Pia

17 augusti 2011 10:30

Förstår precis hur du menar.Allt kul man gör.Så blir det ont.Ja har putsat fönter i veckan.I går låg ja halva dan.Jag har alltid varit en levnads människa.Så man lever liksom i mot edsen.Ja tror inte att man nån gång kommer acseptera.Bättre va positiv.Men när smärtan är som värst.Då tänker man tunga tankar.Ja brukar tänka på finns dagar det är lagom ont :) ha en fin onsdag mvh Pia i går så tappa ja kaffe muggen.Det sa bara poff i bland så tappar ja saker.Tog det som ett skämt man är så van det slinter.

Anna

17 augusti 2011 23:47

Uj uj, om du visste vad porslin det går åt här! :) Jag har tappat allt möjligt, och gör det hela tiden. Men nu har vi nästan bara okrossbart porslin eller plas, det blir billigast i längden. :)

Ja du har så rätt, vi lever mot EDSen, hela tiden.
Hela tillvaron går åt till att försöka få livet att gå ihop med all smärta.
Positiva tankar kommer man långt med, jag kämpar med att hålla mitt liv på den nivån. Den positiva alltså. :)

Kram!!!

Pia

17 augusti 2011 11:21

Har du provat back on track tröjer ? eller vet du nån som köpt dessa plagg om det hjälper ? Mvh Pia

Anna

17 augusti 2011 23:40

Jag har inte provat tröjan, men jag har nackskyddet och knäskyddet. Det är jättebra!!! Rekommenderas varmt. :)

Pia

17 augusti 2011 15:41

Har någon av dina barn ärft eds ?Min älsta tös har ärft hela min diagnos.Min yngsta tös har lite eds i händerna & skolios.När ja skaffa mina töser så visste ja inte ens om att all min smärta var eds.Sen läste ja längre ner i din braiga blogg om mensen.Ja det är hemsk när det är dags för den.Mvh Pia

Anna

17 augusti 2011 23:45

Ja, tyvärr har min minsta ärvt min EDS. :( Han har inte fått diagnosen än, det är ju svårt på de där små (2.5 år) Men har ju ändå haft "tur" eftersom jag har tre barn, och "bara" ett har fått skiten. :/

Tack för komplimangen, den suger jag i mej! :)

Lejonkvinnan

17 augusti 2011 19:39

Ja du, sådana tankar har jag också: Vad är meningen med livet? Varför och varför just jag?
Och jag är en sådan som gråter när det blir för mycket, det eller blir vansinnig...

Men det är tur att det går över, de stunderna, eller har gjort hittills. För som du säger, det finns en mening med allt, men ibland är den oerhört svår att förstå.

Kram

Anna

17 augusti 2011 23:43

Usch ja. Det är tur att de där stunderna går över, för det gör de ju.
Men precis som du säger, det är svårt att förstå ibland.

Tur att vi har varandra känner jag, att man får veta att man inte är ensam.

Massa kramar!!

Hockeysmurf

17 augusti 2011 22:39

Sådär tänker jag också, vi får inte mer skit i knät än vi klarar av. Vissa av oss är visst väldans starka...
Men man måste få häva ur sig skiten ibland, vältra sig i självömkan och gråta ett par skvättar. Sen går man vidare.
Själv ska jag gå ut med huliganen och sen drypa ner i sängen. Man blir så vansinnigt trött av att göra ingenting. Eller... jag blir iallafall haha!
Ha en skön kväll!

Anna

17 augusti 2011 23:41

Nä, precis så är det, man får inte mer än man klarar av.
Felet är att jag har så svårt att gråta ut och vara ledsen... Det är så lätt att samla på sej för länge.
Och du är inte ensam om att bli trött av ingenting, jag lovar!!! :)

Pussa huliganen från mej. :)

Kramar!!!

carro

18 augusti 2011 12:33

för att kunna se det positiva ,måste man sjunka ner lite & se det negativa & sedan simma upp igen...tyvärr på gott & ont,men desto mer kanske man uppskattar det positiva då =)
kramen från Norr

Anna

20 augusti 2011 01:05

Det stämmer absolut! När man hamnar i botten så här så känner man tacksamhet när man väl börjar klättra upp till slut.

Kram!