Tänk vad tiden går fort ibland. 

Den här veckan, och förra, har varit både hemsk och underbar.

Nu har vi, eller nej, inte jag då som vanligt, men de andra har jobbat och slitit med vår parkering för husvagnen och plattor mellan grinden och ytterdörren.

Husvagnen har stått precis vid vägen för länge nu. Inte bra med damm och andra faror för vår ögonsten. Men nu står den där den ska!  

   Så här såg det ut för en vecka sedan framför huset.

     Nu börjar det ta sej. Lite gräsfrö runt plattorna där jorden ligger nu, sen är det i stort sett klart. Det ska bli så skönt när det är helt klart! Det blev väldigt smutsigt här förut, så fort det regnade lite, och det är jättejobbigt för mej med tre hundar och tolv tassar att försöka få rena. 

Ja! Skönt!!

Men givetvis, i min vanliga stil, så har jag inte kunnat sitta still. Jag har verkligen inte gjort mycket, det är löjligt lite jag har kunnat hjälpa till med. 

Fast det lilla, lilla har tagit knäcken på mej totalt. Nu känns kroppen riktigt sliten och jag kan knappt gå. Halta är inte att tänka på, för då blir det bara värre, så det är bara att gå SAKTA. Grrrr vad arg jag blir ibland. 

Nej, nu börjar det blir lite gnälligt igen känner jag, förlåt.

Men jag undrar verkligen hur långt ner jag ska hamna innan det planar ut, eller kanske till och med går lite upp?

Ja. Den som lever får se. 

Jag läser alla bloggar jag följer, alltså länkarna här bredvid, och jag brukar ju slå mej för bröstet och skryta med att jag alltid lämnar avtryck.   Men alltså, jag klarar det inte. Jag får sitta väldigt korta stunder vid datorn nu, och får resa på mej hundra gånger, och sträcka på mej och inget hjälper. Det gör bara ont. Överallt. Orka.

Min högsta önskan är att få vara smärtfri en timme bara. Det skulle vara underbart. Suck. Jag skulle nog till och med nöja mej med att gå ner till hälften av smärtan, i en timme eller två. Gnäll gnäll gnäll....

Jag hoppas i vilket fall att regnet gör gott i naturen, för det behövs ju. Jag gillar inte att gnälla på vädret, det finns så mycket annat man kan gnälla på ju. Som man faktiskt kan påverka.  

Hoppas nu att vi alla får en fin fredag.

Ha det!    

 

henny

15 juli 2011 14:39

fint det blev:) vill oxå ha en stenlagd gång i min trädgård:)

Anna

15 juli 2011 22:53

:-D Jag kan tyvärr inte låna ut min arbetskraft, dom har jag gjort helt slut på nu. ;)
Hoppas du ändå kan få en fin stengång en dag. :)

Kram!!

 

anna e

15 juli 2011 15:10

Hej namne... ingen som inte gått i våra skor efter våra stiga kan förstå hur jobbigt och tärande det är! Men en sak har jag fått insikt om... jag drömmer inte längre om att bli smärtfri en dag eller ens en timme, eftersom jag fått prova det vid några tillfällen och det är verkligen som att ha varit i himmelriket och sen bli nerkastad, se jorden passera och man fortsätter rakt ner i "h-vetet"...att då "kravla" sig upp till "jorden" igen var mer smärtsamt än att leva med smärtan man alltid har, tror inte jag riktigt fått loss fötterna ännu...Jag drömmer numera om lindring, att kunna få lägga mig på sängen, ta medicin och känna en skön lindring...DET är numera himmelriket. En natt med sömn utan allt för mycket smärta.. Att orka med ett biobesök utan att smärtan tar över och filmen blir helt uppslukad av överlevnad. Eller som du skriver... att bara orka sitta vid datorn... (haft sån tur jag har fått ärva en gammal laptop så jag kan ligga på sängen, DET är en gudagåva!!!) Just nu har jag gudagåvan av att ha 2 döttrar som förbereder middagen till våra middagsgäster, då jag har en extremt dålig dag... och mest oroar mig hur jag ska orka sitta utan att svetten börja rinna för smärtorna är för jobbiga... ändå är det våra allra bästa vänner och extrafamilj och jag VET att jag kan ta kudden och lägga mig på golvet på spikmattan... men ändå... Så gnäll på du... jag förstår hur du känner dig! Hoppas du får en bra helg! Själsligt, för kroppen lever ju sitt eget liv! puss och kram <3

http://www.annasdrom.blogg.se

Anna

15 juli 2011 22:52

Du skriver så bra! :) Det är ju precis så det är. Det gäller bara att förlika sej med det faktumet nu. Jag är på väg dit. :)
Familjen är otroligt viktig och ett stort stöd. Ovärderligt. :)

 

Ann

15 juli 2011 17:58

Det blev ju kanonfint.
Kommer ut och tittar riktigt en dag.
Kram

Anna

15 juli 2011 22:50

Ni är så välkomna!! Säg till innan bara så jag kan ha kaffet klart. :) Kram!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...