Ja, en trött en alltså.

Det är som en följetong, så fort jag har gjort för mycket. Det kan ta ett par dagar, sen är jag helt slut.

Sovit flera gånger idag och musklerna har värkt sönder mej, i hela kroppen. Jag undrar varje gång det här händer, hur man i hela friden kan ha ont precis överallt!!! 

Som tur är blir det ju bättre (lite) om jag bara tar det lugnt ett tag. Fast, det är ju inte så enkelt....   

Ikväll slog jag upp datorn efter kl tolv på natten, jag har inte orkat innan. Så det blir bara att blogga lite och sen stänga igen. Jag får läsa bloggar imorgon. Och det stör mej, för det är ljuspunkten på kvällen, att läsa alla bloggar jag följer! 

Jo, här kommer en bild på hur det såg ut efter jag tog ut p-staven. 

   Helt otroligt att det kan blöda så efter ett litet minisnitt på några mm!! Det var tejpat också, väldigt noga.... Det blödde också när jag tog bort plåstren, och då höll det på en hel dag, igen. Jösses vad konstiga vi är i huden, vi med EDS!!! 

Nu har det nästan läkt, det har gått drygt tre veckor, fast inte helt, på långa vägar. 

   Himla suddig bild, jag har så svårt att hålla kameran så där, jag skakar som ett asplöv. Men ni ser hur det ser ut nu, så många veckor efter.

Ser att fentanylplåstret skymtar där också.

Och oj!!! Vilket gäddhäng jag har!!!!    

Usch ja, det ska bli spännande att se hur det går med nästa operation, det blir ju ett rejält snitt...

Den dagen den sorgen. 

Kram på er alla och hoppas ni får en fin söndag!!  

Fredagen bara flög fram, i ett töcken av outgrundlig smärta. 

Fast jag hade himla kul i mitt töcken.  

Jag är en riktig friluftsmänniska, och jag älskar att vara ute i naturen. Som ni vet så är ju inte skogen precis som en asfaltsparkering att gå på  , så min överrörliga kropp åker och far åt alla håll! 

Men, idag fick jag med mej en kompis ut i min hemliga svampskog, för att kolla om det kommit igång. 

Jo, alltså, det hade det....  

   Detta är påsen jag gav bort till en härlig vän som kom till mej med en påse katareller häromdagen. Hon får här en hel påse rödgul trumpetsvamp. Det är det bästa jag vet!!! Att ge bort alltså.

   Detta behåller jag själv, en massa trumpetsvamp och så lite gula kantareller. Min kompis fick ännu mer med sej hem, hon hade större korg och den fyllde hon med råge. Det är då det är kul att plocka svamp!!! 

Det enda tråkiga var att det regnade   och att mitt huvud snurrade konstant, och att kroppen la av redan när vi gick ut i skogen. Knäna och ryggen var hemska. 

Fast som jag har sagt så många ggr, det är värt smärtan när man fått ut en massa positivt av det, det tycker jag iaf.  

Jag har fått så många kommentarer nu av en tjej som bad om ursäkt. Men hallå alltså, när man får så härliga kommentarer så blir jag ju jätteglad!!! Bara så du vet det, kära Pia.  

Nu blir det till att sätta sej tillbaka i soffan snart, för kroppen totalt pulserar av smärta just nu.

Denna vecka har varit bara helt enkelt för mycket. Fast rolig samtidigt.  

Denna jädra kropp...   

Nej ikväll klarar jag inte av att läsa mina favoritbloggar...

Jag har så ont att jag kallsvettas.

Dags att stänga datorn och sätta sej tillrätta.

Kanske ta lite mera smärtisar.

Får se.

Sömnen blir nog si så där iallafall, det känner jag redan nu.

Ja jösses anåda vad det regnade när jag körde hem från Ödeshög, som ligger ca sex mil från mej.  

Vi åkte rakt igenom ett åskväder, och jag kan förstå att de flesta lider av att köra bil i sådant väder. Men det här blev nästan farligt i slutet.

Jag har väldigt konstig syn. Det beror tydligen till stor del av min EDS. Jag har en extrem astigmatism, jag har alltså brytningsfel. Sedan har jag lite dimsyn och ser dubbelt ibland, även med glasögon.

Det här med blixtar när man kör bil i störtregn var ingen hit kände jag.   Jag blev nästan blind en stund och sen såg jag små "solar" framför ögonen jättelänge efter.... Jag har ändå kört bil i över tjugo år och varit med om några stormar, men det här har jag då aldrig varit med om!

Den här sjukdomen har verkligen kommit med många överraskningar i år.

Nu har jag ju också skitont  överallt, efter en kväll med lite extrajobb och sen bilfärd hem med ett krampaktigt grepp om ratten, för att undvika vattenplaning.

Fast, så klart, jag hade ju himla roligt innan dess.  

Men nu får det räcka.

Två dagar efter varandra med åtaganden är mer än jag klarar av. (Patetiskt, jag vet, men vad ska jag säga?)

Nu blir det en lugn helg, utan åtaganden, och ladda för en ny vecka.

Tack alla för alla härliga kommentarer jag får, om ni kunde känna hur bra jag känner mej av responsen!  

Jag brukar nästan aldrig vältra mej i sorg över det jag har drabbats av, men emellanåt, när jag har haft väldigt ont, väldigt länge, så kommer sådana tankar smygandes...

Jag är av den åsikten, att man inte drabbas av mer än man klarar av.

Förstår ni? 

Det är någon mening med att just jag i familjen har drabbats så här hårt av min sjukdom. Det måste det vara.

En av mina läkare sa en gång att han tycker jag är så himla duktig på att se det positiva i allt. 

Jo, visst, det brukar jag, men ibland alltså....

Tur att det inte håller i sej så länge, men jag blir så här ibland, när jag gör saker som jag tycker är roligt, och sedan får så ont, att jag nästan gråter...

Ja ja, suck, pust och stön.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter och mera roligt. Som jag får sota för resten av veckan.   

Nu sa visst kroppen ifrån, och tog hjärnan med sej.

Jaaa, vilken dag!  

Hjälper en kompis (som också har EDS) med hennes hund.

Den är 10 månader och en stor ras. Det gäller ju att ha bra lydnad på den då, särskilt när man själv är sjuk och inte klarar av en massa dragande och andra olater. 

En underbar hund med en massa egen vilja och envis som synden.  

Men lite av en buffel och har inte så mycket hum om hur man för sej bland andra hundar.  

Till och med min Nico tröttnade till slut och fick säga till den lilla damen att hon gick för långt!!! 

En otroligt duktig matte och en motiverad matte gör susen på ett sådant här ekipage. Och hon har både ock.   

Lägg till en härlig hund så kan det bara bli bra!

Tänk att jag får privilegiet att vara med!!  

Men kontentan av det hela är att jag nu har så otroligt ont och mår skit, rent kroppsligt, men själen mår så bra!!! Vad härligt det är att få göra saker man älskar, med folk man tycker om!!!

Det betyder så mycket för mej, så otroligt mycket.

Så nu sitter jag här, lycklig och med smärta som heter duga.     

Denna dag ska jag mimnnas med glädje, och vi ska träna mer när våra kroppar tillåter.

Skönt att göra detta tillsammans med en som vet hur det är.

Ha en fin kväll alla!

(Känner att inlägget blev lite rörigt, men min hjärna sa ifrån, jag har så ont nu att den inte vill va med mer, men vad gör det när dagen blev så bra!   ) 

Att man aldrig ska kunna göra något utan att få sota för det i slutändan. Jag vet att jag tjatar om det, men jag blir så trött....

Städade toan idag och var tvungen att gå och lägga mej efteråt. Det ska tilläggas att jag inte ens städade särskilt noga.  

Det är sådan tur att jag har städgrejor som gör det enkelt för kroppen, så jag fortfarande kan!  För jag tycker faktiskt det är ganska kul att städa.   He he. Särskilt sedan jag  började sälja städprodukterna och bara använder dom.

Som jag skrev i förra inlägget så känner jag mej ofta värdelös och inte behövd ganska ofta. Det är väldigt skönt då, att klara av en del saker, utan att få alltför ont.

Jag klippte gräset också, och det skulle jag aldrig klara utan vår nya åkgräsklippare! Och det är ju skitkul!!! 

Ja, man måste lära sej att ha bra copingstrategier när man är så här sjuk, annars skulle iallafall jag gå under.

Jag har bland annat fått privilegiet att få hjälpa en vän med hennes hund, och det gör massor för själen kan jag tala om!!!!   

För att gå över till något annat så blev jag nog kär idag tror jag.... En del vänner man har är ju bara så underbara!  

Hon kom alltså med en hel påse kantareller till mej idag. Färdigrensade till och med!!!  

Då BLIR man kär, så är det bara!!!   

Annars är det väldigt tufft just nu, med smärtan. Den vill inte ge sej, och det är frustrerande att inte veta varför. Eller jo, visst vet jag varför på ett sätt, jag har ju en sjukdom, men jag fattar inte varför jag blivit så himla dålig på så kort tid. 

Sen skrämmer det mej MYCKET när jag läser om EDS systrar som blir så otroligt illa behandlade inom vården. Jag blir så ledsen. 

Det här är ett ämne som ligger mej varmt om hjärtat och som jag kommer skriva mer om. Men just nu måste jag sluta, nu känner jag knappt mina händer längre, och ryggen känns som om den just gick av.  

Jag hoppas ni alla får en god natts sömn och att veckan börjar bra för er.