Igår alltså. Jag skulle duscha innan jag skulle iväg. Jag är ganska halvblind utan mina glasögon, jag har ju ett extremt brytningsfel, på grund av miin EDS. Så. Jag duschade, och skulle sen torka mej (lugn, poängen kommer snart )

Såg något på mitt knä, och tänkte att det var något skräp eller kanske ludd från handduken. Försöker borsta bort det. Nej, sitter kvar. Tar handduken och försöker ta bort det. Men nej, sitter kvar. Då ber jag maken komma och kolla vad i hela friden det är för något.

Jo. En fästing!!!!  

Mitt på knäskålen. Urk och blä!!!

Hämta fästingborttagaren och ta bort den, men, usch och blä!!!

Självklart blev det en röd ring runt också. Men, peppar peppar ta i trä (knack knack i skallen) så har den inte växt till idag.    

Med min tur får jag väl borrelia också.  

Så är det att bo på landet och ta promenader i skogen varje dag.    

Jag var inne på en hemsida och kollade runt, och hittade en klinik som passar oss med EDS väldigt bra. De har avtal med flera landsting. 

http://www.vidarkliniken.se/info/lakare/vardavtal/

Där ser ni vilka de har avtal med.

Jag lämnade mitt telefonnummer och så ringde de upp nästa dag. Det verkar vara en riktigt bra klinik som hjälper patienter med kronisk smärta, på ett bra sätt. 

Det kan väl vara något kanske?

Klicka på startsidan när ni kollat på länken, så ser ni all info. 

Kram!

Ja ibland gör man saker som är, helt enkelt, korkat. 

Ni vet när man gör saker som man vet att man får sota för. Fast man gör det ändå. För att man tycker det är kul, för att man tycker att det ger en mycket. 

Idag har varit en sådan dag.

Det slutade med ett "anfall" av hjärtklappning, svettningar och skakningar. I bilen. När jag körde. Hmpf..... Tur att bilkörning sitter i ryggmärgen. För jag blev faktiskt aldrig farlig. Jag hade full koll på bilkörningen, det var bara det att hjärtat rusade och jag svettades och skakade. Ingen yrsel eller så. Men fanken så otäckt.

Jag har gjort en massa saker idag, som jag vet tar ut mej. Det kändes som om kroppen helt enkelt sa ifrån. Den talade om för mej att det var för mycket. Lägg av!!! Typ....

Gjorde jag det då? Nävars.....

Det bli en likadan dag imorgon, nästan. Jag måste. Jag vill. Det är roligt. Det ger mej en massa i själen. En massa gott. Men är det värt det? Just nu är jag osäker. För nu har jag ont, i varje fiber i hela kroppen. Fast jag har tagit en väldig massa smärtisar.

Aja, nu ska jag bara sitta här och se till att klockan blir så mycket, att jag kan få ligga kvar i sängen till Lillen vaknar. Det går ju inte att lägga sej för tidigt inte, fast jag är trött. Då får jag gå upp vid fem. Nä det vill jag inte juh!!!  

Förhoppningsvis sover Lillen till kanske sju, halv åtta, det vore underbart! Då får jag sova i fem timmar ungefär. Det är max.   Sen känns ryggen som om den ska gå av. 

Fast jag har ändå haft en bra dag, mitt i allt. Umgåtts med mina föräldrar, Lillen har fiskat med morfar och pappa i båten för första gången i sitt liv, och han stortrivdes! 

Så jag har ändå haft en bra dag. 

Nästa vecka kommer bli blä! Men det är då. Nu är nu.  

Nu har jag ont. Jätteont. Det KANSKE blir bättre till nästa vecka, men antagligen inte. Imorgon kommer jag har ännu ondare. Det vet jag. Men det är det värt. (Nästan)

Snart är det midsommar!! Det ska firas. Hemma. I lugn och ro. Jordgubbar, sill, potatis, nubbe, ett glas vin eller två. Ser fram emot det. 

He det bra nu!!!!

Kram! 

Den här veckan har jag visst inte hängt med alls.  

Så fort det händer något särskilt så tappar jag hela konceptet på något sätt. Dottern hade skolavslutning igår och åkte direkt på skolresa till Liseberg. Det blir precis fel i min skalle, jag skyller så klart på EDS.  

Fast jag fick ett besked idag, som jag blev både glad och förvånad över faktiskt. Jag har fått igenom permanent sjukbidrag. Det känns skönt, samtidigt som det är jättesvårt att jag faktiskt är så pass sjuk, att jag inte kommer kunna jobba mer. Vad än folk tror, så vill jag faktiskt jobba. 

För det är många som tror att man bara är arbetsskygg, när sjukdomen inte syns så mycket på utsidan. 

Fast jag måste börja inse hur sjuk jag faktiskt är. Jag klarar ofta inte det vardagliga livet här hemma, och det är tufft. Riktigt tufft. Jag är ju inte lastgammal, även om jag börjar komma upp i åren.   

De senaste veckorna, ja faktiskt månader, så har jag stadigt blivit sämre. Det skrämmer mej en smula. När ska det plana ut? 

Ja, ett jättetack alla ni som hejar och peppar här på bloggen!!!

Jag kan inte tacka er tillräckligt, jag skulle vilja bjuda hit er på en stor fest med tårta och sju sorters kakor.  

Kram på er alla!!!   

Ja, jag undrar ofta hur våra kroppar fungerar egentligen.

Jag har tagit väldigt starka smärtstillande i många år nu. Jag har inga biverkningar i stort sett, inte nu längre. Jag hade ju lite i början, för flera år sedan.

Lite yrsel och illamående hade jag. Men inget farligt. 

Det enda jag lider av idag är ju förstoppning, som jag medicinerar för. Det får man ju av morfinpreparat, så är det bara.   (Blev jag för personlig nu tro? )  

Men idag då. Jag tog Tramadol, som jag tar när jag inte har så ont, eftersom de inte hjälper så bra längre.

Det tog en timma så skakade jag som ett asplöv. Yr i skallen som bara den. Kände mej jättekonstig.

Det höll i sej i flera timmar. Nu känns det bättre, även om jag fortfarande är yr. Fast nu har jag ju tagit de starkare tabletterna också. Som jag inte har reagerat på de senaste åren.

Det är väldigt konstigt att jag plötsligt reagerar på medicinerna tycker jag.

Men det så klart, jag har haft störtblödningar i en vecka nu. Kroppen har fått ta en del stryk. Det kanske beror på det?

Vad tror ni? Har ni varit med om något liknande? Att ni plötsligt regarerar på mediciner som ni inte har reagerat på, på länge?

Nu måste jag försöka sova.

Då är det som någon slags magi som gör att det absolut inte kommer gå, det vet jag!  

Man har ju svårt att sova annars, men kära nån om jag verkigen MÅSTE, då är det kört!  

Särskilt när smärtan ligger på så där VAS 7-8 hela tiden. 

Men jag ska nog göra ett försök iallafall.

Natti natti.  

Jo, jag planterade en massa frön för ett tag sedan. Jag gillar att kunna äta färska morötter, obesprutad sallad, lägga in egna rödbetor och så. 

Fast när jag vattnade häromdagen så insåg jag att jag stod och bara glodde.  

Vad i hela friden är det som växer där?????? Titta på raden längst till vänster i bild.

   Syns lite dåligt, men det är ganska höga plantor med lite gummiaktiga blad. Jag stog som ett fån och funderade på vad i hela friden jag har planterat där?????  

Det andra är vanlig sallad, sådan där hmmm, f*n nu glömde jag vad den heter också. Och den längst till höger är ruccola sallad.

Igår satt jag och gick igenom fröpåsarna och insåg att det är broccoli!!!! Har jag planterat broccoli????

He he, ja där ser man!!