Den här veckan har jag visst inte hängt med alls.  

Så fort det händer något särskilt så tappar jag hela konceptet på något sätt. Dottern hade skolavslutning igår och åkte direkt på skolresa till Liseberg. Det blir precis fel i min skalle, jag skyller så klart på EDS.  

Fast jag fick ett besked idag, som jag blev både glad och förvånad över faktiskt. Jag har fått igenom permanent sjukbidrag. Det känns skönt, samtidigt som det är jättesvårt att jag faktiskt är så pass sjuk, att jag inte kommer kunna jobba mer. Vad än folk tror, så vill jag faktiskt jobba. 

För det är många som tror att man bara är arbetsskygg, när sjukdomen inte syns så mycket på utsidan. 

Fast jag måste börja inse hur sjuk jag faktiskt är. Jag klarar ofta inte det vardagliga livet här hemma, och det är tufft. Riktigt tufft. Jag är ju inte lastgammal, även om jag börjar komma upp i åren.   

De senaste veckorna, ja faktiskt månader, så har jag stadigt blivit sämre. Det skrämmer mej en smula. När ska det plana ut?