Hur man kan frysa som attan en hel dag, när det är 24 grader i skuggan. Sen gick vi in framåt kvällen och satte oss upp vid tv:n där det var/är 30 grader, och jag fryser än.  

Spejsad sjukdom man har egentligen.

Mår ganska/väldigt dåligt just nu, men ska försöka titta in ibland och "rapportera".

Igår öppnade jag inte ens datorn, helt slut. 

Sen kommer jag läsa andras bloggar, men jag kanske inte orkar kommentera. Jag blir en "lurker" ett tag  bara.   (Lurker=snokare)  

Ja, man lär sej mycket  när man har kontakt med andra med samma sjukdom måste jag säga.

För jag trodde nog att jag bara har väldigt lågt blodtryck.

Fast jag märkte väldigt påtagligt idag när jag plockade svamp, hur mycket sämre jag blivit i min sjukdom. 

Jösses vad jobbigt det är att plocka svamp, när det snurrar i skallen och hjärtat slår i 200, varje gång jag böjer mej ner och plockar en och sedan reser mej upp igen. 

Det är så himla trist att det också ska vara svårt. ******* (svärord) vad jag är trött på denna sjukdom ibland. Eller för tillfället ganska ofta... 

Det är höjdpunkten på året för mej, när naturen delar med sej av sina skatter. Svamp och bär. Hallonsnåren i skogen dignar röda, men jag klarar inte av att plocka. Smultronen har nästan blivit övermogna, och jag kan inte plocka.

Och nu svampen, som jag ÄLSKAR!! Det finns inget bättre än att dra på sej stövlarna i september när hösten börjar och gå ut på mitt hemliga ställe och plocka kilovis med svamp. Steka, torka, frysa in och sedan njuta av dem under hela vintern. Nu är det sommarkantarellerna som lyser gula överallt i min skog. Men det tog knäcken på mej att få hem dom.... Och det var ändå en liten minisväng kan jag tala om. 

Nu är det ju inte bara yrsel och hjärtklappning som sätter stopp för mej. Jag kan verkligen inte gå långt längre. Det skrämmer mej. Jag kan knappt gå alls. Ska man hamna i rullstol innan man är 40 tro? 

Nä, nu har jag gnällt och gnällt i flera dagar. Det tyder på att jag borde ta tag i saken tycker jag. Hur jag nu ska göra det? 

Det känns så där faktiskt, att spy ur sej allt här, eftersom andra som har sjukdomen kanske tror att jag bara har ett skitliv. (För det har jag verkligen inte)

Sen läser ju vänner och bekanta också. Och en och annan fiende. 

Nu är jag där igen. Ska jag blogga eller inte? 

Visst, det är min blogg, jag skriver den för min skull.

Men andra läser och påverkas av vad jag skriver, det tror jag iaf.

Både folk jag känner och de jag inte vet vilka det är. 

Vill jag att alla ska veta hur dåligt jag egentligen mår? För nu har det här skovet jag befinner mej i, gjort mej så pass mycket sämre på så kort tid. Jag undrar om det ska plana ut snart. 

Tål att funderas på. 

Samtidigt är det så härligt med alla goa människor som kommenterar och peppar och kramas här.   Ingen nämnd ingen glömd. Ni ska veta att det betyder massor för mej.

Kramar!!!! 

Jo då, dagen flyger fram, alla dagar gör det nu för tiden. Fast ändå inte. Konstigt...

Fast jag har fått lite gjort idag ändå. Maken och svärfar tog med sej barnen till stan och handlade till bygget vi håller på med. (Eller ja, vi, nja, inte jag då, så klart, som vanligt)

Då passade jag på att gå ut i skogen. Till min stubbe. Jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och bara vara. 

Jag tog med hundarna och gick iväg. Och kära nån, jag hittade det jag var ute efter!!!  

   Ett halvt kilo, inte illa!!! Det HÄR är en lisa för själen kan jag tala om!!! Helt underbart att gå där och se de där gula skönheterna både här och där!!!  

Fast självklart har ju solen även en molnkant.  

   Jag brukar gå väldigt försiktigt i skogen, eftersom jag vrickar mej väldigt lätt. Och jag var så glad över att jag hade klarat mej den här gången också när jag styrde kosan hemmåt.

Men men, när jag hade två hundra meter kvar hem så trampade jag snett i ett hål så klart. Vrickade både knä och fot. Mys pys....  

Kyl spray, MSM/aloe vera och linda hårt. Högläge och vila, typ. Hoppas det blir bra snart. För det gör ont. Det också.

Ryggen har inte gett med sej och sömnen tar stryk mer än vanligt. Nacken som är opererad och har en whiplash är värre än vanligt. Nu snedbelastar jag ju kroppen också, eftrsom jag behöver avlasta höger ben. Ont ont ont. Men jag har klarat det förut och ska klara det igen. Punkt.  

Den var hemsk.

Vaknade redan klockan fyra på morgonen av att jag hade ont i ryggen. Var tvungen att gå upp halv fem, för då stog jag inte ut längre. 

Nu har jag fortfarande lika ont. Det sitter i bröstryggen, och det brukar det inte göra. Det har hänt, men i vanliga fall har jag ont i ländryggen.

Det känns som om revbenen ligger fel, så det är säkert så.

Inget att göra något åt just nu alltså. 

Jag brukade gå på massage en gång i månaden förut, men när FK tog hälften av min lilla ersättning i januari så hade jag inte råd. Så nu är det över 7 månader sedan sist. Inte bra. Inte bra alls. 

Får se om jag har råd nu, för jag behöver det verkligen.

Just nu känner jag mej bara stressad av att inte kunna gå och lägga mej innan klockan två på natten, bara för att få sova till morgonen. 

Hur ska det gå, nu igen? Jag har ju sovit i fem timmar i sträck nu ett tag, och vant mej vid det.

Ja, det ger sej nog, jag klarar nog av det den här gången också.

Ska se om jag kan få en tid hos världens bästa massös i Mjölby snart. Hoppas hoppas. 

Annars lär det bli tufft imorgon, för dagen har varit tillräckligt tuff. 

Bara måste. 

Jag fick höra av min kära vän att jag lägger ut mycket bilder på min älskade Lillen. 

Så jag bjuder på en bild till.  

   Pappa har en ny leksak en vecka. Tror ni Lillen gillar den eller? Näääääääääää.   

Problemet är bara att Lillen blir tokig när han inte får åka med hela tiden, och vad tror ni en treåring gör då?     

Ibland undrar jag hur mycket jag tar in när jag rör mej i samhället... Jag skulle träffa några tjejer på ett fik i Motala idag. Jag flyttade till Motala 1989.... Jag satte mej på fel fik.... Det ska vara jag till det säger jag bara!!! Jag har till och med varit på det rätta fiket med en väninna en annan gång, och ändå blev det fel. Jag höll på att skämmas ihjäl. Inte nog med att jag hatar att vara "på stan", utan jag gjorde bort mej inför folk jag aldrig träffat förut. 

Tur är väl att de har samma sjukdom som jag och har en viss förståelse för det här med att skallen inte hänger med. Fast det är ändå skämmigt och jag gillar det inte...

Annars var jag för dålig för att ens starta datorn igår, och det hade ju lite med saken att göra. Missen idag alltså. 

Min nya medicin är bra, men den gör mej en smula avtrubbad. Jag är inte överförtjust i att köra bil när jag är sådan. Men nu gjorde jag det, och det gick ju bra, som vanligt. Jag har ju ändå kört ganska mycket bil de senaste 20 åren. Idag är det ju andra regler som gäller, sedan den röda triangeln togs bort. Idag får man avgöra själv hur man mår och vad man klarar av. Och jag avgjorde att jag skulle klara av det. 

Jag får välja hlet enkelt. Mycket smärta eller bomullssmärta... 

Jag väljer bomull.  

Idag vaknade jag efter tre timmar i sängen. Halv fem. På morgonen. Ryggen var helt i olag. Fy fanken säger jag bara. Jag har inte haft råd med massage de senaste 7 månaderna, och det känns nu kan jag tala om...

Men men, nu är det jobb som väntar. Ja, inte för mej då. Men maken och hans pappa och min pappa kör stenhårt nu. Det ska grävas och läggas plattor och göras en fin plats för husvagnen. En himla massa jobb. Och jag skulle så gärna vilja hjälpa till. Men inte då. Jag klarar inte ens av att ta hand om Lillen. Tur att dottern är hemma och kan hjälpa till.  

Fy vilket långt och trist inlägg det blev, men jag har ju samlat på mej sedan i förrgår.  

Smärtan i kroppen är nu svår. Jättejobbigt. Konstigt med den dosen jag har i kroppen just nu.

Men det blir nog bättre. Tror jag. Det är ju alltid en ny dag imorgon.      

Ja, jag, personligen alltså, gör korkade saker hela tiden tror jag. 

Nu har jag ny medicin som hjälper ganska bra. Det tar inte bort smärtan, långt ifrån, men den lindar liksom in den i bomull, i brist på bättre uttryck.  

Men denna bomull är ganska bedräglig känner jag. För självklart har jag istället gjort för mycket idag. Och nu är jag bara förbannad på mej själv. Varför lär jag mej aldrig? Tssss, herrejösses så korkat.  

Den här veckan kommer bli "körig" som vi säger här. Ganska mycket att göra alltså. Jag ska bara klara av att hushålla med mina krafter, för nu är det nära att allt rasar känner jag.

Hjärtat har visat sej från en av de sämre sidorna idag, och det gillar jag INTE!!! Det slår fort och hoppar över slag om vartannat. Det känns som om det sitter i halsen ungefär. Asch, jag är så himla trött på allt som den här sjukdomen innebär ibland.

En dålig dag idag alltså. Inget mer att orda om. Ganska onödigt att skriva i bloggen egentligen när det bara är skit, men så fick det bli.

Sovandet är det sämre med igen också, av orsaker jag inte kan styra över, som vanligt. Sömn är viktigt, särskilt när man är utan!   

Hoppas på en fin dag imorgon ändå!   

Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.