Det tycker jag är en bra balans i livet. 

Jag tror man kan påverka själv hur den balansen ser ut, iallafall ganska mycket.

Jag försöker att den glada sidan hela tiden väger över, även om jag har en del sorg i mitt liv. 

Det är ju ett val man gör. Om man ska låta det negativa ta över. 

Även om jag just nu mår väldigt dåligt, med mycket smärtor och en kropp som failerar, så gör jag ett val att glädjas mer åt det jag har som är bra.

Jag har svårt att tro att man bara har en massa negativt i livet, hur ens situation än ser ut. Det finns alltid något att glädjas över, det gäller bara att inte glömma det. 

Har jag rätt eller fel? 

Fast det inte är mitt i natten, så sitter jag här och funderar.  

Funderar på det här.

(Googlad bild)

Tänk om.... Tänk....

Men, samtidigt så.... Vågar knappt tänka klart tanken på något sätt.

Det är nog ändå den bästa lösningen för mej, om kroppen ska hålla. Alltså, hålla i några extra år.

Jag kan i vilket fall som helst inte hålla på som jag gör nu. Jag är tyvärr en sådan människa som funkar lite snett.  

Ju ondare jag får, desto mer kör jag på.  Det är ju redan "för sent" på något sätt.

Jag vet att det är fel, men jag har så svårt att tänka om!!

Jag lämnar inte kroppen någon chans att återhämta sej, och nu har det gått så långt att jag vet att det kommer ta otroligt lång tid den här gången.

Men jag blir så frustrerad när jag är som en fånge i mitt eget hem. Jag kan inte följa med familjen på något alls längre, knappt. En sån där rulle att skjuta på skulle vara guld. Till att börja med iaf.

Här ute skulle jag kunna lära en av hundarna att dra den åt mej, eftersom jag inte kan få den att gå framåt själv, med mina handleder, armbågar och axlar som är så trasiga.

Men tänk om jag inte får någon? Det känns som remissen som HL ska skriva betyder väldigt mycket. Hur han skriver och vad han skriver. Det verkar stramt inom landstinget... Hade jag 20 000 kronor till övers (asg) så hade jag köpt en vanlig rulle och en scooter själv.

Men med min månadsinkomst, som "pensionär" sedan tio år tillbaka, går inte det helt enkelt. 

Tja, vad tycker ni? Ska jag skicka info till min HL så han får mer kött på benen när det gäller vår återhämtning? (Vi med EDS) Fast jag vet inte, han vill gärna höra det istället, han är en väldigt bra lyssnare och han är en av de få som tror på vad man säger.  

Hm, ja, tänk vilka funderingar man kan ha en söndags eftermiddag.