Ska till VC och ta tag i det här med magen och viktnedgången idag. Har ju gått ner en smula de senaste veckorna, lite väl fort. Ont i magen varje gång jag äter lite. 

Jag ska träffa någon kvinna som jag aldrig träffat, så det ska bli spännande. De kan ju vara hur som helst, de där läkarna. 

Sen sjukgymnasten också, jag har bara träffat henne lite snabbt förut, så det ska också bli spännande. Hon verkar vara kunnig i EDS, konstigt nog, det är ovanligt. 

Men nu har jag en massa annat att pyssla med innan allt sätter fart. Lillen sitter här och leker med de nya leksakerna han fick igår på sin födelsedag, traktorer och bilar till förbannelse.  

Jag skickar en rykande tanke till vännen som opererades igår, åkte hem, och åkte i ambulans tillbaka inatt.   Jädra EDS som bara strular till det för henne. Kram på dej och jag ska tänka på dej hela dagen!     

Jag hoppas på att få träffa min själsfrände idag också.   Vi skulle ha träffats och gjort lite annat, men det har ändrats eftersom jag har en läkartid... Tänk att sjukdom hela tiden sätter käppar i hjulet..

Men men, jag hoppas vi kan träffas ändå!

Ha en fin dag alla!  

Hittade inte på något snärtigt att skriva som rubrik, så jag struntade i det.  

Jag är så trött, så trött, tänkte mej snart sängen, men ville bara skriva några rader först.

Det är ju om den här följetongen, ryggen.  

Efter flera veckors bollande mellan olika läkare och kliniker, i onödan, så hoppas jag att jag kan få hjälp nu. Min sk EDS läkare gjorde ju så att jag inte fick den hjälp jag så väl behövde för flera veckor sen, tack för den!  

SÅ nu fick jag gå tillbaka till ruta ett och ta kontakt med min husläkare. Igen.... Suck...

Så nu fick han lägga över en timma på mej idag. I onödan tycker jag. Den där EDS läkaren, som är neurolog, kunde ha remitterat mej till rätt ställe redan när jag träffade honom ju... 

Men men, nu är det ivägskickat två remisser. En till neurolog, med en särskild önskan att få komma till sjukhuset där EDS läkaren inte jobbar. 

En till ortopeden, för konsultation åtminstone. De är ju mest inne på operationer, så jag måste ju få tag på en som är medveten om hur det är att ha ryggproblem och EDS, annars kan det ju gå illa. 

Symtomen från ryggen blir bara värre, tyvärr. Jag var hos min massös igår och konstaterade att jag även har tappat känseln i ryggmusklerna närmast ryggraden, ända upp till skuldrorna. Helkonstigt.... 

Känselbortfallet neråt har ökat, det är större. 

Så jag verkar inte bli precis bättre. *svär för mej själv*

Ja ja, nu hoppas jag att få se en ände på detta inom en snar framtid. Kanske innan jul? Ja, att få ha träffat en läkare då, menar jag. För jag har ingen större tro på detta längre. 

Nä nu jädrar hörni, nu har jag ont, riktigt ont. Stänger nog av datorn nu och beger mej till sängen. 

Imorgon ska jag ge en särskild tanke till en EDS syster som ska sövas och operera flera saker. Kram på dej vännen!!! 

Till mina andra EDS systrar och alla som läser här, ha en bra natt med mycket god sömn, och en fin morgondag med bra väder.    

Åh vad jag hatar mej själv ibland. 

Jag blir så förbannad. På mej själv alltså.

Jag verkar ha svårt att uttrycka mej, i både tal och skrift.

Jösses, om så är fallet så ska jag nog sluta blogga... *funderar*

Om jag inte kan uttrycka mej på ett klart sätt i skrift så bör jag inte blogga, eller hur?

Om det jag skriver bäddar för missförstånd, så borde jag sluta, inte sant?

Tänk att dessa tankar alltid ska komma upp så fort jag vet att jag inte uttryckt mej tillräkligt klart....

Det är lite av ett lotteri det här med blogg. Förstår folk vad man vill säga, eller inte? Detta gäller ju livet också för den delen. 

Ibland verkar jag tala för döva öron. Är det någon ide då? 

Tål att funderas på...

Nu fiskar jag inte kommentarer där alla ska säga hur bra jag bloggar, som jag fått indikationer på emellanåt. (Finns en anledning till att bloggen är modererad)

Nej, det här är bara tankar som far runt i skallen, när jag vet att saker jag försökt få folk att förstå, inte har nått fram...

Petitesser. Lätt att hänga upp sej på när man inte mår helt okej. 

Det är för mycket nu. 

Åkte hemifrån tio i morse, kom hem tjugo över fem på kvällen. Gjorde mej redo för att åka igen, när något hände så jag slapp... Det som hände, har inte med mej att göra, och det var förfärligt, men jag ska erkänna att jag blev glad över att jag slapp att åka iväg igen....

Fast samtidigt hade jag blivit glad över att få jobba med min hund nummer tre också. Ihop med min vän. Men s*tan, jag är helt slut!! 

Det gör mej arg och frustrerad att jag inte kan. Hela tiden...

Idag har det också tillkommit nya symtom.

Mina partier som har domnat av i kroppen har ökats på. Höger ben hänger med ännu sämre nu, än igår. (Det går fort)

Det skrämmer mej.

Och smärtan... Den ska jag inte ens prata om. Så det gör jag inte. 

Men ändå var allt helt "okej" när jag kom hem och fick en stor kram av min lille kille, en puss av maken och en bamsekram av dottern.   (Ja, ni förstår hur jag menar nu va? Inte helt okej, men ändå helt okej...)

Jag har det ju också väldigt bra. Jag är lyckligt lottad. På många sätt. Det är ett faktum.    

Och vintertid, kära nån, redan??? 

Helgen har varit stressande. Inte så stressig, men stressande. 

Igår var vår väg helt avstängd för trafik, det gick rally förbi. Så är det att bo på landet, iaf här.   Här är det rally en gång om året. 

Jag älskar bilar och allt som har med bilar och körning att göra, så mej gör det inget. Egentligen. Fast det är trist att vägen blir förstörd, som redan är ganska dålig. Även om de gör sina försök att fixa den efter så blir det aldrig bra.

Det är kroppen som säger ifrån, den gillar bäst att åka på slät asfalt. Den bryr sej inte om att jag gillar offroad och greenlaning (körning på småvägar i skogen)

Asch, lite bitter bara. På att kroppen tar ifrån mej en hobby efter en annan.

Ikväll var jag på kurs med hundarna. Det är egentligen mer än jag klarar av, men jag måste ju fanken göra saker som ger mej glädje! *mutter mutter*

De skötte sej så himla bra, fastän det är länge sen jag överhuvudtaget tränade....  De har tyvärr kommit i andra hand, efter min sjukdom på sistone. Men att gå på kurs brukar få igång känslan igen!  

Jag ska göra mitt bästa för att lära dom att hjälpa mej i min vardag. Det är ju rullstol och annat som kommer nu, och det vore ju underbart om de kunde få ha roligt tillsammans med mej, och få jobba lite, som de vill, nu när jag bara blir sjukare och sjukare. Det här ska gå, det ska det bara.  

Men nu är jag som vanligt när jag gjort något som gör att jag får ondare än vanligt, speedad till tusen!! Det är jättekonstigt, men när jag har riktigt, riktigt ont så blir jag speedad. Inte trött. Kroppen går på högvarv, och jag har jättesvårt att varva ner för att kunna sova.

Har ni några sådana problem?

Ja, nu blir det lite till framför datorn, det blir korta stunder nu för tiden, den där (jä***a ryggen) så jag får ta vara på tiden.

Kram på er och ha en ny fin vecka!!!   

Den där ryggen jag har alltså... Den gör mej galen! 

Smärtan i både ryggen och benen har förvärrats över dagen, och nu har jag tappat känseln även på utsidan av knät, samtidigt som knät gör jätteont...

Plus lite annat skit.

Ganska jobbigt.

Nog för att jag gjorde några "hemmfru saker" idag, men hallå! Det var ju ingenting...

Blir väldigt trött på detta. Aj aj.

Gnäll gnäll...

Alltså, jag ska inte göra för mycket i normala fall. Som det är nu borde jag nog inte göra något alls. 

Men ibland bara måste jag! Det är så mycket här hemma som har blivit eftersatt, och resten av familjen har haft fullt upp. Jag känner mej totalt "obehövd", och det gillar inte jag...

Så nu har jag klippt klorna på två av hundarna. De är gudagott snälla att göra det på, som tur är, annars skulle det aldrig gå.. Den tredje klarar jag inte själv,, och hör och häpna, det är den lille jag inte klarar av!  Den som väger tre kilo, knappt.... Han är som en ål och jag kan inte hålla honom, han hatar nämligen att klippa klorna...   Han får vänta till husse kommer hem.   

Sen tog jag en maskin tvätt, nu är det lite vikning kvar. 

Tog lite på golven också. Tackar en högre makt för att jag har städgjejor jag kan använda, trots mina handikapp! Jag dammsuger inte, använder torrmopp. Ergonomiskt som funkar skapligt för mej. Ibland. 

Men det lilla tog musten ur mej! För bara ett halvår sen skulle jag klarat det här utan jätteproblem. Visst fick jag ont, men inte på det här sättet.

Det skrämmer mej hur fort det har gått till att bli så här himla dålig..Hur ska det se ut  om ett halvår? Vintern står och knackar också, en härlig årstid, men attan så jobbigt det bli för kroppen...

Nej, jag måste försöka att inte glömma de små glädjeämnena jag trots allt har varje dag. Livet är gott, trots allt.   Det är det här med att ha ont dygnet runt som gör mej en smula trött. Bara. 

Nu lite soffvila innan jag kör igång igen.

Hoppas ni får en härlig helg! 

Ja det är jag. Med vissa saker. Inte så många saker, men en del saker alltså....

Just nu är det något som är väldigt aktuellt. Att åka bil med någon annan... Jag hatar det! Vem det än är, om det inte är min man, för honom kan jag åka med. 

Men ingen annan. Magen kommer i uppror och jag blir helt enkelt skitnervös! Jag klarar det inte!!

Det bottnar säkert i mina trafikolyckor, men jag vet inte. Bilförare som kör tveksamt, olagligt, aggressivt eller liknande, det klarar jag inte... (Och oftast anser jag att alla kör så....) Jättejobbigt och onödigt. 

Hur säger man det till folk utan att såra? Jag tycker nämligen det är jättejobbigt. Med alla. Suck....

Bara ännu en sak att ta tag i antar jag. Men inte nu.....

Sen denna rygg, som jag inte får hjälp med. Nu fick jag gå genom min husläkare iallafall....

Mina känslebortfall kommer från ryggen, så är det bara, vad än neurologen tror... För nu har jag varit på gyn, som han ville, och där kan de då inte hjälpa mej... Suck...

Aja, allt brukar ordna sej till slut, det får man aldrig sluta tro på. 

Kram på er vänner!!!