Jag är ju inte den som vill ha en massa hjälpmedel egentligen.

Jag vill klara mej utan sådant.

Jag vill vara så normal som möjligt. 

Men sen kom jag till den gränsen där jag nog måste ta tag i det. 

Så jag ringde arbetsperapeuten på min VC.

Jag skulle vilja träffa någon för diskussion om vad jag skulle behöva, jag kan ju inte gå längre sträckor numera. 

Men det var inte så enkelt som jag trodde inte!

För det första vill han ha en remiss från min läkare. Och ett utlåtande från honom varför jag skulle behöva en rullstol. 

För det är ju inte så att man kan tro på vad patienten säger, och titta med egna ögon hur patienten mår? Nej nej, inte då!!

Sen är det inte så att jag får AT från min vårdcentral, utan jag får AT från den VC som är närmast mej geografiskt. Ja tjena!!! Jag har bara hört en massa negativt om AT i SKänninge, och jag har valt bort den VC för att jag inte vill vara där ju!!!! 

Nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. 

Krångla med remiss och intyg från min läkare, för att eventuellt få hjälp från fel vårdcentral. 

Jag vet inte jag.... Det är tillräkligt svårt att be om den här hjälpen. Vet inte om jag vill hålla på om det bara ska krångla.

Då är det kanske bättre att sitta hemma när familjen gör saker. För det är i första hand till det jag behöver hjälpen.

Suck, nu blev jag riktigt riktigt ledsen....

Allt, ALLT är en kamp!!!! 

Ibland blir det mycket sådana tankar. Tänk om....

Tänk om jag inte blivit påkörd av en bil när jag var 7 år? Hade jag sluppit mina knäoperationer då? Eller hade det bara skjutit fram det lite?

Tänk om jag inte krockat två gånger på ett år? 

Hade jag varit bättre i kroppen idag? (Antagligen)

Tänk om jag hade valt bort mina operationer i handleden?

Hur ont skulle jag ha idag?

Egentligen är det så onödigt att tänka så här. 

Det som har varit, det har varit och det är gjort.

Det är ju bättre att försöka ta vara på dagen och försöka göra sitt bästa för att morgondagen ska bli så bra som möjligt.

Inte sant?

Hur är det med du som läser min blogg nu?

Tänker du ofta på vad som skulle kunna vara annorlunda, om du inte hade gjort, eller hade gjort, något annorlunda för länge sedan?

Just nu försöker jag verkligen tänka på dagen som är, att göra den så bra som möjligt.

Sedan tänker jag mycket på hur jag ska göra min lille killes liv så bra som möjligt. Han har ju egentligen alla möjlilgheter att få ett bra liv, med tanke på hur mycket jag kan om hans sjukdom.

Oj oj så man tänker så här på nattkvisten! 

Jag har märkt att jag grubblar mycket när jag har väldigt ont. Och klockan är väldigt mycket.  Jag tror hjärnan gör sitt bästa för att klara av alla smärtsignaler, och då blir det att alla möjliga tankar börjar snurra.

 '

Annars är jag helt enkelt lite knäpp bara.  

Hooppas vi får sova inatt, själv är det svårt när det är så varmt i sovrummet! Jag vill ha 17 grader max, inte 24-25 som det är nu.   

Alltså, nu när jag läst igenom det här inlägget blev det inte alls som jag tänkt mej.

Tro det eller ej, jag hade en tanke med detta när jag började skriva.  

Men som jag sagt så m ånga gånger förr, hjärnan funkar verkligen inte som den har gjort.

Skrämmande ämne, och det kanske jag tar upp en annan gång, för annars blir det här jättelångt!   

Nu är jag faktiskt väldigt trött, funderar på att gå och lägga mej tidigt inatt, innan två.

Får se.

Gonatt!