Jag är faktiskt nervös.

Herrejösses, det brukar jag inte vara...

Fast det är för att jag har ont i ryggen redan innan.

Oj oj, jag vill verkligen inte ha ryggskott också. 

Nej, nu är jag där igen! Målar fan på väggen. Nu får jag ge mej.   

Sen är jag lite stressad av att behöva ställa klockan. Måste gå upp i god tid och duscha inför operation. Sen är det ju bara att sitta och vänta. Jag får skjuts till sjukhuset av min man, men får först sitta och vänta en halvtimma på att att klockan ska bli så mycket så jag får komma in.

Sen räknar jag kallt med att få vänta på sövningen också. Det brukar jag få. 

Sist var jag där kl 8 och fick komma in halv tolv..... Lååååååång väntetid....

Ja ja, nu blir det till att kolla tv resten av kvällen och förnatten.

Ha det gott alla så skriver jag när jag är hemma och vaken igen.   

Ja, nu har jag ätit sista målet mat. Fastar ju från midnatt. 

Men egentligen, vem äter efter midnatt??? Inte jag iaf.   

Fast så värst mycket matlust har jag inte haft de senaste dagarna. 

Det är nog en del panik över att jag slutat röka, de flesta går ju upp i vikt av det. Så blir jag tvärtom. Inte hungrig. Men det ordnar sej nog framöver.... För tjock är jag ju redan, och värre lär det ju bli.....

Har ställt klockan på 06.00 Så jag får ta min "klara dryck" Jag får ju dricka lite till kl 06 imorgon bitti. Måste man ju göra ju, eller hur?   

Har kört ganska hårt idag, men det visste jag, jag kände det på mej redan igår. Tar den historien sen, kanske.  

Nu ska jag ladda för morgondagen. Inte för att någon tycker den är speciell,  men visst är det så, att kanske inte alla ska sövas? 

Ja ja, vem bryr sej? 

Och fort går det också. 

Imorgon bär det av till sjukhuset. Sövning och skit.

Mina föräldrar kommer innan sju på morgonen för att ta hand om Lillen. Maken måste jobba, så är det bara. Men han kör mej till sjukan iaf. 

Sen får päronen köra Lillen till förskolan till kl tio, och sen klarar sej dottern med hundarna till jag kommer hem.

När nu det blir, det vet jag inte. 

Om allt går bra kan jag vara hemma tidig eftermiddag.

Men man vet ju aldrig. 

Jag som har katastroftänk, tänker nog att jag kanske är hemma imorgon kväll. Då blir jag inte besviken iaf. ;)

Som jag skrev igår, jag är inte nervös över själva grejen med ingreppet. Men jag vill INTE ha ryggskott när jag vaknar. Vill verkligen inte. Jag hoppas, och hoppas. Klart det ska gå bra. Eller hur? 

Klockan närmar sej två på natten.

CSI NY går på tv:n i bakgrunden.

Sitter här och funderar på vad jag ska göra imorgon. 

Ligger riktigt högt på smärtskalan nu, och skulle behöva vila imorgon.

Men sen ska jag ju ligga ner nästan hela dagen på torsdag.

Ska nog ändå försöka röra på mej imorgon. 

Sen måste jag försöka få tag på en fotvårdsspecialist. Alla i området har semester, ingen svarar när jag ringer!

Men jag behöver verkligen träffa en sådan! Mina konstiga knölar under fötterna är många och gör vansinnigt ONT! 

Svårt att förklara, men det känns som om jag har små spikar i fotsulorna hela tiden. 

Undrar vad det är, ska bli spännande att få reda på. Ont gör dom, alla tjugo.... Aj aj. 

Nej, du skriver jag visst en massa dravel igen, det är då det börjar bli dags att stänga av datorn! :)

Ja, den där sövningen alltså.

Jag är inte nervös för sövningen i sej. Jag är inte nervös alls egentligen. 

Men jag är lite rädd att de inte ska lyssna igen.

Att de ska handskas för tufft med mej när jag sover, så jag vaknar med paj rygg. 

Men men, inte måla f*n på väggen, inte!! 

Jag märkte att intresset för mitt försök till att få hjälpmedel var intressant, det blir så klart en fortsättning följer på den. 

Just nu orkar jag inte ta tag i det mer, det var en himla urladdning att bara ringa dit.

Det har tagit en massa energi att bara komma fram till att jag nog behöver hjälpmedel nu. För att ta mej fram alltså.

För andra hjälpmedel har jag ju redan. Knivar med handtag, en sådan där jättetång att ta upp saker med från golvet, osthyvel med handtag och liknande saker.

Men det är ju en himla skillnad på sådana saker och en rullstol eller elrullstol.

Hade en vän på besök idag som har samma sjukdom som jag. Det är ovärderligt att ha en sådan vän! Bolla med någon som kan förstå hur man har det. Hon hjälpte mej mycket, gav mej styrka att fortsätta fightas. Kram på dej! 

Fast det är ett faktum. Jag kan verkligen inte gå. Jo, fast det kan jag ju. Sakta, haltande och ojämnt. Jag gick idag, några hundra meter med hundarna i skogen. 

Jag måste halta för att ta mej fram, och det funkar inte på min överrörliga kropp. Jag få ont överallt!

Det är skrämmande, eftersom det inte är längesedan jag kunde gå så bra att jag kunde ta mej flera km med lite vilja. Påskhelgen gick jag en bra bit. Jo, det gjorde jätteont  både när jag gick och veckorna efter, men det GICK!

Nu? Knappt alls. Skrämmande. 

Nu blir det snart att stänga av datorn och försöka att inte tänka för mycket på vad som skulle kunna hända... 

Ha en fin natt nu alla.