Oj vad jag har tappat besökare idag. Hoppas jag inte skrivit något opassande bara.  

Tänkte visa några bilder på mina händer igen. Bad min dotter ta kort på dem, och jag blev lite bestört över hur ful min vänsterhand faktiskt är!    

Jag tänker ju inte på det i vardagen, men när man se dom på bild bredvid varann blev det annorlunda. 

   Så här är vänsterhanden alltid. Alltid den här vinkeln. Jag har ju som sagt ingen handled och inga tumleder. När man ser det så här, ser man väldigt väl att tumlederna är borta. Att kärlen är så fyllda beror på att jag har väldigt ont idag. Då svullnar både händer och kärl upp som ballonger. 

   För att kunna vinkla vänster hand så här måste jag vinkla ut armbågen och lyfta armen. Så  nu har det gått över i både armbåge och axel, värken och förslitningarna. Men det så klart, jag har ju inte så ont i handleden längre. Jag hade VAS 10 dygnet runt innan op, så för mej är det faktiskt värt det.

   Den här rörelsen gör jätteont i höger hand. Jag har så grav artros i den och en kant av brosk som måste hoppas över för att komma hit. Aj aj. Vänster är som sagt som den är. Hela tiden. 

   Slänger in en bild på den här rörelsen också. Den gör ju lika ont i högern, för nu ska ju broskkanten hoppas över igen.  

Ja ja, jag vet inte om detta är intressant, men om någon funderar på att göra en sådan här operation så kanske jag kan svara på frågor eller så. Om hur det är och liknande.

Ha en fin helg nu! 

Fanken vad förbannad jag blir när jag inte får fram vad jag menar. Jag menar i inlägg i forum och så. 

Förr kunde jag uttrycka mej väl i skrift, men det kan jag tydligen inte längre. 

Allt jag skriver kan man missuppfatta känns det som.

Lika bra att läsa och hålla sej i bakgrunden känner jag, ifall någon tar illa upp i det jag skriver.

Undrar lite om bloggen då.

Hur ser den ut för dom som läser?

Den kanske gör någon ledsen eller upprörd, det skulle jag inte kunna leva med.

Jag vill ju ha den här för att kanske kunna hjälpa någon. Och så klart hjälpa mej själv lite samtidigt.

Usch vad svårt.

Jag är så himla känslig för om någon skulle kunna misstolka något jag skriver. För jag nästan jämnt glimten i ögat när jag skriver, men det ser ju ingen ju!

Smileysar kommer man ju inte hela vägen med känner jag.

Det är svårt det där.

Jo jo, jag tog mej ut på min promenad med hundarna efter att ha grundat med lite smärtstillande.

   Jag fullständigt älskar att gå här, vilket väder eller vilken årstid det än är, men nog är det vackert nu. En lisa för själen.

   Jag vände och skulle gå tillbaka och tog den här bilden bara för att dela med mej till er av mitt vackra. Sekunden efter så öppnade sej himlen!!!!  

Men jag hade tänkt så långt ändå så jag hade regnjackan på mej. Ibland funkar ju nästan hjärnan som den ska ju! 

Nu tar jag paus, min lilla planering håller iaf än så länge.    

Kroppen värker inte så farligt just nu, men med dosen i kroppen vore det ju konstigt om så var fallet.   

Ta en eller två tabletter så jag kan gå.

Ta en promenad med hundarna, och inte reta mej på att det går sakta och att det gör ont.

Stanna ofta och andas.

Sätta mej med en kopp  kaffe när jag kommer tillbaka för att ta igen mej.

Krama dottern när hon kommer hem.

Ta tag i städningen av kök och hall. 

INTE reta mej på att det gör ont och att det går sakta.

Pussa make och liten när de kommer hem.

Ta igen mej en stund igen.

Hjälpa till med maten.

INTE reta mej på att det gör ont och att det går långsamt.

Njuta av maten. Inte reta mej på att mina trasiga tänder gör ont. Inte sitta med fjärilar i magen bara av att tänka på tandläkaren.  

Ta ett glas vin, sitta framför tv:n med min älskling till han somnar i soffan.  

En ganska bra plan, eller?     

Nu ska jag försöka släpa den värkande kroppen till sängen med förhoppning att få lite sömn inatt. 

   Den här sover gott nu kan jag tala om, han snarkar högt och ljudligt. Tur att hundarna är vana vid att jag är uppe på nätterna och ränner. De lyfter knappt på huvudet när jag går och vankar fram och tillbaka och har ont.   Mattes prins.