Kroppen är det. Fascinerande.

Jag gick från att vara på ca 6 på smärtskalan (den går från 1-10 där 10 är värst) till dryga 9 på en halvtimma.  

Som vanligt har jag gjort lite väl mycket idag men kära nån...  

Huset börjar se förfärligt ut, min älskade make har fullt sjå att sköta sitt heltidsjobb och sedan ta hand om Lillen när han kommer hem. (Han är en handfull, jag lovar!!! )

Sen har man ju inte någon superekonomi så min kära bil/lastbilsmekaniker till make får ju ta hand om allt det tekniska också.

När jag legat inlagd länge har han fått ta hand om allt och då insett hur mycket jag faktiskt gör, som han så finurligt talat om för mej med en stor puss.    

Fast nu har jag ångest över hur lite jag kan göra per dag.

Jag försöker dela upp allt man måste göra i små, små omgångar. För jag vill  kunna göra allt det där. 

Jag tar en liten del av ett rum på en dag, ibland, och det räcker. Oftast kan jag inte ens det.

Visst finns det hjälp att få, har jag förstått, men jag är inte där än. Jag vill inte ha främlingar i mitt hus som städar.

Och mina vänner skulle jag aldrig våga fråga, hur mycket jag än älskar dom. De skulle absolut hjälpa mej, det vet jag, men alltså, be om den hjälpen sitter långt inne. Så långt inne att det inte ens existerar. 

Hm, nu blev det det gamla vanliga dravlet så här på nattakvisten, att jag aldrig ger mej! 

Fast det så klart, nu har jag en blogg som handlar om min sjukdom, och det är ju den som gör att hjärnan snurrar så här. Så det är ju bara att skriva så tangenterna ryker va?  

Nävars, skämt åsido, för ett skämt är det ju inte, även om jag gillar att skämta om saken. Jag måste verkligen inse hur sjuk jag är. Undrar hur jag ska komma dit?

Någon idè? Slå mej själv med något hårt i skallen? 

Det är tur att jag har mina nyfunna vänner  med samma sjukdom (och mina "gamla" också såklart ) så jag har folk att bolla med, och en del har jag till och med haft privilegiet att få hjälpa. Underbar boost för egot kan jag tala om!    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...