Smärtan skär genom märg och ben just nu, och jag är lite förvånad över det faktiskt.

Jag brukar i normala fall må aningens lite bättre när värmen börjar komma, men inte den här gången. 

Idag hämtade jag lite energi ute i skogen med hundarna. En promenad i sakta mak, och en tacksamhet över att jag har tre hanar, som stannar väldigt ofta för att kissa.  

Stannade vid grannens vackra hägg och drog in doften.

   Det gav mej stor glädje och jag bara njöt.

   Vid slutet av min promenad hittade jag skogsstjärna i full blom! Just sådana saker ger mej så himla mycket positiv energi! 

Just nu behöver jag väldigt mycket av den varan känner jag.

Det är nästan övermäktigt när folk och myndigheter drar och sliter i en hela tiden. Ingen förstår. Ingen kan ju förstå i och för sej. Men de kan ju försöka. Lite. 

En del sätter press på mej i all välmening. De tänker inte. Jag ska ta reda på det, ringa dit, en visning blir framflyttad och då är det förfärligt!!! (Jag säljer mijövänliga städ och hygienartiklar som hobby, tar den historien sen) 

I normala fall skulle jag inte bry mej om liknande kommentarer från folk, men när jag mår så här dåligt tar det direkt i hjärtat. Jag blir ledsen och stressad. De menar ju inte ens något illa, men jag blir ändå ledsen. sen blir jag arg på mej för att jag blir ledsen. Make sense? Nä, inte för mej heller.   

Men när man nu har blivit helt ifrågasatt av myndigheter i flera år, och särskilt nu de senaste månaderna, så tar det hårt när man blir ifrågasatt av vänner. 

Nej, självklart kan de inte förstå hur jag har det. Det kan ju ingen. Och jag är inte den som brukar kräva att bli särbehandlad på något sätt. Men just nu sitter nerverna utanpå. Huden är inte där som skydd. 

Undrar ibland hur jag ska orka, för jag brukar faktiskt vara väldigt positiv och försöker alltid se det positiva i allt. 

Men det är ju alltid ljust i kanten. Ljuset i slutet av tunneln och allt det där.   

 

Ulrika

10 maj 2011 23:16

´Fördelen med eds är att man aldrig slutar bli överraskad. Man kan inte ens lite på sina egna erfarenheter för rätt som det är vill kroppen något annat. Ljusningen kommer allid, det vet vi. Bara att härda ut.

Bra tror jag att göra det lilla man orkar så att man inte ger upp och bara väntar. Även en kort promenad kan ge styra åt själen och syre i musklerna. Man får aldrig ge upp och aldrig sluta hoppas. Vräka ur sig och gå vidare, ett av mina motton. Stäng av de jobbiga tankarna och njut av dofterna i stället.

Det vänder snart. Kanske det annalkande regnet blir din grej den här gången...vem vet.

Hoppas och skickar en kram

http://intebarasjuk.wordpress.com

Anna

10 maj 2011 23:26

Åh tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...