Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Ja jag har så lätt att börja filosofera en smula så här på nattkvisten.  

Smärtan jag har är nästan alltid som värst så här dags, beroende på vad jag har haft för mej på dagen. Då snurrar en massa konstiga saker i min smärtstinna hjärna.   

Funderade just precis nu på det här med självbild. Läste i en väns blogg hur hon ser på sej själv. Inlägget var väldigt öppet. 

Jag vet inte om jag vill dela med mej om hur jag ser på mej själv. (Fast det kommer jag ju göra nu ändå....)

Jag tror de flesta har en ganska skev självbild.

Sedan är det ju ett faktum, att alla ser på andra på olika sätt. 

Iallafall så tycker jag att ens självbild väldigt ofta baseras på vad man TROR att andra ser, när de ser på en. 

Om jag ser på mej själv rent krasst, och rent utseendemässigt så räknas jag till dom fula. Samtidigt som det säkert finns de som tycker jag ser bra ut. 

Men rent krasst, så är det så. Ful alltså. Enligt normerna i samhället alltså. Visst, jag håller med, men det har ju inte med saken att göra egentligen. 

För mej så är det viktigaste just nu att må bra inuti. Hur jag ser ut för andra bryr jag mej inte så mycket om. 

Många kan ju inte gå utanför dörren utan att sminka sej. Sådan var jag i tånåren, men inte längre. 

I stort sett de enda gångerna jag sminkar mej är när jag representerar ett företag, eftersom det verkar vara viktigt för just dom att man ser "bra" ut, för deras skull. Själv kvittar det vilket. Det blir inte längre bättre med smink, så varför bry sej, egentligen? 

Förstå mej rätt nu, jag går inte runt med dåligt självförtroende och tycker jag är ful och mår skit över det. Nej, tvärtom. Jag har konstaterat faktum, det går inte ändra på, det är som det är. Jag är nöjd. 

Vägen hit har varit lång. (Så klart)

Men när man har en kroniskt sjukdom som man inte kan göra något åt, blir man lätt lite cynisk. 

Saker som var viktiga förut, betyder nu inget alls. 

Jag värdesätter andra saker nu. 

Asch, vilket långt och konstigt inlägg det här blev. 

Jag fiskar inte efter kommentarer som "Du är inte alls ful!!" eller så, jag bara konstaterar fakta. 

Varför i hela friden skriver jag om det här då? Inte en aning.   

Jo, min vän inspirerade mej så klart, eftersom hon skrev om ämnet. 

Kontentan är att man ska värdesätta saker som har betydelse för framtiden, för livet, för hälsan, för familjen osv. Dit hör inte utseendet.

Den gamla klyschan stämmer, skönhet kommer inifrån.   

Tycker jag då, personligen.    

Ja, det är det enda jag har gjort idag. Två stycken. Mums!!!  

Den ena med äpple och banan, med ringlad honumg och kanel under smultäcket. Den andra med alldeles nyplockade hallon och röda vinbär med lite socker på under täcket. Täcket är det socker, smör, vetemjöl, kokos och havregryn i. Det blir riktigt mumma!  

Gästerna tyckte om dom iaf, det var ju tur det!   

Sen har dagen gått ganska lugnt till, det känns i kroppen att det har varit lite mycket nu ett tag. 

Imorgon blir det också ganska lugnt, jag kanske åker och plockar lite bär hos en kompis, jag får se hur jag mår. Hon har lovat hjälpa till, så det går nog lätt.  

Nästa vecka blir lite tuff. Lillen börjar inte på förskolan förrän den första augusti, så jag och dottern får klara oss hela nästa vecka med honom hemma.  

Ah, det låter som om han är ett monster, och så är det ju inte, men han är en handfull, så är det ju.  

Fast han är ju bra på att leka själv också, det har han fått lära sej med en sjuk mamma, som inte kan leka med honom så mycket.

Tur att han är nöjd med att jag läser för honom och sjunger för honom, för det klarar jag ju av! 

Kvällen blir lugn, vi var bortbjudna, men jag sa faktiskt ifrån, konstigt nog. Det brukar jag aldrig göra. Men jag mår helt enkelt för dåligt. 

Skönt med en hemmakväll med make och Lillen, dottern är hos en kompis över natten.

Hoppas ni har en fin kväll, vad ni än gör!

Kram!  

Ja, för första gången har jag kräkts av smärta. Kära nån. 

Jag har så pass ont nu, och då blir jag ibland lite...ja vad ska jag säga....korkad? 

Jag gör ofta lite för mycket när jag är inne i ett smärtskov, för det är ju kört ändå liksom. Otroligt korkat, som vanligt.

På förmiddagen gjorde jag en massa som jag inte bör, men som måste göras. (Så klart)

Sedan gick jag ut i skogen med två av hundarna. Mest för att hämta lite energi, på en av mina stubbar.  

Men eftersom det är juli trots allt så åkte svampkorgen med. Och jag hittade svamp, kantareller! Underbart, jag älskar att gå där i sakta mak och titta efter skogens guld, det ger mej en massa energi. 

Men. Givetvis ett men, och lite gnäll igen..

Efter ett par knäböjningar så gav kroppen upp. Varje gång jag reste mej så snurrade hela världen.

Till slut sa nog kroppen ifrån, för till slut så var jag tvungen att kräkas.  

Jag har ganska ofta ont så jag mår illa, men så här illa har det aldrig varit. 

Slutsats?

Nu har jag pressat mej för hårt, igen. 

Otroligt dumt att göra så här, men jag har ju gjort saker som jag tycker om att göra, nu när jag ändå har ont. 

Pysslat med hunden, gjort saft, lagt in gurka, plockat klarbär, gjort sylt, plockat svamp. 

Många förstår nog inte mitt tankesätt här, och det kan jag förstå. Men jag kommer till en viss gräns, sen lägger jag av. 

Gränsen är nog nådd. 

Nu får jag ta trappan ett steg i taget, jag kan knappt gå alls, och absolut inte fort. Jag sover sämre än på länge. Det gör verkligen ont, överallt. Hur i hela friden det nu gick till?

Ja ja, nu får jag skärpa mej. 

För nu står vi inte ut med fler gnälliga inlägg va?  

Igår öppnade jag inte ens datorn igen, orkade inte. 

Ja den där p-staven den sitter kvar iallafall. Den ska tas bort, det ska den, men inte förrän 4 augusti.

Jag ska sövas för en skrapning, och då tar han den samtidigt, eftersom jag är så himla svår att bedöva. Skrapningen gör han för att se hur det ser ut med cellförändringar och annat, för att veta hur mycket av livmodern ska tas  bort. Så själva "stora" operation får jag vänta på ett tag till, och jag vill ändå inte göra den under rötmånaden. Faktiskt.   

Annars är det en smula tufft just nu. Det gör helt enkelt ont överallt, även om smärtan är lindad i lite bomull. Men man blir ju trött ändå, liksom.

Sen är det alla måsten som jag tar på mej. Ni vet, "jag skulle behöva göra" ditt och datt, och sen få lite ångest över att jag inte klarar av att utföra något av det. Jo, visst finns det en väldig massa att jobba med när man har en kronisk sjukdom. Hela tiden.

Ha nu en fin fredag, inatt hade vi två åskväder som gick rakt över här samtidigt, jag och dottern stod och tittade på allt det vackra och förundrades över naturens styrka! Det skulle visst bli mer av den varan inatt, så det är bara att njuta för fullt!  

Kram på er!

Nej, jag har för ont för att skriva mer nu. 

Tänkte skriva om dagens sjukhusbesök, tar det en annan dag.

Kram!

Ja, tjugo i två på natten alltså. Snart kan jag gå och lägga mej. Klarar ju inte mer än högst fem timmar i sängen utan att ryggen och nacken lägger av, så det får vara så.  

Imorgon får jag ställa klockan så jag kommer upp i tid. Jag ska vara på gyn klockan halv nio och ta ut min p-stav. Jag hoppas verkligen det ska göra nytta på min EDS. Hormonerna är ju inte nyttiga för oss, och hade jag vetat det hade jag aldrig satt in den där. Ont gjorde det också eftersom bedövningen inte tog, och folk inte lyssnar.

Nu ska jag be läkaren om ordentligt med bedövning, och sedan ska diskuteras om när/var/hur resten ska åtgärdas. Hysterektomin alltså. Jag hoppas på att det blir snart, så jag slipper alla problem jag har med allt som har med hormoner att göra.  

Suttit och läst lite bloggar nu, och jag har orkat kommentera på några. Felet är att jag känner att jag måste kommentera när jag hälsar på hos någon, och ibland orkar jag inte...

Att jag känner mej tvungen beror mest på att jag ser hur det är här på min blogg. Ibland kan jag ha 30 besökare och inte en enda kommentar. Inte för att jag vill ha sympati eller så, jag är bara sjukligt nyfiken på vem som är här inne och läser om mej.  

Man lämnar ju ändå ut ganska mycket personligt och jag vet att det finns några läsare som jag egentligen inte vill ska läsa här. Men det kan jag ju inte styra över, den är ju öppen, utom vissa låsta inlägg. 

Ja ja, tänk vad tankarna kan flyga iväg så här på nattkvisten.  

Gonatt nu alla!   

Träffade två EDS systrar idag. De kom hit och tog en fika på min altan. Såååååå trevligt och såååå givande!!!  

Måste göras om.

Men nu har jag visst gjort slut på mej helt och hållet. Hela dagen har gått i ett. Totalt slut.