Jag blev så himla nere av mitt förra inlägg och allt vad det innebär, så jag satte mej och kollade lite på kort.

Mina barn kan alltid får mej på bra humör, eller ja, nästan iallafall, om jag ska vara ärlig.  

Hittade dessa kort på Lillen. Han är världens sötaste linslus och ställer alltid upp sej så fint när jag tar kort.

I vanliga fall.  

På kortet nedan gjorde han iordning hela ansiktet till en ledsen min, precis innan jag tog kortet.

    (Jo då, vi hade grillat färsk  majs, som syns i bakgrunden.  )

Men men, jag sa iaf åt honom att "du kan väl se lite glad ut!"

Då blev det så här!!!!

   Det är svårt att vara hederligt svenskt "lagom" när man snart fyller tre tror jag.   

Ja, det är jag med vissa saker.

Som till exempel stavning. Jag är ganska duktig på stavning och till på köpet vansinnigt petnoga med detta.

Visst kan man skriva fel på datorn, men jag brukar alltid se det när jag korrekturläser och ändra direkt.

Men när jag läste igenom mitt inlägg jag skrev igår höll jag på att garva ihjäl mej!   

Herregud, ögonen måste gått i kors, för felen haglade tätt måste jag säga.   

Vilka i-lands problem va? Asch, vi har ju alla våra laster....  

Ikväll tog jag fram lite av mina gamla ridsaker till min dotter som ska rida imorgon... Det är med stor, stor sorg jag provade ridhjälmen och tittade på ridbyxor, ridstövlar, sporrar, tävlingsbyxor, borstar, träns, schabrak, vojlokar och allt... Lite tårar kom det....  

Jag har hållt på med hästar sedan jag var 8. I 30 år alltså. Jag fick ge upp det för flera år sedan. Jag klarade inte av det längre.

Jag kan ju knappt gå för f*n...

Nä, nu blev jag ledsen.  

Jättelsedsen.  

Inatt lyckades jag få ihop två timmars sömn, så idag har det varit lite småtufft måste jag säga. 

Jag har somnat hela tiden, när jag suttit vid tv:n. Bara så där....

Fast det är ju inget nytt, så är det ju mest hela tiden.  

Kom till slut ut iallafall. Tog med mej dottern och hundarna ut i skogen. Var tvungen att ladda batterierna lite kände jag, även om jag visste att det skulle komma surt efter.

Fast jag hittade några kantareller iaf, även om de var lite torra. (Hur nu det gick till med tanke på regnmängderna vi har haft de senaste dagarna)

Jag vet att jag har sagt det förut, men det gör mej så ledsen, det här med att kroppen sagt ifrån så fort nu.

Jag klarar verkligen inte mina små skogspromenader längre. Herregud...

Nu har jag så himla ont... 

Så. Färdiggnällt.

http://www.asperger.fi/svenska/test.htm

Tror jag blir galen...

Tänk vad lite som krävs för att bli så stressad att man gör saker man inte bör...

Som att börja röja ett rum som bara den, för att barnen ska få var sitt. Inte så genomtänkt eftersom vi måste hitta på någonstans att ha grejorna som nu är i det rummet, som agerat som kontor i flera år....

Jo, vi bor i ett för litet hus, men vi trivs här och vill inte flytta...

Jag bävar för den dagen jag inte klarar av att gå längre.... Då kanske vi måste flytta. Vill verkligen inte.

Jag tänkte  på det här testet jag tog för att se om man har Aspergers syndrom och det faktum att många med EDS har någon form av den. Lite skrämmande hur mycket som stämde när jag tog testet, även om det inte var helt vetenskapligt skulle jag tro.   Fast visst är det många sådana drag som jag har. Går inte in på ämnet närmare, med tanke på vilka som läser min blogg...

Tja, nu har jag alltså tagit ut mej en smula igen, även om det inte var mycket jag gjorde.

Min rygg som jag har haft så ont av i flera år är nu etter värre. Jag blir så förbannad på mej själv när jag gör så här. Det är ju ingen annan än jag själv som får lida liksom. Hmpf.... 

Ja ja, ett jäkla gnäll, som vanligt, men det är inte så kul just nu, på flera sätt. Rent kroppsligt alltså, är väl bäst att tillägga, återigen med tanke på vem som läser.  

Imorgon ska Lillen till förskolan som vanligt, det ska bli skönt på sätt och vis, både för honom och för mej känner jag.

När jag mår så här skit så går det ut över omgivningen, det är oundvikligt. Tyvärr.

Nu ligger jag på VAS 7 i smärta, ganska högt, måste jag säga. Det är rent allmänt alltså. Med tanke på vad jag stoppar i mej är det underligt att jag kan ligga så högt bara för att jag rört lite på mej. 

Har inte ringt de samtal jag behöver ringa heller... Är expert på att skjuta upp sådant, jag hatar nämligen att belasta andra med en massa skit, även om det är deras jobb.... 

Fast det är ju ett val jag gör, precis som med allt annat här i livet.

Nu fortsätter den där jättebra engelska filmen på fyran som jag tittat på, jag gillar verkligen engelska kriminaldraman.   

Kram!  

Nej, det gör den inte.

Jag har riktigt ont nu, då är det ingen idè att ens försöka.

Satt och funderade förut varför jag har så himla ont i axlarna.

Men, hallå!

Jag sopade lite sand på plattorna utanför, det var kanske fem minuter.. Det var ju bara lite grann att sopa, och det var ju bara lite att fylla i...

Ja tjena ja...

Ovanligt korkat, till och med för att vara mej! 

Jag har ju haft jätteont i axlarna nu i flera månader, och det blir ju bara värre och värre. Hur kan jag då tro att det ska gå bra att sopa!!!! 

Ja ja, ena axeln är ju opererad två gånger och den andra väntar på sin tur. Den tiden har jag förresten väntat på nu alldeles för länge, så nu får jag ringa och tjata på ortopeden. Jag HATAR att tjata...

Det blir till att bita i det sura äpplet ändå du tror jag, för nu är det illa.

Jag har sagt det förut, förlåt om jag tjatar och gnäller en massa, men jösses vad fort det har gått utför nu.

Man kan ju undra när det ska plana ut?

Imorgon är tanken att ta det lugnt. Väldigt lugnt. Eller så lugnt jag kan ta det med sonen hemma. Jag har försökat öka på tiden på förskolan så han får vara där på onsdagar också, men de har ju haft semester, som alla andra. De som bestämmer alltså.

Hoppas få besked denna vecka.

Det är med sorg i hjärtat jag gör det, för jag har tyckt om att ha honom hemma mitt i veckan så här. Men jag klarar det inte längre. Tur att dottern inte börjat skolan än. Hon är en klippa, som sagt.    

Nu blir det lite mera tv tittande tillbakalutad i soffan. 

The story of my life....  

  Kram och gonatt!!  

Hade nöjet idag att få umgås med en väninna hela dagen och hjälpa henne med hennes hund.

Det är så otroligt roligt att hålla på med hundar och hjälpa andra med det jag kan hjälpa till med.  

Det finns inget som är så givande som att hålla på med djur, och dessutom hjälpa en vän.

Det är ganska tufft, eller rättare sagt väldigt tufft, att nästan aldrig vara behövd.

Jag har inte jobbat på tretton år. Har man ett jobb så är det ju alltid någon som behöver en och det man kan. Det är jätteviktigt.

Att många sen tror att man "går hemma" och njuter och bara latar sej, för att man är lat, det är jätteledsamt.

Att man har en svår kronisk sjukdom är ett heltidsarbete, i stort sett, och dagarna är ofta ett myller av outgrundlig smärta.

Att då få nöjet att få hjälpa någon med något man kan, är totalt ovärderligt!!! Så himla kul!!!    

Att jag nu har extra ont och fått ta lite extra piller är det ju värt. Totalt. 

Tack min vän för en underbar dag och härligt sällskap, både från tvåbent och fyrbent.