Ja så brukar jag säga.

Ibland vet jag inte ens vad jag menar med det, men oftast är det att det mesta här i livet är relaterat till hur mycket man klarar av.

Alltså, jag tror faktiskt att man inte får tyngre bördor än man klarar av. För allt är ju relativt. 

Om jag skulle kunna stoppa ner mina smärtor i en ryggsäck och sen hänga på den på någon annan, skulle antagligen denna person bågna och ramla ihop. 

Men nu har ju jag fått mina smärtor gradvis över många år. Så, allting är ju relativt...  

Jag var hemma hos någon häromdagen, där vi började prata om det här med "krämpor"... Det slutade med någon slags tävling om vem som hade ondast. Jag fullständigt HATAR sådant och var inte med i tävlingen. För där återkommer jag igen, till att allting är relativt. Deras smärta är absolut verklig och tuff för dom, självklart. Man kan inte tävla i smärta, även om de försökte. Helt otroligt..... 

Igår öppnade jag inte datorn igen,det är, som jag sagt förut, ovanligt. Men jag är så himla trött. I hela kropp och själ. Ni med EDS vet vad jag pratar om, en trötthet som är förlamande.

Sen är jag där igen, skulle behöva göra både det ena och det andra. Få lite fint hemma och så. Tur att skiten ligger kvar i hörnen till en annan dag, inte sant??? 

Idag blir det nog lugnt, orken finns inte där riktigt.

Men jag håller på att förbereda mej för att sluta röka på måndag. Mentalt alltså. Jag gjorde likadant förra året när jag slutade röka och det gick som smort! Sen att jag var så otroligt korkad och började igen efter 7 månader är ju en annan historia som inte ska upprepas.    

Tja, har inget intressant att berätta idag tyvärr, men kanske ikväll, man vet ju aldrig.  

Ha en fin eh, vad är det nu för dag? Onsdag?

He he, min älskade EDS hjärna går visst på sparlåga, som vanligt.

Nej då, det kommer inget gnällinlägg.  

Det kommer ett sanningsenligt ett.  

Det är lite så nu. Suck. Pust. Stön. Stånk...

Konstaterade förut att jag har ont överallt. Hur i hela friden orkar kroppen med det? Hjärnan säger väl ifrån iofs. För jag gör saker hela tiden som verkligen är konstiga...

Förut skulle jag och maken lägga barnet, så vi pausade filmen vi tittade på, så vi inte skulle missa något.

När vi kom upp satte jag mej ner och stängde av TV:n!!! Maken bara tittade på mej och garvade....  "Fick jag inte se klart filmen eller?" var hans kommentar.  Jag skulle alltså trycka på play, inte stänga av TV:n, det är inte ens samma kontroll.  

Hjärnan spelar mej spratt hela tiden nu för tiden. Inte bara det att jag tappar ord hela tiden, nu är jag så glömsk att det skrämmer mej emellanåt.... Går ner för den jobbiga trappan och har glömt varför, när jag väl kommit ner... Alltså, hallå.  

Jag hoppas ju fortfarande på att detta skov jag befinner mej i ska plana ut någon gång. Hoppas.

Tiden framför datorn som betyder så mycket för mej blir kortare och kortare. Jag klarar inte av det helt enkelt.

Ibland blir jag lite bitter när jag tänker på hur mycket denna sjukdom dikterar mitt liv.

Men. Det är bara att gilla läget, eller försöka iaf.

Som jag sagt så många gånger, göra det bästa av situationen och glädjas åt det lilla, istället för att hela tiden sträva efter att göra saker jag inte klarar av.

Det är så lätt att säga och så svårt att infria. Men jag försöker!   

Imorgon ska jag köra dottern till *vågar knappt säga ordet* tandläkaren. URK. 

Hon har tandställning och måste dit ofta. Men tro inte att jag följer med in!!! Jag sitter i bilen jag. Min tandläkar skräck är jobbig och generande, och ännu värre att ha när man har EDS och dåliga tänder. 

Skulle behöva gå dit var tredje månad. JA TJENA!!!! Jag får vara glad om jag tar mej dit var tionde år.... Inte bra, inte bra alls. 

Ja ja, jag ska väl ta mej dit så småningom. Kanske.  

Sen ska anestesiläkaren ringa, den som ska söva mej den 4 aug. Så allt går rätt till, det är ju en del att tänka på när man ska sövas.

Nu blir det lite mera dator till kroppen skriker ifrån, hoppas ni får sova gott inatt.

Ha det bra nu när en ny vecka är på ingång!

Ja, det är det enda jag har gjort idag. Två stycken. Mums!!!  

Den ena med äpple och banan, med ringlad honumg och kanel under smultäcket. Den andra med alldeles nyplockade hallon och röda vinbär med lite socker på under täcket. Täcket är det socker, smör, vetemjöl, kokos och havregryn i. Det blir riktigt mumma!  

Gästerna tyckte om dom iaf, det var ju tur det!   

Sen har dagen gått ganska lugnt till, det känns i kroppen att det har varit lite mycket nu ett tag. 

Imorgon blir det också ganska lugnt, jag kanske åker och plockar lite bär hos en kompis, jag får se hur jag mår. Hon har lovat hjälpa till, så det går nog lätt.  

Nästa vecka blir lite tuff. Lillen börjar inte på förskolan förrän den första augusti, så jag och dottern får klara oss hela nästa vecka med honom hemma.  

Ah, det låter som om han är ett monster, och så är det ju inte, men han är en handfull, så är det ju.  

Fast han är ju bra på att leka själv också, det har han fått lära sej med en sjuk mamma, som inte kan leka med honom så mycket.

Tur att han är nöjd med att jag läser för honom och sjunger för honom, för det klarar jag ju av! 

Kvällen blir lugn, vi var bortbjudna, men jag sa faktiskt ifrån, konstigt nog. Det brukar jag aldrig göra. Men jag mår helt enkelt för dåligt. 

Skönt med en hemmakväll med make och Lillen, dottern är hos en kompis över natten.

Hoppas ni har en fin kväll, vad ni än gör!

Kram!  

Ja, för första gången har jag kräkts av smärta. Kära nån. 

Jag har så pass ont nu, och då blir jag ibland lite...ja vad ska jag säga....korkad? 

Jag gör ofta lite för mycket när jag är inne i ett smärtskov, för det är ju kört ändå liksom. Otroligt korkat, som vanligt.

På förmiddagen gjorde jag en massa som jag inte bör, men som måste göras. (Så klart)

Sedan gick jag ut i skogen med två av hundarna. Mest för att hämta lite energi, på en av mina stubbar.  

Men eftersom det är juli trots allt så åkte svampkorgen med. Och jag hittade svamp, kantareller! Underbart, jag älskar att gå där i sakta mak och titta efter skogens guld, det ger mej en massa energi. 

Men. Givetvis ett men, och lite gnäll igen..

Efter ett par knäböjningar så gav kroppen upp. Varje gång jag reste mej så snurrade hela världen.

Till slut sa nog kroppen ifrån, för till slut så var jag tvungen att kräkas.  

Jag har ganska ofta ont så jag mår illa, men så här illa har det aldrig varit. 

Slutsats?

Nu har jag pressat mej för hårt, igen. 

Otroligt dumt att göra så här, men jag har ju gjort saker som jag tycker om att göra, nu när jag ändå har ont. 

Pysslat med hunden, gjort saft, lagt in gurka, plockat klarbär, gjort sylt, plockat svamp. 

Många förstår nog inte mitt tankesätt här, och det kan jag förstå. Men jag kommer till en viss gräns, sen lägger jag av. 

Gränsen är nog nådd. 

Nu får jag ta trappan ett steg i taget, jag kan knappt gå alls, och absolut inte fort. Jag sover sämre än på länge. Det gör verkligen ont, överallt. Hur i hela friden det nu gick till?

Ja ja, nu får jag skärpa mej. 

För nu står vi inte ut med fler gnälliga inlägg va?  

Igår öppnade jag inte ens datorn igen, orkade inte. 

Ja den där p-staven den sitter kvar iallafall. Den ska tas bort, det ska den, men inte förrän 4 augusti.

Jag ska sövas för en skrapning, och då tar han den samtidigt, eftersom jag är så himla svår att bedöva. Skrapningen gör han för att se hur det ser ut med cellförändringar och annat, för att veta hur mycket av livmodern ska tas  bort. Så själva "stora" operation får jag vänta på ett tag till, och jag vill ändå inte göra den under rötmånaden. Faktiskt.   

Annars är det en smula tufft just nu. Det gör helt enkelt ont överallt, även om smärtan är lindad i lite bomull. Men man blir ju trött ändå, liksom.

Sen är det alla måsten som jag tar på mej. Ni vet, "jag skulle behöva göra" ditt och datt, och sen få lite ångest över att jag inte klarar av att utföra något av det. Jo, visst finns det en väldig massa att jobba med när man har en kronisk sjukdom. Hela tiden.

Ha nu en fin fredag, inatt hade vi två åskväder som gick rakt över här samtidigt, jag och dottern stod och tittade på allt det vackra och förundrades över naturens styrka! Det skulle visst bli mer av den varan inatt, så det är bara att njuta för fullt!  

Kram på er!

Ja, tjugo i två på natten alltså. Snart kan jag gå och lägga mej. Klarar ju inte mer än högst fem timmar i sängen utan att ryggen och nacken lägger av, så det får vara så.  

Imorgon får jag ställa klockan så jag kommer upp i tid. Jag ska vara på gyn klockan halv nio och ta ut min p-stav. Jag hoppas verkligen det ska göra nytta på min EDS. Hormonerna är ju inte nyttiga för oss, och hade jag vetat det hade jag aldrig satt in den där. Ont gjorde det också eftersom bedövningen inte tog, och folk inte lyssnar.

Nu ska jag be läkaren om ordentligt med bedövning, och sedan ska diskuteras om när/var/hur resten ska åtgärdas. Hysterektomin alltså. Jag hoppas på att det blir snart, så jag slipper alla problem jag har med allt som har med hormoner att göra.  

Suttit och läst lite bloggar nu, och jag har orkat kommentera på några. Felet är att jag känner att jag måste kommentera när jag hälsar på hos någon, och ibland orkar jag inte...

Att jag känner mej tvungen beror mest på att jag ser hur det är här på min blogg. Ibland kan jag ha 30 besökare och inte en enda kommentar. Inte för att jag vill ha sympati eller så, jag är bara sjukligt nyfiken på vem som är här inne och läser om mej.  

Man lämnar ju ändå ut ganska mycket personligt och jag vet att det finns några läsare som jag egentligen inte vill ska läsa här. Men det kan jag ju inte styra över, den är ju öppen, utom vissa låsta inlägg. 

Ja ja, tänk vad tankarna kan flyga iväg så här på nattkvisten.  

Gonatt nu alla!   

Så idag har jag kört på som bara den. 

Jag har sådana dagar emellanåt. När jag har så otroligt ont, att det kvittar om jag gör en massa eller inte. 

Sitta still en sådan här dag gör varken till eller från. Typ...

Så nu har jag gjort två satser vinbärsgelè, skördat rödbetorna, kokat dom och lagt in dom. Gjort en dubbel sats med glass till morgondagens EDS träff här. Hemmagjort är godast, tycker jag iaf. Bara hoppas att gästerna tycker likadant.  

Vi hade en middagsgäst, jättetrevligt, men det medför ju lite extra arbete, även om det mest är sådant som jag själv tar på mej.

Jag plockade klarbär som jag gjorde kallrörd sylt av. Stog till och med och kärnade ur alla. Det ni!  

Men om jag någonstans trodde att lite extra göromål på en dag inte gör någon skillnad på min smärta och min kropp, så tror jag fel.

Nu har kroppen sagt ifrån helt tror jag. Det gör verkligen ont överallt. Och jag som trodde att jag hade ont överallt imorse. Jag hade visst fler ställen som kunde göra ont.  

Imorgon är en ny dag. Den ska fyllas med positiva saker, så är det bara. Fast det är ju faktiskt så att jag har gjort en massa saker idag som jag tycker är otroligt roligt att göra. Felet är att priset jag får betala börjar bli för högt.

Det känns vansinnigt tjatigt att jag hela tiden återkommer till detta. Jag behöver inse mina nya begränsningar. För min EDS har eskalerat något otroligt de senaste månaderna.

Trist inlägg inatt, men så får det bli ibland.

Ha det gott!  

Var just ute med maken och hundarna på en (extremt långsam) kvällspromenad.

Kvällen är helt ljum och totalt vindstilla.

Vi gick förbi en hage med en travare och hennes föl först, som kom fram och nosade lite. Sedan kom vi fram till en hage med en massa schetlandsponnier med föl, och de är roliga, för de pratar alltid lite med mina stora hundar. Precis som de tror att de är kompisar. De är ju nästan lika stora...   

Annars har det gått lite på sparlåga idag, jag har haft en sådan där dag men otrolig trötthet. 

Det gör också mer ont än vanligt, det är riktigt illa nu om jag ska vara ärlig.  

Vi  hade fikabesök idag, och det livade upp! En trevlig pratstund med en vän brukar alltid få mej på bra humör, och så var det idag också. Vänner är obetalbara! 

Nu ska jag sitta här i natten och fundera på hur det ska gå med sömnen inatt, för smärtorna riktigt pulserar i hela kroppen just nu.

Men det ordnar sej nog, det gör det alltid! 

Carpe diem!!!