Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Ja jag har så lätt att börja filosofera en smula så här på nattkvisten.  

Smärtan jag har är nästan alltid som värst så här dags, beroende på vad jag har haft för mej på dagen. Då snurrar en massa konstiga saker i min smärtstinna hjärna.   

Funderade just precis nu på det här med självbild. Läste i en väns blogg hur hon ser på sej själv. Inlägget var väldigt öppet. 

Jag vet inte om jag vill dela med mej om hur jag ser på mej själv. (Fast det kommer jag ju göra nu ändå....)

Jag tror de flesta har en ganska skev självbild.

Sedan är det ju ett faktum, att alla ser på andra på olika sätt. 

Iallafall så tycker jag att ens självbild väldigt ofta baseras på vad man TROR att andra ser, när de ser på en. 

Om jag ser på mej själv rent krasst, och rent utseendemässigt så räknas jag till dom fula. Samtidigt som det säkert finns de som tycker jag ser bra ut. 

Men rent krasst, så är det så. Ful alltså. Enligt normerna i samhället alltså. Visst, jag håller med, men det har ju inte med saken att göra egentligen. 

För mej så är det viktigaste just nu att må bra inuti. Hur jag ser ut för andra bryr jag mej inte så mycket om. 

Många kan ju inte gå utanför dörren utan att sminka sej. Sådan var jag i tånåren, men inte längre. 

I stort sett de enda gångerna jag sminkar mej är när jag representerar ett företag, eftersom det verkar vara viktigt för just dom att man ser "bra" ut, för deras skull. Själv kvittar det vilket. Det blir inte längre bättre med smink, så varför bry sej, egentligen? 

Förstå mej rätt nu, jag går inte runt med dåligt självförtroende och tycker jag är ful och mår skit över det. Nej, tvärtom. Jag har konstaterat faktum, det går inte ändra på, det är som det är. Jag är nöjd. 

Vägen hit har varit lång. (Så klart)

Men när man har en kroniskt sjukdom som man inte kan göra något åt, blir man lätt lite cynisk. 

Saker som var viktiga förut, betyder nu inget alls. 

Jag värdesätter andra saker nu. 

Asch, vilket långt och konstigt inlägg det här blev. 

Jag fiskar inte efter kommentarer som "Du är inte alls ful!!" eller så, jag bara konstaterar fakta. 

Varför i hela friden skriver jag om det här då? Inte en aning.   

Jo, min vän inspirerade mej så klart, eftersom hon skrev om ämnet. 

Kontentan är att man ska värdesätta saker som har betydelse för framtiden, för livet, för hälsan, för familjen osv. Dit hör inte utseendet.

Den gamla klyschan stämmer, skönhet kommer inifrån.   

Tycker jag då, personligen.