Ja, för första gången har jag kräkts av smärta. Kära nån. 

Jag har så pass ont nu, och då blir jag ibland lite...ja vad ska jag säga....korkad? 

Jag gör ofta lite för mycket när jag är inne i ett smärtskov, för det är ju kört ändå liksom. Otroligt korkat, som vanligt.

På förmiddagen gjorde jag en massa som jag inte bör, men som måste göras. (Så klart)

Sedan gick jag ut i skogen med två av hundarna. Mest för att hämta lite energi, på en av mina stubbar.  

Men eftersom det är juli trots allt så åkte svampkorgen med. Och jag hittade svamp, kantareller! Underbart, jag älskar att gå där i sakta mak och titta efter skogens guld, det ger mej en massa energi. 

Men. Givetvis ett men, och lite gnäll igen..

Efter ett par knäböjningar så gav kroppen upp. Varje gång jag reste mej så snurrade hela världen.

Till slut sa nog kroppen ifrån, för till slut så var jag tvungen att kräkas.  

Jag har ganska ofta ont så jag mår illa, men så här illa har det aldrig varit. 

Slutsats?

Nu har jag pressat mej för hårt, igen. 

Otroligt dumt att göra så här, men jag har ju gjort saker som jag tycker om att göra, nu när jag ändå har ont. 

Pysslat med hunden, gjort saft, lagt in gurka, plockat klarbär, gjort sylt, plockat svamp. 

Många förstår nog inte mitt tankesätt här, och det kan jag förstå. Men jag kommer till en viss gräns, sen lägger jag av. 

Gränsen är nog nådd. 

Nu får jag ta trappan ett steg i taget, jag kan knappt gå alls, och absolut inte fort. Jag sover sämre än på länge. Det gör verkligen ont, överallt. Hur i hela friden det nu gick till?

Ja ja, nu får jag skärpa mej. 

För nu står vi inte ut med fler gnälliga inlägg va?  

Igår öppnade jag inte ens datorn igen, orkade inte. 

Ja den där p-staven den sitter kvar iallafall. Den ska tas bort, det ska den, men inte förrän 4 augusti.

Jag ska sövas för en skrapning, och då tar han den samtidigt, eftersom jag är så himla svår att bedöva. Skrapningen gör han för att se hur det ser ut med cellförändringar och annat, för att veta hur mycket av livmodern ska tas  bort. Så själva "stora" operation får jag vänta på ett tag till, och jag vill ändå inte göra den under rötmånaden. Faktiskt.   

Annars är det en smula tufft just nu. Det gör helt enkelt ont överallt, även om smärtan är lindad i lite bomull. Men man blir ju trött ändå, liksom.

Sen är det alla måsten som jag tar på mej. Ni vet, "jag skulle behöva göra" ditt och datt, och sen få lite ångest över att jag inte klarar av att utföra något av det. Jo, visst finns det en väldig massa att jobba med när man har en kronisk sjukdom. Hela tiden.

Ha nu en fin fredag, inatt hade vi två åskväder som gick rakt över här samtidigt, jag och dottern stod och tittade på allt det vackra och förundrades över naturens styrka! Det skulle visst bli mer av den varan inatt, så det är bara att njuta för fullt!  

Kram på er!