska bra plan, eller?     

Nu ska jag försöka släpa den värkande kroppen till sängen med förhoppning att få lite sömn inatt. 

   Den här sover gott nu kan jag tala om, han snarkar högt och ljudligt. Tur att hundarna är vana vid att jag är uppe på nätterna och ränner. De lyfter knappt på huvudet när jag går och vankar fram och tillbaka och har ont.   Mattes prins.  

Nej ibland fattar jag inte riktigt. Ärligt.

Hur funkar det egentligen, det här med hur kroppen klarar kronisk smärta. En del verkar klara det skapligt. Jag är en av dom, men bara ibland. Emellanåt klarar jag riktigt bra att ha ont hela tiden. Varje minut, varje sekund.

Sen kommer det perioder när hela kroppen verkar säga ifrån. Både kropp och själ faktiskt. 

Visst, jag borde lyssna mer på min kropp, den vill nog säga något viktigt när den gör så här. Men det är inte så enkelt. 

Just nu känner jag mej bara extremt gnällig och förbaskat trist.

Jag vill inte vara så här. Jag vill vara en sån där som biter ihop och alltid ser glad ut ändå. Alltid kan ge en hjälpande hand, alltid ge en kram och säga något fyndigt så andra blir glada. 

Jag vill inte vara gnällkärring. För det känner jag mej som just nu. 

F*n, jag kan ju gå, även om det blir svårare och svårare. Jag har ju två armar, även om den ena inte är till någon nytta. 

Jag är ju bara opererad femton gånger, det finns alltid någon som har det värre.

Asch och fy vad jag gnäller.

Trista jag ska försvinna under natten och förvandlas till något positivt och trevligt till imorgon bitti. 

Eller hur? 

Alltså, tänk vad  mycket skit som kommer upp så här på kvällkvisten när smärtan är som värst och gnället rinner över.  

Himla tur att det är en ny dag imorgon, som bara jag kan bestämma hur den ska fyllas.

Antingen fyller jag den med något positivt, även om jag har det tufft.

Eller så fyller jag den med en massa skit. Det är ju ett val man gör.  

Oj vad djupt det där blev känner jag.   

Sov gott nu alla.

Kram på er som peppar och stöttar, återigen vill jag säga hur mycket ni betyder för mej.

Hoppas ni orkar med mina gnällinlägg bara.   

Jädrar i havet vad jag har ont idag! 

Som man bäddar får man ligga, sägs det ju, men lite måtta vore skönt ibland. 

Sen har jag PMS som heter duga, så jag är sugen på allt,  men ändå inte. Vet inte hur jag ska förklara, men jag är sugen på "något", men inte hungrig. Varje månad, samma visa. 

Måste verkligen ta tag i det här med hormonerna nu. Orka. Men jag ska. Jag lovar.  

Annars har jag inte mycket att berätta från dagen, jag har mest fått ställa in saker och inte kunnat göra saker. Hatar det. Kroppen känns som om den ramlar sönder. 

Skulle hänga tvätt, och det gjorde jag ju. Men herrejösses vad trött jag blir i musklerna!! Helt otroligt. Jag får mjölksyra av att hänga upp kalsonger på tvättlinan. Ett par kalsonger!! Patetiskt. 

Det tog en stund att hänga hela maskinen, men det är så skönt att få det gjort. Att få göra nytta. Att vara lite behövd. 

För efter tretton år hemma och så sjuk, är det lätt att känna sej värdelös. Och det gör jag varje dag. Även om jag nog är behövd hemma. Svårt det där. 

Imorgon har jag mer förpliktelser. Måste göra både det ena och det andra. Sen glömmer jag väl hälften. Skulle inte förvåna mej.