Nej ibland fattar jag inte riktigt. Ärligt.

Hur funkar det egentligen, det här med hur kroppen klarar kronisk smärta. En del verkar klara det skapligt. Jag är en av dom, men bara ibland. Emellanåt klarar jag riktigt bra att ha ont hela tiden. Varje minut, varje sekund.

Sen kommer det perioder när hela kroppen verkar säga ifrån. Både kropp och själ faktiskt. 

Visst, jag borde lyssna mer på min kropp, den vill nog säga något viktigt när den gör så här. Men det är inte så enkelt. 

Just nu känner jag mej bara extremt gnällig och förbaskat trist.

Jag vill inte vara så här. Jag vill vara en sån där som biter ihop och alltid ser glad ut ändå. Alltid kan ge en hjälpande hand, alltid ge en kram och säga något fyndigt så andra blir glada. 

Jag vill inte vara gnällkärring. För det känner jag mej som just nu. 

F*n, jag kan ju gå, även om det blir svårare och svårare. Jag har ju två armar, även om den ena inte är till någon nytta. 

Jag är ju bara opererad femton gånger, det finns alltid någon som har det värre.

Asch och fy vad jag gnäller.

Trista jag ska försvinna under natten och förvandlas till något positivt och trevligt till imorgon bitti. 

Eller hur? 

Alltså, tänk vad  mycket skit som kommer upp så här på kvällkvisten när smärtan är som värst och gnället rinner över.  

Himla tur att det är en ny dag imorgon, som bara jag kan bestämma hur den ska fyllas.

Antingen fyller jag den med något positivt, även om jag har det tufft.

Eller så fyller jag den med en massa skit. Det är ju ett val man gör.  

Oj vad djupt det där blev känner jag.   

Sov gott nu alla.

Kram på er som peppar och stöttar, återigen vill jag säga hur mycket ni betyder för mej.

Hoppas ni orkar med mina gnällinlägg bara.   

Jädrar i havet vad jag har ont idag! 

Som man bäddar får man ligga, sägs det ju, men lite måtta vore skönt ibland. 

Sen har jag PMS som heter duga, så jag är sugen på allt,  men ändå inte. Vet inte hur jag ska förklara, men jag är sugen på "något", men inte hungrig. Varje månad, samma visa. 

Måste verkligen ta tag i det här med hormonerna nu. Orka. Men jag ska. Jag lovar.  

Annars har jag inte mycket att berätta från dagen, jag har mest fått ställa in saker och inte kunnat göra saker. Hatar det. Kroppen känns som om den ramlar sönder. 

Skulle hänga tvätt, och det gjorde jag ju. Men herrejösses vad trött jag blir i musklerna!! Helt otroligt. Jag får mjölksyra av att hänga upp kalsonger på tvättlinan. Ett par kalsonger!! Patetiskt. 

Det tog en stund att hänga hela maskinen, men det är så skönt att få det gjort. Att få göra nytta. Att vara lite behövd. 

För efter tretton år hemma och så sjuk, är det lätt att känna sej värdelös. Och det gör jag varje dag. Även om jag nog är behövd hemma. Svårt det där. 

Imorgon har jag mer förpliktelser. Måste göra både det ena och det andra. Sen glömmer jag väl hälften. Skulle inte förvåna mej.   

Mitt inlägg om mina fötter var för att visa hur svullna dom är. 

Att dom är fula också är ju bara min egen åsikt.   

Idag är det verkligen jättejobbigt.

Jag verkligen hatar att jag inte klarar av att ha min lille son hemma en dag i veckan, för det gör jag inte.  

Dagarna efter blir hemska i värken, och igår lade jag på en grej till, som grädde på moset så nu blir det nog några dagar med VAS 7 och uppåt. 

Inte bra. Inte bra alls. 

Sedan är det så himla mycket att tänka på nu. Hur går det på FK egentligen? Orkar jag ta tag i allt det andra jag behöver ta tag i? Jag har flera läkar besök inbokade och en del på remiss till hösten inlagda. Min hjärna pallar inte så mycket mer. Kroppen sen då! Den har gått i strejk tror jag. 

Kanske lika bra. 

Då kanske jag kan börja lyssna på den och ta det lite lugnt.  Eller så. 

Jag vet inte längre. Det är så himla mycket upp och ner nu. Den här kroppen kan göra mej galen ibland. 

Tur att man sedan har saker att glädjas åt samtidigt.

Härliga vänner, vänner som jag har här i närheten som alltid finns för mej. Vänner som är olyckssystrar som så väl förstår mej och stöttar på ett annat sätt, som är så viktigt. 

Om jag kunde visa er hur mycket ni betyder för mej. Då skulle jag flytta ett berg och skjuta raketer eller vad man nu gör för att visa sin uppskattning. 

Love u all!

Sen familjen såklart.   Jag lägger ju inte ut bilder här på resten av familjen, bara den lille, men tänk om jag inte hade dom?   Och hundarna?   Undrar ibland var jag skulle vara då. 3 feet under ground?

Kram på er! Ingen nämnd ingen glömd.  

Jag har fotfobi. Ja, jättelöjligt, jag vet, men jag tycker fötter är så himla äckliga!!

Sen när det ser ut som mina är det väl inte så konstigt va?  

       Min högra fot är den som gör mest ont. Särskilt den där knölen som är ovanpå. Ytterleden är också hemsk, mest på höger, men gör ont i båda.

Det stör mej en smula att mina fötter är så dåliga nu, eftersom de har varit de bästa av mina leder. Fram till för ett par år sedan. 

Ska ta upp detta med min ortoped på måndag. Får väl se om något kan göras, eller om man överhuvudtaget blir trodd. 

Jag har provat många sorter genom åren, men ingen så bra som denna!!

          Det är en skena ovanpå handleden och en under. Den låser handleden jättebra!

Sååååå skönt!