Jag har alltid varit öppen för alternativa saker som behandling. 

Funkar det så blir jag bara glad. 

Jag har provat det mesta. Akupunktur, akupunktur med svag ström i, kinesisk skallakupunktur, akupressur, Qi Gong, healing, ja listan kan göras lång. 

Jag har turen att ha en kär vän som är duktig på flera alternativa metoder.

Idag fick jag magnetbehandlig på hela ryggen. En himla smart sak som hon ställer in beroende på vad problemet är. Hon har även gett mej laserbehandling. Båda fungerar riktigt bra. :)

Homeopati är hon också duktig på, så nu har jag laddat med bra grejor som ska hjälpa mej efter torsdagens operation. 

Ha en fin snöig kväll.   

Det är mycket jag vill.

Jag har många frågor som snurrar i skallen.

Ingen har några svar.

Ha det gott.   

När jag träffade den där EDS läkaren första gången (han som dumpat alla med EDS nu) så sa han åt mej att jag var tjock. 

Visst, jag vet sa jag, men det är inte så lätt att gå ner i vikt när man äter mediciner och kroppen inte fungerar som den ska och man inte kan röra på sej som förut. 

Asch, sa han, det är bara att äta mindre än man förbränner säger han då. 

Jo jo, det vet väl jag också, är inte helt korkad...

Har man fel på sköldkörteln och är obehandlad för detta kan man gå upp i vikt hur lite man än äter, det är ju i stort sett det enda. 

Men nu har jag inte fel på den, så ja, jag var tjock. 

Nu sedan magen började bråka för två månader sedan har jag gått från ett BMI på 28, till ett BMI på knappt 22. 18 kilo ner på två månader. 

Så visst, han har ju rätt, äter man mindre än man förbränner så går man ner i vikt, även om man inte kan röra på sej.

Nu har jag gått från fetto till normalviktig. Jag får väl glädjas åt det då, och fortsätta med bara dryck som jag gör. Gilla läget. 

Bara lite, lite trist att inte få äta något på julbordet i år. Inte för jag äter så mycket annars, men lite vill jag ju ha. Men det är inte värt det.

Så god jul då, kära sjukvård. 

Japp, nu är det fem dagar kvar. 

Allt är ordnat för barn och hundar. Barnet får gå på dagis fulltid, det ordnade jag redan innan. Han har en specialplats eftersom jag är så sjuk, och jag får öka på tiden när det krävs, så maken lämnar och hämtar. Annars har ju jag Lillen hemma en stund på morgonen. Det vill jag inte vara utan, det är den bästa tiden på dagen, de där timmarna på morgonen framför Bollibompa,  bara gosa i soffan. 

Hundarna har jag fixat hundvakt åt, de ska till deras favvohundvakt! Lektanten nummer ett.   De älskar att vara hos henne och hennes familj, barnen älskar dom och de älskar barnen. 

Maken i huset tycker att det är helt ok att G sitter 10 cm från hans stol när han äter och stirrar på honom. "Han kollar bara så att jag äter ordentligt" som han uttryckte det...   Vad skulle man göra utan vänner?   

Fredagen tar min älskade M. Hon ställer upp och åker hit och är en stund och släpper ut dom så de får kissa. Hon är ju också sjuk, men ställer ändå upp och åker hit och gör det. Älskade vän!!!!    

Sedan har jag fixat för hundarna på måndag och tisdag också, lektanten igen.   Hoppas du vet att du är guld värd!!! 

Jag har familj och vänner bakom mej, det kommer man långt med!!!

Denna blogg är min ventil i min sjukdom, väljer man att läsa den och stör sig på att jag skriver om hur jag mår, så kan man hålla sin åsikter för sej själv. Tack.

Kram nu alla vänner.   

Ja, man måste glädjas åt det lilla, i allt det stora.  

Jag var på stora sjukhuset idag, US i Linköping, på tre timmar långt möte om nästa veckas operation. Jag ska göra en operation i buken, mer vill jag inte skriva om det just nu.

Men i vilket fall, läkaren var urtrevlig, han visste en smula om EDS, han var fullt medveten om att jag är en högriskpatient, de ska göra sitt bästa för att jag inte ska få ont efter, de tar min sjukdom på allvar, de tar min opiattolerans på allvar och de ska göra sitt bästa. Gott.

Narkosläkaren var ytterst noggrann, han var impad över att jag är opererad 16 gånger, det hade inte varit med om förut... Hmmm.

Men han skrev noga upp att jag ska hanteras varsamt när jag är sövd, vara försiktig med min käke och nacke när de sätter tuben. Sen är jag paniskt rädd för masken, så den tar dom när jag sover. (phu)

Personalen där kändes bra i själen. Vet inte hur jag ska förklara, men vissa avdelningar jag varit på känns kalla. Personalen känns kall. Empatilös.

Här fanns det värme. Empati. De var varsamma när de tog prover och vänliga i sitt sätt. Det kändes bra helt enkelt.

Och det ska jag tala om, det kändes jätteskönt, med tanke på vad jag varit med om på sistone.  

Nu har neurologen avrått mej från denna operation, men det var innan röntgen. Jag orkar inte med ryggen, nacken och alla problem med det just nu. Flyttar det bak i skallen ett tag och tar det här först.

Så på torsdag nästa vecka får ni gärna tänka på mej lite extra, det kan jag behöva.

Kram på er!   

Ett jättetack för alla peppande kommentarer!!!

Ni är guld värda kan jag tala om. Jösses vad det värmer att jag har er på min sida och att ni stöttar och peppar så.    

Brukar alltid svara personligt på alla kommentarer, men jag orkar helt enkelt inte idag.

Men ni ska veta hur gott det gör för mej.

Röntgen blev ju gjord igår och jag är vansinnigt nyfiken på vad den visar. Får se om/när jag får reda på det.

Kram på er vänner!!! 

Mina älskade EDS systrar.