Jag brukar nästan aldrig vältra mej i sorg över det jag har drabbats av, men emellanåt, när jag har haft väldigt ont, väldigt länge, så kommer sådana tankar smygandes...

Jag är av den åsikten, att man inte drabbas av mer än man klarar av.

Förstår ni? 

Det är någon mening med att just jag i familjen har drabbats så här hårt av min sjukdom. Det måste det vara.

En av mina läkare sa en gång att han tycker jag är så himla duktig på att se det positiva i allt. 

Jo, visst, det brukar jag, men ibland alltså....

Tur att det inte håller i sej så länge, men jag blir så här ibland, när jag gör saker som jag tycker är roligt, och sedan får så ont, att jag nästan gråter...

Ja ja, suck, pust och stön.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och mera roligt. Som jag får sota för resten av veckan.   

Nu har det blivit lite för bra känner jag.

Dagen började med besök på ortopedtekniska för utprovning av knäledsortos. Det gick ju bra, förutom att jag blev stoppad av polisen, när jag skulle svänga in och parkera i stor sett.   Tio minuter kvar till jag skulle vara där, och då står polisen där och vinkar...  

Det var som tur var bara att blåsa och visa körkort, så det var ju lugnt, men attan att jag blev stressad!!!

Jag är ingen människa som tål så värst mycket stress, särskilt inte när jag ska till någon, som då får vänta.

Jag ska ta kort på ortosen och lägga ut här, så ni får se hur den ser ut. Jag hade likadana för elva år sedan. (De är utslitna nu, konstigt va? )

Nu kan jag äntligen gå i nerförsbackar igen!! Det skyddar nämligen knät från att glida framåt, plus att det är skenor på varje sida, som hjälper mej när jag viker knät åt fel håll.

Nu ska jag "bara" få en remiss till nästa knä också. Läkaren som skrev denna remiss sa ju att han bara skriver en remiss, eftersom de är så dyra och jag säkert inte kommer använda den ändå....   Läkare kan verkligen kläcka ur sej vad som helst...

Fick även prova ortoser för fotlederna, så jag vet vad jag ska be om när jag träffar läkaren för mina fötter, den 9 sept. Himla trevlig kille där på ortopedtekninska.      

Jag tänkte skriva om resten av dagen också, men det får nog vänta, för nu har jag för ont. De här två dagarna har varit otroligt roliga, intressanta och upplyftande, med träning och olika besök, men det tar knäcken på mej.

Nu sa visst kroppen ifrån, och tog hjärnan med sej.

Jaaa, vilken dag!  

Hjälper en kompis (som också har EDS) med hennes hund.

Den är 10 månader och en stor ras. Det gäller ju att ha bra lydnad på den då, särskilt när man själv är sjuk och inte klarar av en massa dragande och andra olater. 

En underbar hund med en massa egen vilja och envis som synden.  

Men lite av en buffel och har inte så mycket hum om hur man för sej bland andra hundar.  

Till och med min Nico tröttnade till slut och fick säga till den lilla damen att hon gick för långt!!! 

En otroligt duktig matte och en motiverad matte gör susen på ett sådant här ekipage. Och hon har både ock.   

Lägg till en härlig hund så kan det bara bli bra!

Tänk att jag får privilegiet att vara med!!  

Men kontentan av det hela är att jag nu har så otroligt ont och mår skit, rent kroppsligt, men själen mår så bra!!! Vad härligt det är att få göra saker man älskar, med folk man tycker om!!!

Det betyder så mycket för mej, så otroligt mycket.

Så nu sitter jag här, lycklig och med smärta som heter duga.     

Denna dag ska jag mimnnas med glädje, och vi ska träna mer när våra kroppar tillåter.

Skönt att göra detta tillsammans med en som vet hur det är.

Ha en fin kväll alla!

(Känner att inlägget blev lite rörigt, men min hjärna sa ifrån, jag har så ont nu att den inte vill va med mer, men vad gör det när dagen blev så bra!   ) 

Att man aldrig ska kunna göra något utan att få sota för det i slutändan. Jag vet att jag tjatar om det, men jag blir så trött....

Städade toan idag och var tvungen att gå och lägga mej efteråt. Det ska tilläggas att jag inte ens städade särskilt noga.  

Det är sådan tur att jag har städgrejor som gör det enkelt för kroppen, så jag fortfarande kan!  För jag tycker faktiskt det är ganska kul att städa.   He he. Särskilt sedan jag  började sälja städprodukterna och bara använder dom.

Som jag skrev i förra inlägget så känner jag mej ofta värdelös och inte behövd ganska ofta. Det är väldigt skönt då, att klara av en del saker, utan att få alltför ont.

Jag klippte gräset också, och det skulle jag aldrig klara utan vår nya åkgräsklippare! Och det är ju skitkul!!! 

Ja, man måste lära sej att ha bra copingstrategier när man är så här sjuk, annars skulle iallafall jag gå under.

Jag har bland annat fått privilegiet att få hjälpa en vän med hennes hund, och det gör massor för själen kan jag tala om!!!!   

För att gå över till något annat så blev jag nog kär idag tror jag.... En del vänner man har är ju bara så underbara!  

Hon kom alltså med en hel påse kantareller till mej idag. Färdigrensade till och med!!!  

Då BLIR man kär, så är det bara!!!   

Annars är det väldigt tufft just nu, med smärtan. Den vill inte ge sej, och det är frustrerande att inte veta varför. Eller jo, visst vet jag varför på ett sätt, jag har ju en sjukdom, men jag fattar inte varför jag blivit så himla dålig på så kort tid. 

Sen skrämmer det mej MYCKET när jag läser om EDS systrar som blir så otroligt illa behandlade inom vården. Jag blir så ledsen. 

Det här är ett ämne som ligger mej varmt om hjärtat och som jag kommer skriva mer om. Men just nu måste jag sluta, nu känner jag knappt mina händer längre, och ryggen känns som om den just gick av.  

Jag hoppas ni alla får en god natts sömn och att veckan börjar bra för er.

Fast ändå givande.

Suttit på möte hela dagen, och det har tagit knäcken på mej helt och hållet.

Som vanligt tömmer jag ur hela mitt energiförråd för att inte visa hur jag egentligen mår. Inte bra alls, men jag vill verkligen inte visa hur det står till. Så är det bara.

Annars har det ju varit en fin dag, på många sätt.

Vädret har varit hederligt svenskt lagom och kvällen flöt på hemma med familjen.

Ibland känner jag mej så himla totalt värdelös. Kroppen vill verkligen inte vad jag vill, och det känns så himla frustrerande. 

Men. 

Imorgon är en ny dag med nya utmaningar.

Ha en god natt nu alla!!!