Nej ibland fattar jag inte riktigt. Ärligt.

Hur funkar det egentligen, det här med hur kroppen klarar kronisk smärta. En del verkar klara det skapligt. Jag är en av dom, men bara ibland. Emellanåt klarar jag riktigt bra att ha ont hela tiden. Varje minut, varje sekund.

Sen kommer det perioder när hela kroppen verkar säga ifrån. Både kropp och själ faktiskt. 

Visst, jag borde lyssna mer på min kropp, den vill nog säga något viktigt när den gör så här. Men det är inte så enkelt. 

Just nu känner jag mej bara extremt gnällig och förbaskat trist.

Jag vill inte vara så här. Jag vill vara en sån där som biter ihop och alltid ser glad ut ändå. Alltid kan ge en hjälpande hand, alltid ge en kram och säga något fyndigt så andra blir glada. 

Jag vill inte vara gnällkärring. För det känner jag mej som just nu. 

F*n, jag kan ju gå, även om det blir svårare och svårare. Jag har ju två armar, även om den ena inte är till någon nytta. 

Jag är ju bara opererad femton gånger, det finns alltid någon som har det värre.

Asch och fy vad jag gnäller.

Trista jag ska försvinna under natten och förvandlas till något positivt och trevligt till imorgon bitti. 

Eller hur? 

Alltså, tänk vad  mycket skit som kommer upp så här på kvällkvisten när smärtan är som värst och gnället rinner över.  

Himla tur att det är en ny dag imorgon, som bara jag kan bestämma hur den ska fyllas.

Antingen fyller jag den med något positivt, även om jag har det tufft.

Eller så fyller jag den med en massa skit. Det är ju ett val man gör.  

Oj vad djupt det där blev känner jag.   

Sov gott nu alla.

Kram på er som peppar och stöttar, återigen vill jag säga hur mycket ni betyder för mej.

Hoppas ni orkar med mina gnällinlägg bara.   

 

henny

10 juni 2011 08:20

Ja visst önskar man att man alltid kunde va käck och glad och bita ihop...men fan vet om det är så hälsosamt??

Jag tror det är sundare med lite galghumor,psykbryt och kom igen, ironi och ärlighet.

Prutthurtiga positiva människor är ganska jobbigt släkte enligt mej...men så har jag ju lite finsk skoghuggar blod i mej och då ska man vara lite melankolisk och butter:P

Nä...kram på dej och "njut" av din "gnällighet" , detär ju faaktiskt en sund reaktion då kroppen är som ett ras!

Anna

10 juni 2011 14:36

Du har nog rätt, det är nog inte så hälsosamt att bita ihop för mycket.

Melankoli och butterhet har faktiskt sin charm det också. ;)

Jag tycker det är så befriande att kunna gnälla av mej så här ibland, jag behöver det. :)

Massa kramar!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...