Den var hemsk.

Vaknade redan klockan fyra på morgonen av att jag hade ont i ryggen. Var tvungen att gå upp halv fem, för då stog jag inte ut längre. 

Nu har jag fortfarande lika ont. Det sitter i bröstryggen, och det brukar det inte göra. Det har hänt, men i vanliga fall har jag ont i ländryggen.

Det känns som om revbenen ligger fel, så det är säkert så.

Inget att göra något åt just nu alltså. 

Jag brukade gå på massage en gång i månaden förut, men när FK tog hälften av min lilla ersättning i januari så hade jag inte råd. Så nu är det över 7 månader sedan sist. Inte bra. Inte bra alls. 

Får se om jag har råd nu, för jag behöver det verkligen.

Just nu känner jag mej bara stressad av att inte kunna gå och lägga mej innan klockan två på natten, bara för att få sova till morgonen. 

Hur ska det gå, nu igen? Jag har ju sovit i fem timmar i sträck nu ett tag, och vant mej vid det.

Ja, det ger sej nog, jag klarar nog av det den här gången också.

Ska se om jag kan få en tid hos världens bästa massös i Mjölby snart. Hoppas hoppas. 

Annars lär det bli tufft imorgon, för dagen har varit tillräckligt tuff. 

Ibland undrar jag hur mycket jag tar in när jag rör mej i samhället... Jag skulle träffa några tjejer på ett fik i Motala idag. Jag flyttade till Motala 1989.... Jag satte mej på fel fik.... Det ska vara jag till det säger jag bara!!! Jag har till och med varit på det rätta fiket med en väninna en annan gång, och ändå blev det fel. Jag höll på att skämmas ihjäl. Inte nog med att jag hatar att vara "på stan", utan jag gjorde bort mej inför folk jag aldrig träffat förut. 

Tur är väl att de har samma sjukdom som jag och har en viss förståelse för det här med att skallen inte hänger med. Fast det är ändå skämmigt och jag gillar det inte...

Annars var jag för dålig för att ens starta datorn igår, och det hade ju lite med saken att göra. Missen idag alltså. 

Min nya medicin är bra, men den gör mej en smula avtrubbad. Jag är inte överförtjust i att köra bil när jag är sådan. Men nu gjorde jag det, och det gick ju bra, som vanligt. Jag har ju ändå kört ganska mycket bil de senaste 20 åren. Idag är det ju andra regler som gäller, sedan den röda triangeln togs bort. Idag får man avgöra själv hur man mår och vad man klarar av. Och jag avgjorde att jag skulle klara av det. 

Jag får välja hlet enkelt. Mycket smärta eller bomullssmärta... 

Jag väljer bomull.  

Idag vaknade jag efter tre timmar i sängen. Halv fem. På morgonen. Ryggen var helt i olag. Fy fanken säger jag bara. Jag har inte haft råd med massage de senaste 7 månaderna, och det känns nu kan jag tala om...

Men men, nu är det jobb som väntar. Ja, inte för mej då. Men maken och hans pappa och min pappa kör stenhårt nu. Det ska grävas och läggas plattor och göras en fin plats för husvagnen. En himla massa jobb. Och jag skulle så gärna vilja hjälpa till. Men inte då. Jag klarar inte ens av att ta hand om Lillen. Tur att dottern är hemma och kan hjälpa till.  

Fy vilket långt och trist inlägg det blev, men jag har ju samlat på mej sedan i förrgår.  

Smärtan i kroppen är nu svår. Jättejobbigt. Konstigt med den dosen jag har i kroppen just nu.

Men det blir nog bättre. Tror jag. Det är ju alltid en ny dag imorgon.      

Ja, jag, personligen alltså, gör korkade saker hela tiden tror jag. 

Nu har jag ny medicin som hjälper ganska bra. Det tar inte bort smärtan, långt ifrån, men den lindar liksom in den i bomull, i brist på bättre uttryck.  

Men denna bomull är ganska bedräglig känner jag. För självklart har jag istället gjort för mycket idag. Och nu är jag bara förbannad på mej själv. Varför lär jag mej aldrig? Tssss, herrejösses så korkat.  

Den här veckan kommer bli "körig" som vi säger här. Ganska mycket att göra alltså. Jag ska bara klara av att hushålla med mina krafter, för nu är det nära att allt rasar känner jag.

Hjärtat har visat sej från en av de sämre sidorna idag, och det gillar jag INTE!!! Det slår fort och hoppar över slag om vartannat. Det känns som om det sitter i halsen ungefär. Asch, jag är så himla trött på allt som den här sjukdomen innebär ibland.

En dålig dag idag alltså. Inget mer att orda om. Ganska onödigt att skriva i bloggen egentligen när det bara är skit, men så fick det bli.

Sovandet är det sämre med igen också, av orsaker jag inte kan styra över, som vanligt. Sömn är viktigt, särskilt när man är utan!   

Hoppas på en fin dag imorgon ändå!   

Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.   

Det är samma visa varje gång jag ska gå in på min blogg. Jag måste gå och kolla vad jag skrev sist. Men alltså hallå, jag är nog baske mej totalt senil!!!  

Jag menar, jag skrev ju igår, och jag skrev om saker som nyss hänt... Det är tur att jag skriver så här så jag vet vad jag gjorde igår och förra veckan, tror jag.  

Idag hade vi besök av en kär vän, som jag träffade på nätet för över ett år sedan. En så himla go tjej!! Jag är så tacksam över att jag kan få sådana här kontakter, för det blir väldigt ensamt när man går hemma, och har gjort i tretton år. Jag har några som stått ut, och är äkta vänner, men de är inte många.

Fast jag vill inte ha för många så klart, jag lägger hellre krut på dom jag har, det betyder så himla mycket!!! 

Jag har en vän som tog hand om huset när vi var borta med husvagnen. Henne har jag haft i många år nu, och hon ställer upp och ställer upp, hon är underbar!! Sådana vänner ska man vårda ömt, och jag hoppas jag gör det, för henne vill jag alltid ha nära.      

Sedan har jag skrivit förut  om hur tacksam jag är över mina nya vänner. Mina olyckssystrar. Vad skulle jag göra utan er? Vad gjorde jag innan jag hade er?   

Men men, jag har iallafall äntligen fått börja med ny medicin. Fentanylplåster. Jag satte på första idag och jag har stora förhoppningar att det ska göra nytta. Än så länge så, peppar peppar ta i trä (knackar mej i huvudet) det verkar vara positivt.  

Jag hoppas att en jämn dos ska hjälpa mej att hålla smärtnivån lite mer rimlig. Hoppas hoppas, för nu börjar det bli väldigt jobbigt för kropp och själ att ha så här ont hela tiden. Varje dag. Varje sekund. Hela tiden.... Jag förstår att kroppen tar stryk av det här, för fy attan säger jag bara.

Oj, det här blev visst längre än jag tänkt mej.  

Kram och ha det gott!         

Allt är konstigt nu..

Jag har de där huggen på höger sida igen, utöver den där värken på vänster sida under revbenen.

Plus att jag hade ont i bröstet hela dagen igår, och DET skrämmer mej kan jag tala om!!!

Jag som brukar ha jättesnabb puls i normala fall hade igår så otroligt långsam puls istället. Jättekonstigt. 

Idag har jag inte ont i bröstet och pulsen har återgått till nästan det "normala". Ja, det som är normalt för mej. Alltså en bra bit över hundra.

Skönt att det har gått över, men jag kan inte låta bli att undra väldigt över vad det var, och om det var farligt....

Aja, det ger sej nog en vacker dag, vare sej jag vill eller inte.  

Jag tror att det mest beror på att jag har så otroligt ont överhuvudtaget just nu, och har haft ett bra tag.

Jag ska ändra min smärtlindring, och hoppas på att det kommer hjälpa. För jobbigt är det. Verkligen.  

Ja nu är jag där igen.

Alldeles för ont för att kunna sova ordentligt. Visst sover jag, men denna kropp låter mej inte sova så jag blir utsövd.

EDS är en pina emellanåt måste jag erkänna. 

Jag har hundra kuddar i sängen i husvagnen, så jag ligger skapligt, men inte som hemma i elevationssängen så klart. 

Därför känns det så himla trist att inte få sova sej pigg någon enda gång. Jag är ju helt slut efter en dag på fjället med familjen, även om jag faktiskt nästan inget gör. Jag borde fanken sova som en klubbad säl!!!

Men neeeeeeej då...  

För att ta något annat, eller nästan iallafall, så vill jag bara säga att den här semestern har varit en annorlunda upplevelse.

Jag har ju så klart förstått att jag blivit sämre i min EDS, men att det är så här illa, det hade jag förträngt. 

Det är tur i oturen att hunden skar upp sina tassar så jag slapp ta hela lasset när vi fick lägga vandringsplanerna på hyllan.  

För det är jättejobbigt att säga att jag inte klarar det och det och det. Jag vill så väldigt gärna, men jag kan inte. Jag KAN inte. Helt otroligt....  

Sen blir jag så himla känslig när jag mår så här. Jag kommenterade en blogg igår, och skrev att jag tycker hon gör långa inlägg, och jag menade det verkigen inte i en negativ mening. Men självklart så tog hon det som om jag gnällde.....   Lika bra jag struntar i att läsa och kommentera andras bloggar. Iallafall nu ett tag, för jag gör visst bara fel. Inget blir riktigt bra.  Jag verkligen hatar att säga och göra saker som gör folk ledsna och arga. Jag vill bara göra folk glada.

Jag verkar ha förlorat den förmågan just nu. Eller för alltid, vem vet?

Just nu känns det som om sjukdomen äter upp mej inifrån.

Låg ju hela natten igår med jättevärk i sidan, under revbensbågen på vänster sida. Där sitter ju bara mjälten och lite tarm. Konstigt. Bättre idag, men inte helt okej. Är det inte det ena, så är det det andra..... 

Ja ja, i vilket fall så åker vi hem imorgon, jag klarar inte mer nu. Det är en lång resa hem också, och det är en pina att sitta i bilen för länge. 

Se, där får familjen rätta sej efter min sjukdom igen.....

Blä!!

   Men trots allt så har jag och familjen fått uppleva en otrolig natur och ett härligt djurliv, det är inte alla förunnat.   

Batterierna är laddade ändå, på sätt och vis.  

Ha det fint nu alla!    

Dagens bildkavalkad kommer här.

Det har varit en härlig dag, men jättejobbig. Jag har verkligen ont överallt, och som pricken över i så vaknade jag med en huvudvärk som höll i sej hela dagen också. 

Nacken har lagt av totalt, den har ju inte blivit helt okej efter operationen, och nu är det illa. 

Men här kommer bilderna!  

   De har en helikopterplatta precis vid campingen, ni må tro att Lillen tyckte det var spännande när han åkte fram och tillbaka med gäster upp till fjället. 

   Köpte ny vintermössa som han prompt skulle ha direkt, sen somnade han med den på, gullunge.  

   Här kollar han in vitmossan i närbild, han älskar naturen som tur är. 

   Hundarna kände att det gått älgar där och höll Lillen sällskap i fronten.  

   Vilopaus på en stubbe. Mammas älskling.