Ja jösses anåda vad det regnade när jag körde hem från Ödeshög, som ligger ca sex mil från mej.  

Vi åkte rakt igenom ett åskväder, och jag kan förstå att de flesta lider av att köra bil i sådant väder. Men det här blev nästan farligt i slutet.

Jag har väldigt konstig syn. Det beror tydligen till stor del av min EDS. Jag har en extrem astigmatism, jag har alltså brytningsfel. Sedan har jag lite dimsyn och ser dubbelt ibland, även med glasögon.

Det här med blixtar när man kör bil i störtregn var ingen hit kände jag.   Jag blev nästan blind en stund och sen såg jag små "solar" framför ögonen jättelänge efter.... Jag har ändå kört bil i över tjugo år och varit med om några stormar, men det här har jag då aldrig varit med om!

Den här sjukdomen har verkligen kommit med många överraskningar i år.

Nu har jag ju också skitont  överallt, efter en kväll med lite extrajobb och sen bilfärd hem med ett krampaktigt grepp om ratten, för att undvika vattenplaning.

Fast, så klart, jag hade ju himla roligt innan dess.  

Men nu får det räcka.

Två dagar efter varandra med åtaganden är mer än jag klarar av. (Patetiskt, jag vet, men vad ska jag säga?)

Nu blir det en lugn helg, utan åtaganden, och ladda för en ny vecka.

Tack alla för alla härliga kommentarer jag får, om ni kunde känna hur bra jag känner mej av responsen!  

Jag brukar nästan aldrig vältra mej i sorg över det jag har drabbats av, men emellanåt, när jag har haft väldigt ont, väldigt länge, så kommer sådana tankar smygandes...

Jag är av den åsikten, att man inte drabbas av mer än man klarar av.

Förstår ni? 

Det är någon mening med att just jag i familjen har drabbats så här hårt av min sjukdom. Det måste det vara.

En av mina läkare sa en gång att han tycker jag är så himla duktig på att se det positiva i allt. 

Jo, visst, det brukar jag, men ibland alltså....

Tur att det inte håller i sej så länge, men jag blir så här ibland, när jag gör saker som jag tycker är roligt, och sedan får så ont, att jag nästan gråter...

Ja ja, suck, pust och stön.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och mera roligt. Som jag får sota för resten av veckan.   

Nu har det blivit lite för bra känner jag.

Dagen började med besök på ortopedtekniska för utprovning av knäledsortos. Det gick ju bra, förutom att jag blev stoppad av polisen, när jag skulle svänga in och parkera i stor sett.   Tio minuter kvar till jag skulle vara där, och då står polisen där och vinkar...  

Det var som tur var bara att blåsa och visa körkort, så det var ju lugnt, men attan att jag blev stressad!!!

Jag är ingen människa som tål så värst mycket stress, särskilt inte när jag ska till någon, som då får vänta.

Jag ska ta kort på ortosen och lägga ut här, så ni får se hur den ser ut. Jag hade likadana för elva år sedan. (De är utslitna nu, konstigt va? )

Nu kan jag äntligen gå i nerförsbackar igen!! Det skyddar nämligen knät från att glida framåt, plus att det är skenor på varje sida, som hjälper mej när jag viker knät åt fel håll.

Nu ska jag "bara" få en remiss till nästa knä också. Läkaren som skrev denna remiss sa ju att han bara skriver en remiss, eftersom de är så dyra och jag säkert inte kommer använda den ändå....   Läkare kan verkligen kläcka ur sej vad som helst...

Fick även prova ortoser för fotlederna, så jag vet vad jag ska be om när jag träffar läkaren för mina fötter, den 9 sept. Himla trevlig kille där på ortopedtekninska.      

Jag tänkte skriva om resten av dagen också, men det får nog vänta, för nu har jag för ont. De här två dagarna har varit otroligt roliga, intressanta och upplyftande, med träning och olika besök, men det tar knäcken på mej.