Magen vill inte vara sams med mej. Ingen större idè att försöka sova än. 

Vet inte hur mycket värktabletter jag vågar dra i mej. Inte bra att maskera smärtan för mycket heller, känner jag.

Men jag tror och hoppas på att det ska ge med sej. 

Fast jag ska erkänna att jag är lite nervös för vad det kan vara. Och hur mycket mitt fentanylplåster maskerar hur ont jag egentligen har. 

Ja ja, det ordnar sej nog.

Tänkte iaf göra en rabarberpaj imorgon till gästen/gästerna kommer. Det har jag lovat och det ska jag göra, om jag bara kan stå på benen. 

Ett annat projekt som måste göras är att introducera de små piplarssons till de stora kacklande sakerna.  

Ja, alltså flytta över kycklingarna till de stora hönsen och tuppen. Det är alltid lite nervöst att göra det. Man vet aldrig hur de stora ska reagera, de kan nämligen bli skitsura och attackera de där små.

Jag måste fixa så att de små har en liten fålla att vara i en dag eller så. Så de kan vänja sej gradvis.

Eller så kanske jag släpper ut dem bara och hoppas på det bästa.

Jag har gjort detta så många gånger och med så otroligt många kycklingar och har sett det mesta.

Det ska bli kul att få en vettig liten flock igen. Det har varit för lite med tre hönor och en tupp. Som mest hade jag över hundra.  

Det skulle aldrig kroppen klara av nu, men några vill jag ju ha. Jag betalar dottern för att mocka ut och hålla rent, för det klarar jag ju inte längre. Men plocka ägg och ge mat och vatten klarar jag än så länge, som tur är. Det är ju halva nöjet liksom.  

Ja det märks att klockan är mycket igen och att jag är lite såsig i skallen. Nu blev det visst en massa dravel igen.  

Nja, nu ska jag nog försöka få sömnen att komma till ögonen så jag får till ett par timmars sömn inatt iallafall.

Natti. 

Nej, det är inte helt okej med magen.

Den är uppsvälld så jag ser ut att vara gravid i sjätte månaden eller så. 

Så mår inte så bra, det gör uppriktigt sagt väldigt ont. Och så mår jag jätteilla. Har inte kunnat äta idag. 

Undrar lite vad de gjorde där inne...

Får väl se hur det går inatt.

Ha en fin lördag nu alla, själv blir jag ensam, Lillen och maken åker på bilträff som jag inte kunde hänga med på (snyft) och dottern sover hos en kompis.

Men jag hoppas jag får lite sällskap imorgon av kär vän. Eller till och med flera om jag har tur.

Sov gott!

Men klockan är ju bara halv ett.... 

Ingen idè att lägga sej för tidigt, för då får jag gå upp jättetidigt ju. 

Lillen brukar ju ändå sova till runt sju, och jag brukar klara fem timmar i sängen ungefär. Så klockan två är lagom att dra sej till sängs. 

Ja, det är ryggen och nacken som säger ifrån alltså, och särskilt nu. Den där britsen jag låg på efter operation var inte skön. Inte skön alls. 

Efter en liten stund sov båda armarna på mej och höger ben gjorde ont. Jäkla rygg....

Nej, nu tänkte jag släppa ut hundarna lite så de får kissa. Annars glömmer jag det också. Det är inte klokt, men jag kan verkligen glömma det mesta mellan himmel och jord.  

Magen mår inte helt okej efter ingreppet, men jag hoppas det är något helt normalt och att det går över.

Såret på armen efter p-staven blöder inte längre, men gör ganska ont. De hade ju satt blodtrycksmanchetten över det såret också.... Det kändes att ta blodtrycket varje halvtimme kan jag tala om....  

Ja ja, nu blev det en massa dravel igen. Det verkar som om det bara sprutar dravel från mej när jag är trött och har skitont.  

He he. Gonatt.    

Tja, vad ska jag säga?

Jo, sövningen gick bra, jag fick inte ryggskott och de var så försiktiga med mej. Britsen jag fick ligga på efteråt var det som tog död på ryggen istället. Hårda britsar är inget för mej. 

De flesta känner mej där uppe nu, dels för att jag har varit där så många gånger och sen jobbar ju mamma där. 

 Det gör det ju lite "känsligt" att fläka upp sej så där, men jag vet ju att de har sett det mesta där och inte bryr sej. Men jag måste erkänna att det är "roligare" att operera en hand eller ett ben när man känner alla i operationssalen.  

Hela grejen gick ju bra, fast de lyckades totalförstöra ett av mina kärl innan nålen satt. Men det är ju inte ovanligt med mej, mina kärl är jättelustiga, de nästan sprängs när de sätter nålen. Aj aj jätte ont gör det och jag lär få ett stort blåmärke där.

Sen blödde det något kopiöst från såret de tog upp för att ta bort p-staven. Det är ju också typiskt EDS.

Och sen blödde jag ner hela sängen, genom binda och allt, inte kul...

Men nu har det nästan slutat, nu har jag bara väldigt ont i magen. Det känns som om en av mina cystor har gått sönder. Det ger ju lite inflammation i buken. Får se hur det känns imorgon. Vill gärna inte äta antibiotika, om jag inte är tvungen.  

Är trött som bara den nu, sen mår jag illa fortfarande. Jag mår alltid illa efter sövning, men jag fick en massa som motverkar det. Som tur är. 

Men nu blir det snart till att stänga av datorn tror jag. Har ont överallt och behöver lägga upp benen lite känner jag. 

Hoppas ni alla haft en bra dag, jag ska hälsa på bloggarna jag följer nu först, sen blir det vila. 

Jag är faktiskt nervös.

Herrejösses, det brukar jag inte vara...

Fast det är för att jag har ont i ryggen redan innan.

Oj oj, jag vill verkligen inte ha ryggskott också. 

Nej, nu är jag där igen! Målar fan på väggen. Nu får jag ge mej.   

Sen är jag lite stressad av att behöva ställa klockan. Måste gå upp i god tid och duscha inför operation. Sen är det ju bara att sitta och vänta. Jag får skjuts till sjukhuset av min man, men får först sitta och vänta en halvtimma på att att klockan ska bli så mycket så jag får komma in.

Sen räknar jag kallt med att få vänta på sövningen också. Det brukar jag få. 

Sist var jag där kl 8 och fick komma in halv tolv..... Lååååååång väntetid....

Ja ja, nu blir det till att kolla tv resten av kvällen och förnatten.

Ha det gott alla så skriver jag när jag är hemma och vaken igen.   

Och fort går det också. 

Imorgon bär det av till sjukhuset. Sövning och skit.

Mina föräldrar kommer innan sju på morgonen för att ta hand om Lillen. Maken måste jobba, så är det bara. Men han kör mej till sjukan iaf. 

Sen får päronen köra Lillen till förskolan till kl tio, och sen klarar sej dottern med hundarna till jag kommer hem.

När nu det blir, det vet jag inte. 

Om allt går bra kan jag vara hemma tidig eftermiddag.

Men man vet ju aldrig. 

Jag som har katastroftänk, tänker nog att jag kanske är hemma imorgon kväll. Då blir jag inte besviken iaf. ;)

Som jag skrev igår, jag är inte nervös över själva grejen med ingreppet. Men jag vill INTE ha ryggskott när jag vaknar. Vill verkligen inte. Jag hoppas, och hoppas. Klart det ska gå bra. Eller hur? 

Klockan närmar sej två på natten.

CSI NY går på tv:n i bakgrunden.

Sitter här och funderar på vad jag ska göra imorgon. 

Ligger riktigt högt på smärtskalan nu, och skulle behöva vila imorgon.

Men sen ska jag ju ligga ner nästan hela dagen på torsdag.

Ska nog ändå försöka röra på mej imorgon. 

Sen måste jag försöka få tag på en fotvårdsspecialist. Alla i området har semester, ingen svarar när jag ringer!

Men jag behöver verkligen träffa en sådan! Mina konstiga knölar under fötterna är många och gör vansinnigt ONT! 

Svårt att förklara, men det känns som om jag har små spikar i fotsulorna hela tiden. 

Undrar vad det är, ska bli spännande att få reda på. Ont gör dom, alla tjugo.... Aj aj. 

Nej, du skriver jag visst en massa dravel igen, det är då det börjar bli dags att stänga av datorn! :)

Ja, den där sövningen alltså.

Jag är inte nervös för sövningen i sej. Jag är inte nervös alls egentligen. 

Men jag är lite rädd att de inte ska lyssna igen.

Att de ska handskas för tufft med mej när jag sover, så jag vaknar med paj rygg. 

Men men, inte måla f*n på väggen, inte!! 

Jag märkte att intresset för mitt försök till att få hjälpmedel var intressant, det blir så klart en fortsättning följer på den. 

Just nu orkar jag inte ta tag i det mer, det var en himla urladdning att bara ringa dit.

Det har tagit en massa energi att bara komma fram till att jag nog behöver hjälpmedel nu. För att ta mej fram alltså.

För andra hjälpmedel har jag ju redan. Knivar med handtag, en sådan där jättetång att ta upp saker med från golvet, osthyvel med handtag och liknande saker.

Men det är ju en himla skillnad på sådana saker och en rullstol eller elrullstol.

Hade en vän på besök idag som har samma sjukdom som jag. Det är ovärderligt att ha en sådan vän! Bolla med någon som kan förstå hur man har det. Hon hjälpte mej mycket, gav mej styrka att fortsätta fightas. Kram på dej! 

Fast det är ett faktum. Jag kan verkligen inte gå. Jo, fast det kan jag ju. Sakta, haltande och ojämnt. Jag gick idag, några hundra meter med hundarna i skogen. 

Jag måste halta för att ta mej fram, och det funkar inte på min överrörliga kropp. Jag få ont överallt!

Det är skrämmande, eftersom det inte är längesedan jag kunde gå så bra att jag kunde ta mej flera km med lite vilja. Påskhelgen gick jag en bra bit. Jo, det gjorde jätteont  både när jag gick och veckorna efter, men det GICK!

Nu? Knappt alls. Skrämmande. 

Nu blir det snart att stänga av datorn och försöka att inte tänka för mycket på vad som skulle kunna hända... 

Ha en fin natt nu alla.