Så idag har jag kört på som bara den. 

Jag har sådana dagar emellanåt. När jag har så otroligt ont, att det kvittar om jag gör en massa eller inte. 

Sitta still en sådan här dag gör varken till eller från. Typ...

Så nu har jag gjort två satser vinbärsgelè, skördat rödbetorna, kokat dom och lagt in dom. Gjort en dubbel sats med glass till morgondagens EDS träff här. Hemmagjort är godast, tycker jag iaf. Bara hoppas att gästerna tycker likadant.  

Vi hade en middagsgäst, jättetrevligt, men det medför ju lite extra arbete, även om det mest är sådant som jag själv tar på mej.

Jag plockade klarbär som jag gjorde kallrörd sylt av. Stog till och med och kärnade ur alla. Det ni!  

Men om jag någonstans trodde att lite extra göromål på en dag inte gör någon skillnad på min smärta och min kropp, så tror jag fel.

Nu har kroppen sagt ifrån helt tror jag. Det gör verkligen ont överallt. Och jag som trodde att jag hade ont överallt imorse. Jag hade visst fler ställen som kunde göra ont.  

Imorgon är en ny dag. Den ska fyllas med positiva saker, så är det bara. Fast det är ju faktiskt så att jag har gjort en massa saker idag som jag tycker är otroligt roligt att göra. Felet är att priset jag får betala börjar bli för högt.

Det känns vansinnigt tjatigt att jag hela tiden återkommer till detta. Jag behöver inse mina nya begränsningar. För min EDS har eskalerat något otroligt de senaste månaderna.

Trist inlägg inatt, men så får det bli ibland.

Ha det gott!  

Var just ute med maken och hundarna på en (extremt långsam) kvällspromenad.

Kvällen är helt ljum och totalt vindstilla.

Vi gick förbi en hage med en travare och hennes föl först, som kom fram och nosade lite. Sedan kom vi fram till en hage med en massa schetlandsponnier med föl, och de är roliga, för de pratar alltid lite med mina stora hundar. Precis som de tror att de är kompisar. De är ju nästan lika stora...   

Annars har det gått lite på sparlåga idag, jag har haft en sådan där dag men otrolig trötthet. 

Det gör också mer ont än vanligt, det är riktigt illa nu om jag ska vara ärlig.  

Vi  hade fikabesök idag, och det livade upp! En trevlig pratstund med en vän brukar alltid få mej på bra humör, och så var det idag också. Vänner är obetalbara! 

Nu ska jag sitta här i natten och fundera på hur det ska gå med sömnen inatt, för smärtorna riktigt pulserar i hela kroppen just nu.

Men det ordnar sej nog, det gör det alltid! 

Carpe diem!!!  

Jag har nu så ont i knäna att jag får ta trappan ett steg i taget. Det känns som ett stort nederlag. 

Jag värnar mycket om min förmåga att gå, även om den har blivit sämre de senaste åren. 

Det skrämmer mej mycket, jätte mycket, att det bara blir sämre och sämre på den fronten. 

Mina promenader med hundarna går nu så sakta, och har gjort ett bra tag, att den ena hunden har tappat muskler... En av hundarna rör på sej otroligt mycket ändå, i trädgården, men den andra rör sej liksom inte i onödan.  

Vi hade tänkt att åka till Astrid Lindgrens värld i höst. Jag gick ut på nätet och kollade priser och hur det ser ut där. Och parken är ju jättestor!!! Hur ska jag få det att funka? Finns det rullstolar att låna där? Ska jag ta tag i det faktum att jag har så svårt att gå, att jag antagligen behöver rulle snart ändå? Ska jag ringa arbetsterapeut nästa vecka?

Usch vad jag inte ser fram emot det, samtidigt som jag gör det. Huga vad skrämmande.  

Det är ju inte bara knäna, det är fötterna, vaderna, knäna, höfterna, ryggen och nacken som påverkar min förmåga att gå. 

Samtidigt är det ju bra att röra på sej. Även om jag nu får otroligt ont när jag gör det. 

Svårt det där....

Ja nu har jag varit ute med kameran i högsta hugg, det är så himla kul!! 

Annars mår jag faktiskt ganska dåligt just nu,(ha! just nu, det är ju mest gnäll nu, men ja ja) så jag tar vara på alla glädjeämnen jag kan.    

   Mamma spindel övervakar sina sisådär hundra små barn, ni skymtar en till vänster i bild, nertill. Har lite smått spindelfobi, men de är bra coola ändå.  

       Min underbara Drottningholmsros står i blom, i olika stadier nu. Otroligt vacker. 

   Pappa har byggt en sandlåda till Lillen. Extremt uppskattad kan jag tala om! 

   En ängaboll med blomfluga i. 

   Mjölkning pågår. Svartmyrorna mjölkar svartlössen på min jersmin. Himla häftigt tycker jag.  

   Såna här äter jag och Lillen nästan för många varje dag. Mums!!!!

Kvällens solnedgång på vår baksida. Otroligt vackert, om jag får säga det själv. Nu syns inte dimman, men den ligger tung över fälten.

    Kvällfoto på kycklingarna jag hämtade idag. Det är dvärg Kochin, könsvisande blandraser, Blomme och en Holländsk Vithätta. Alla raserna har jag haft förut, men kycklingar har alltid sin charm. Sööööööta!!!

   Kvällspratet med katten. Mattes pratkvarn.  

Jag hoppas nu att jag kommer få sova inatt. Jag har inte sovit mitt på dagen nu idag och igår. Det gör mej helt totalt slut! Jag får ondare och känner mej som en disktrasa. Jag hoppas jag får sova lite imorgon, jag behöver det.

Ha nu en fin söndag alla!

Ja, som vanligt fick jag börja med att kolla vad jag skrev igår.  

Helt otroligt vilket kort minne man har! 

Idag har det gått i ett. Alldeles för mycket och det känns lite som en följetong. Särskilt när jag måste göra saker som jag, tja, måste göra... Sådana där saker som man gör för att man måste, men inte är särskilt roliga. Ni förstår säkert vad jag menar.

Smärtan är på gränsen till outhärdlig. På gränsen.... 

Det har bara blivit för mycket av den varan nu ett tag, och då mår jag ännu sämre. Det är roligare att göra saker som man tycker är roligt. Eh.   Oj nu blir det visst mest dravel. Huvudet är inte vad det borde vara, hjärnan har sagt ifrån, den kan inte ta mer. Sorgligt, eller hur? 

Men imorgon ska jag iaf göra något roligt!

Jag är kycklingvakt åt en kompis, så nu ska jag passa på att öka min lilla skara höns med några kycklingar, när ändå värmelampor och kycklinglådor är igång.

Jag har haft höns och hållt på med avel och kläckning förut, men som med allt annat, har jag fått sluta.  

Nu har jag bara lite höns för äggens skull. Tyvärr fick vi avliva en höna häromdagen, så nu har jag bara tre kvar, plus tuppen Edvard Blom då.

Några fler måste jag ju ha, så nu blir det små piplarssons igen.     

Det ska bli kul att se hur många jag tar hem och vad det blir av det. Sedan hoppas jag verkligen att jag inte blir sämre så jag måste göra mej av med det lilla jag har, för då vet jag inte var jag ska ta vägen....

Men men, nu ska jag glädjas åt detta och göra det bästa av det jag har idag.

Carpe Diem

Tänkte ju lägga in en bild på vår ögonsten när den står på sin rätta plats, men det glömde jag så klart!  

Inte för att det är så intressant, men här kommer en bild iaf.   (Är lite stolt över vår vagn bara.)

    Nu ska bara all bråte bort också. He he. 

Tänk vad tiden går fort ibland. 

Den här veckan, och förra, har varit både hemsk och underbar.

Nu har vi, eller nej, inte jag då som vanligt, men de andra har jobbat och slitit med vår parkering för husvagnen och plattor mellan grinden och ytterdörren.

Husvagnen har stått precis vid vägen för länge nu. Inte bra med damm och andra faror för vår ögonsten. Men nu står den där den ska!  

   Så här såg det ut för en vecka sedan framför huset.

     Nu börjar det ta sej. Lite gräsfrö runt plattorna där jorden ligger nu, sen är det i stort sett klart. Det ska bli så skönt när det är helt klart! Det blev väldigt smutsigt här förut, så fort det regnade lite, och det är jättejobbigt för mej med tre hundar och tolv tassar att försöka få rena. 

Ja! Skönt!!

Men givetvis, i min vanliga stil, så har jag inte kunnat sitta still. Jag har verkligen inte gjort mycket, det är löjligt lite jag har kunnat hjälpa till med. 

Fast det lilla, lilla har tagit knäcken på mej totalt. Nu känns kroppen riktigt sliten och jag kan knappt gå. Halta är inte att tänka på, för då blir det bara värre, så det är bara att gå SAKTA. Grrrr vad arg jag blir ibland. 

Nej, nu börjar det blir lite gnälligt igen känner jag, förlåt.

Men jag undrar verkligen hur långt ner jag ska hamna innan det planar ut, eller kanske till och med går lite upp?

Ja. Den som lever får se. 

Jag läser alla bloggar jag följer, alltså länkarna här bredvid, och jag brukar ju slå mej för bröstet och skryta med att jag alltid lämnar avtryck.   Men alltså, jag klarar det inte. Jag får sitta väldigt korta stunder vid datorn nu, och får resa på mej hundra gånger, och sträcka på mej och inget hjälper. Det gör bara ont. Överallt. Orka.

Min högsta önskan är att få vara smärtfri en timme bara. Det skulle vara underbart. Suck. Jag skulle nog till och med nöja mej med att gå ner till hälften av smärtan, i en timme eller två. Gnäll gnäll gnäll....

Jag hoppas i vilket fall att regnet gör gott i naturen, för det behövs ju. Jag gillar inte att gnälla på vädret, det finns så mycket annat man kan gnälla på ju. Som man faktiskt kan påverka.  

Hoppas nu att vi alla får en fin fredag.

Ha det!    

Jag har inte öppnat datorn på två dagar!!!! Jösses, jag vet inte när det hände senast. 

Det är för mycket just nu helt enkelt, och kroppen har sagt ifrån. 

Som vanligt lyssnar j ag inte förrän det är för sent, och nu är det för sent kan jag tala om. 

Att jag aldrig lär mej.... 

Men men, allt är snart klart, vi (läs min man och min svärfar ) har lagt plattor som gång och uteplats på framsidan, och "vi" har gjort en plats för husvagnen.

Bilder kommer senare, nu klarar jag inte mer skriva. 

Kram på er alla!!!