Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.   

Det är samma visa varje gång jag ska gå in på min blogg. Jag måste gå och kolla vad jag skrev sist. Men alltså hallå, jag är nog baske mej totalt senil!!!  

Jag menar, jag skrev ju igår, och jag skrev om saker som nyss hänt... Det är tur att jag skriver så här så jag vet vad jag gjorde igår och förra veckan, tror jag.  

Idag hade vi besök av en kär vän, som jag träffade på nätet för över ett år sedan. En så himla go tjej!! Jag är så tacksam över att jag kan få sådana här kontakter, för det blir väldigt ensamt när man går hemma, och har gjort i tretton år. Jag har några som stått ut, och är äkta vänner, men de är inte många.

Fast jag vill inte ha för många så klart, jag lägger hellre krut på dom jag har, det betyder så himla mycket!!! 

Jag har en vän som tog hand om huset när vi var borta med husvagnen. Henne har jag haft i många år nu, och hon ställer upp och ställer upp, hon är underbar!! Sådana vänner ska man vårda ömt, och jag hoppas jag gör det, för henne vill jag alltid ha nära.      

Sedan har jag skrivit förut  om hur tacksam jag är över mina nya vänner. Mina olyckssystrar. Vad skulle jag göra utan er? Vad gjorde jag innan jag hade er?   

Men men, jag har iallafall äntligen fått börja med ny medicin. Fentanylplåster. Jag satte på första idag och jag har stora förhoppningar att det ska göra nytta. Än så länge så, peppar peppar ta i trä (knackar mej i huvudet) det verkar vara positivt.  

Jag hoppas att en jämn dos ska hjälpa mej att hålla smärtnivån lite mer rimlig. Hoppas hoppas, för nu börjar det bli väldigt jobbigt för kropp och själ att ha så här ont hela tiden. Varje dag. Varje sekund. Hela tiden.... Jag förstår att kroppen tar stryk av det här, för fy attan säger jag bara.

Oj, det här blev visst längre än jag tänkt mej.  

Kram och ha det gott!