Ja nu är jag där igen.

Alldeles för ont för att kunna sova ordentligt. Visst sover jag, men denna kropp låter mej inte sova så jag blir utsövd.

EDS är en pina emellanåt måste jag erkänna. 

Jag har hundra kuddar i sängen i husvagnen, så jag ligger skapligt, men inte som hemma i elevationssängen så klart. 

Därför känns det så himla trist att inte få sova sej pigg någon enda gång. Jag är ju helt slut efter en dag på fjället med familjen, även om jag faktiskt nästan inget gör. Jag borde fanken sova som en klubbad säl!!!

Men neeeeeeej då...  

För att ta något annat, eller nästan iallafall, så vill jag bara säga att den här semestern har varit en annorlunda upplevelse.

Jag har ju så klart förstått att jag blivit sämre i min EDS, men att det är så här illa, det hade jag förträngt. 

Det är tur i oturen att hunden skar upp sina tassar så jag slapp ta hela lasset när vi fick lägga vandringsplanerna på hyllan.  

För det är jättejobbigt att säga att jag inte klarar det och det och det. Jag vill så väldigt gärna, men jag kan inte. Jag KAN inte. Helt otroligt....  

Sen blir jag så himla känslig när jag mår så här. Jag kommenterade en blogg igår, och skrev att jag tycker hon gör långa inlägg, och jag menade det verkigen inte i en negativ mening. Men självklart så tog hon det som om jag gnällde.....   Lika bra jag struntar i att läsa och kommentera andras bloggar. Iallafall nu ett tag, för jag gör visst bara fel. Inget blir riktigt bra.  Jag verkligen hatar att säga och göra saker som gör folk ledsna och arga. Jag vill bara göra folk glada.

Jag verkar ha förlorat den förmågan just nu. Eller för alltid, vem vet?

Just nu känns det som om sjukdomen äter upp mej inifrån.

Låg ju hela natten igår med jättevärk i sidan, under revbensbågen på vänster sida. Där sitter ju bara mjälten och lite tarm. Konstigt. Bättre idag, men inte helt okej. Är det inte det ena, så är det det andra..... 

Ja ja, i vilket fall så åker vi hem imorgon, jag klarar inte mer nu. Det är en lång resa hem också, och det är en pina att sitta i bilen för länge. 

Se, där får familjen rätta sej efter min sjukdom igen.....

Blä!!

   Men trots allt så har jag och familjen fått uppleva en otrolig natur och ett härligt djurliv, det är inte alla förunnat.   

Batterierna är laddade ändå, på sätt och vis.  

Ha det fint nu alla!