Hade nöjet idag att få umgås med en väninna hela dagen och hjälpa henne med hennes hund.

Det är så otroligt roligt att hålla på med hundar och hjälpa andra med det jag kan hjälpa till med.  

Det finns inget som är så givande som att hålla på med djur, och dessutom hjälpa en vän.

Det är ganska tufft, eller rättare sagt väldigt tufft, att nästan aldrig vara behövd.

Jag har inte jobbat på tretton år. Har man ett jobb så är det ju alltid någon som behöver en och det man kan. Det är jätteviktigt.

Att många sen tror att man "går hemma" och njuter och bara latar sej, för att man är lat, det är jätteledsamt.

Att man har en svår kronisk sjukdom är ett heltidsarbete, i stort sett, och dagarna är ofta ett myller av outgrundlig smärta.

Att då få nöjet att få hjälpa någon med något man kan, är totalt ovärderligt!!! Så himla kul!!!    

Att jag nu har extra ont och fått ta lite extra piller är det ju värt. Totalt. 

Tack min vän för en underbar dag och härligt sällskap, både från tvåbent och fyrbent.   

 

anna e

10 augusti 2011 00:19

Känner igen känslan och rädslan att folk tror att man bara är hemma och "latar" sig. Det är en slit fysiskt och psykiskt att bara "orka" med att leva i sig kropp och vissa dar lyckas man vara på samma sidan, men för det mesta är det en ojämn kamp, man förlorar. Längtar efter att få börja leva igen och inte bara "överleva" STOR skillnad. Min kropp är förhållandevis frisk, men det är nervsmärtorna som blivit tack vare all ärrbildning i kroppen genom åren, som tär... Min man började på fullt allvar förstå när jag för ca 12 år sen började med mina operationer. Hunnit bli 20 stycken sedan dess... och fler står på listan... men bara det att han aldrig längre ger mig gliringar som han kunde göra innan... småpikar om att jag var lite smålat som gärna intog soffläge... Nu VET han ju att det är lika livsviktigt för mig som att få vara kreativ, i den mån jag orkar. Älskar honom så- känner mig verkligen välsignad. I höst är det 25 år sedan vi blev ett par. Aldrig gjort "slut" heller... Visst. upp och ner har det varit och vissa kriser. Men ur kriserna har det vuxit upp något ännu starkare. Tacksamhet är orden! Varma kramar

http://www.annasdrom.blogg.se

Anna

10 augusti 2011 00:22

Ja ibland är det hemskt när en del får en att känna så....
Själv är jag bara opererad 16 ggr, och visst får man lite mer förståelse nu, men ändå, det syns ju inte jättemycket på utsidan. Fast nu har jag börjat gå ganska illa, så jag vet inte..

Min man är också en sån där underbar människa, one in a million. :)

 

Maddo

10 augusti 2011 14:32

Min pojke är också underbar!! Även om jag inte varit tillsammans med honom sådär jättelänge! Sometimes you just know.. ;)

http://blogg.dreammaddo.se

Anna

10 augusti 2011 20:44

Ha men visst är det så!
Man liksom bara vet när man hittat den rätte. Det visste jag också för drygt femton år sedan. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...