Stina

17 juni 2011 21:06

Grattis till sjukbidraget, även om det aldrig är kul att vara så sjuk att man faktiskt inte kan jobba!
Förra året vid denna tiden var jag sjuk dålig, jag kunde se mig själv i rullstol i framtiden. Idag är livet ljusare och jag jobbar just nu 100% även om det är riktigt jobbigt vissa dagar/veckor. På ett sätt måste det ändå vara skönt att allt på papper som ändå talar om varför du inte kan jobba. KRam

Anna

17 juni 2011 21:16

TACK!!!
Ja, äntligen är det klart. :)

Fast det är ju svårt, som jag skrev. :/

Kramar!!!

Ulrika

18 juni 2011 00:05

Grattis! Förstår att det måste kännas kluvet men du har ju inget att välja på. Nu får du sitta på din stubbe och se söt ut eller safta och sylta närkroppen tillåter ;) Du behöver iaf inte strida om det här mer.

<3

Anna

19 juni 2011 00:19

Ja det känns så skönt att själva striden är över. Men jag har så svårt att förstå. Jag är verkligen sjuk. Fast det inte syns så väl. Och man blir ständigt ifrågasatt. Det är ju en evig kamp ändå på något sätt. Ja, du förstår vad jag menar va? ;)
Jag ska sitta på min stubbe i skogen, ladda batterierna och så gå hem och sylta och safta till själen mår bra. :)

Kram hjärtat.

Lejonkvinnan

18 juni 2011 09:13

Vad skönt att du har fått igenom sjukbidraget (är det samma som sjukersättning?)

Jag fick igenom permanent sjukersättning i februari och har nog inte landat riktigt än. Det är en berg och dalbana att inse att man är så pass sjuk, att ta all skit man får höra från folk som tror att man bara inte vill jobba, och samtidigt försöka må lite bättre också, att känna lugnet och att kraven släpper.

Jag tycker *oss emellan* att det har varit och är jäkligt tufft att få ett sådant besked, att få veta att man inte är att räkna med mer. Men samtidigt, när man mår som sämst så förstår man ju varför.
Och så denna kropp som raserar mer och mer...

Svammel svammel...det finns mycket tankar omkring det här som folk inte förstår tror jag.

Men försök att landa mjukt, för landningen kommer och antingen märker du den inte eller också så gör du som jag...landar ganska så hårt.

Stor kram

Anna

19 juni 2011 00:14

Ska jag vara ärlig har jag svårt att hålla isär alla begrepp, det är det som är den gamla sjukpensionen.
Jag håller med dej totalt. Det är jättesvårt att acceptera sjukdomen, att den är så svår.
Samtidigt är jag så pass sjuk nu, att jag borde kunna förstå det.
Men som du säger, det är så himla tufft att få det på papper. Helt otroligt. ÄR jag så himla sjuk faktiskt? Jo, idag känner jag det. Herregud så skit jag mår!!!!!

Jag ska försöka landa så mjukt jag kan, fast jag har inte kommit dit än. :/

Massa kramar för allt stöd!! :)

Renée

18 juni 2011 23:24

Grattis till beskedet! Jag har precis samma åsikt som du, jag sa till FK att om jag hade kunnat se mig själv jobba med NÅGOT så hade jag gjort det. Tyvärr är det svårt när det är ett jobb att bara leva...
Har du någon hjälp med städ? Om du känner dig så sjuk och blir bara sämre så måste du kolla vad det finns för möjligheter. Jag har hjälp med allt som har med att bära att göra. Hemtjänsten hjälper mig plus att min familj oxå ställer upp. Får man hjälp så får man mer energi att leva och vara sig själv, KRAM på dig!

Anna

19 juni 2011 00:17

Huga, jo, jag har funderat på att försöka få hjälp med städ, för jag klara det verkligen inte! Familjen gör ju allt för att hjälpa till, men maken har heltidsjobb, plus en massa annat, och dottern har ju faktiskt skolan....
Men det om något är ett stort steg att ta. Herrejösses.....
Men jag behöver det, jag förstör en hel vecka efter mina försök att städa och hålla det skapligt här....
Aja, vi får se. :)

Kramar!!!

henny

19 juni 2011 10:38

Ja grattis...eller vadsäger man...kan tänka mej att känslan är kluven. Man vill ju inte va så sjuk att man blir "pensionerad",men alternativet att jobba meden kropp som redan i sej är heltidsarbet med övertid är ju inte heller tänkbart.jag tror det blir bra för dej bara du hunnit smälta allt.Nu får du ägna dej helt till att må bättre och göra det som ger dej energi...visserkigen är ju kampen med kroppen inte slut...det förstår jag ju...men byråkratin som stjäl massor av ork är över eller i allafall i en anna form.Sköt om dej nu!Ta tid på dej att smälta ditt "nya liv".Kramis!

Anna

19 juni 2011 23:19

Jo visst känns det att det här är en tid av ett slags limbo. Jag fattar inte riktigt, samtidigt som det är skönt att äntligen få vara sjuk ifred ett tag.
För attan vad det har varit tungt nu ett tag.

Men, ja ja, jag inser nog snart hur sjuk jag är, för så här dålig har jag aldrig varit. :/

Tack och en stor kram!!!