Ja, man lär sej mycket  när man har kontakt med andra med samma sjukdom måste jag säga.

För jag trodde nog att jag bara har väldigt lågt blodtryck.

Fast jag märkte väldigt påtagligt idag när jag plockade svamp, hur mycket sämre jag blivit i min sjukdom. 

Jösses vad jobbigt det är att plocka svamp, när det snurrar i skallen och hjärtat slår i 200, varje gång jag böjer mej ner och plockar en och sedan reser mej upp igen. 

Det är så himla trist att det också ska vara svårt. ******* (svärord) vad jag är trött på denna sjukdom ibland. Eller för tillfället ganska ofta... 

Det är höjdpunkten på året för mej, när naturen delar med sej av sina skatter. Svamp och bär. Hallonsnåren i skogen dignar röda, men jag klarar inte av att plocka. Smultronen har nästan blivit övermogna, och jag kan inte plocka.

Och nu svampen, som jag ÄLSKAR!! Det finns inget bättre än att dra på sej stövlarna i september när hösten börjar och gå ut på mitt hemliga ställe och plocka kilovis med svamp. Steka, torka, frysa in och sedan njuta av dem under hela vintern. Nu är det sommarkantarellerna som lyser gula överallt i min skog. Men det tog knäcken på mej att få hem dom.... Och det var ändå en liten minisväng kan jag tala om. 

Nu är det ju inte bara yrsel och hjärtklappning som sätter stopp för mej. Jag kan verkligen inte gå långt längre. Det skrämmer mej. Jag kan knappt gå alls. Ska man hamna i rullstol innan man är 40 tro? 

Nä, nu har jag gnällt och gnällt i flera dagar. Det tyder på att jag borde ta tag i saken tycker jag. Hur jag nu ska göra det? 

Det känns så där faktiskt, att spy ur sej allt här, eftersom andra som har sjukdomen kanske tror att jag bara har ett skitliv. (För det har jag verkligen inte)

Sen läser ju vänner och bekanta också. Och en och annan fiende. 

Nu är jag där igen. Ska jag blogga eller inte? 

Visst, det är min blogg, jag skriver den för min skull.

Men andra läser och påverkas av vad jag skriver, det tror jag iaf.

Både folk jag känner och de jag inte vet vilka det är. 

Vill jag att alla ska veta hur dåligt jag egentligen mår? För nu har det här skovet jag befinner mej i, gjort mej så pass mycket sämre på så kort tid. Jag undrar om det ska plana ut snart. 

Tål att funderas på. 

Samtidigt är det så härligt med alla goa människor som kommenterar och peppar och kramas här.   Ingen nämnd ingen glömd. Ni ska veta att det betyder massor för mej.

Kramar!!!! 

Jo då, dagen flyger fram, alla dagar gör det nu för tiden. Fast ändå inte. Konstigt...

Fast jag har fått lite gjort idag ändå. Maken och svärfar tog med sej barnen till stan och handlade till bygget vi håller på med. (Eller ja, vi, nja, inte jag då, så klart, som vanligt)

Då passade jag på att gå ut i skogen. Till min stubbe. Jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och bara vara. 

Jag tog med hundarna och gick iväg. Och kära nån, jag hittade det jag var ute efter!!!  

   Ett halvt kilo, inte illa!!! Det HÄR är en lisa för själen kan jag tala om!!! Helt underbart att gå där och se de där gula skönheterna både här och där!!!  

Fast självklart har ju solen även en molnkant.  

   Jag brukar gå väldigt försiktigt i skogen, eftersom jag vrickar mej väldigt lätt. Och jag var så glad över att jag hade klarat mej den här gången också när jag styrde kosan hemmåt.

Men men, när jag hade två hundra meter kvar hem så trampade jag snett i ett hål så klart. Vrickade både knä och fot. Mys pys....  

Kyl spray, MSM/aloe vera och linda hårt. Högläge och vila, typ. Hoppas det blir bra snart. För det gör ont. Det också.

Ryggen har inte gett med sej och sömnen tar stryk mer än vanligt. Nacken som är opererad och har en whiplash är värre än vanligt. Nu snedbelastar jag ju kroppen också, eftrsom jag behöver avlasta höger ben. Ont ont ont. Men jag har klarat det förut och ska klara det igen. Punkt.