Ja den där lille killen jag har, som jag fick gå igenom så mycket för att få fram, han är bara helt enkelt underbar. (Oftast iaf hi hi)

Jag blev ju gravid när jag åt minipiller, och som jag ätit i flera år, då. Tydligen tog inte magslemhinnan upp dom längre, och det gör ju mej inte så förvånad med tanke på hur dåligt jag tar upp mediciner överhuvudtaget. 

Graviditeten var jättetuff, min kropp är inte ämnad att vara gravid kan jag tala om! Den ramlar sönder i flera delar, känns det som. Föda barn kan jag göra hur många ggr som helst, inga problem! Men det där med att vara gravid alltså... 

Jag låg inlagd så himla många ggr att jag tappade räkningen. Förvärkar från vecka 16, blödningar i floder och en moderkaka som låg bara 2 cm från hålet, ja ja. 

Men, som mina andra två kom han tidigt, tre veckor, och det är väl för väl det.  

Nog för att min kropp inte riktigt klarar av en liten just nu, och det har varit tufft, så ger han så otroligt mycket!!! Visst, han är i värsta trotsen just nu och är väl lite billig emellanåt, men det var någon mening med att få en sladdis, det känner jag i hela själen! (Mina andra är 19 och 14 år)

Sen är det med sorg i hjärtat jag lämnar honom på dagis varje dag, han är där 7 timmar per dag. Inte för att han på något sätt har det dåligt där, utan för att jag så gärna skulle vilja ha honom hemma lite mer. Mammas pojke ni vet.  

Han får ju också växa upp med en sjuk mamma, precis som dottern. (14 åringen). Jag har varit sjuk så jag har varit hemma sedan 1998. Tretton år... Efter två trafikolyckor blev kroppen som förbytt, utan att någon förstod varför. Nu vet jag ju, men i tretton år har jag undrat och undrat. Jag opererade mina glappande knän redan när jag var 13 och 17  år, så visst hade jag problem tidigare. Men dessa bilolyckor triggade igång det hela med buller och bång. 

Innan jobbade jag heltid ++++++. Hade två jobb och höll på med mina älskade hästar också. Ibland red jag 6 om dagen. Underbart och härligt och bäst och jaaaa, så otroligt sorgligt att jag inte kan mer.  

Hundarna är ju också ett jätteintresse som jag inte längre klarar av. Jag är utbildad testledare inom mentalbeskrivning, gick hela utbildningen för instruktör inom brukshundklubben, tävlat i spår, tränat massor.

Men nej, det går inte heller....

Tog jägarexamen och började skjuta på bana och jaga. Sen fick jag diskbråck i nacken på 2 nivåer som stelopererades, sen var det kört det också. Måste bygga om mina vapen som kostar massor, och det har jag ju säkert råd med på min pension....  Sen klarar inte min axel av rekylen särskilt bra heller.... Suck.

Sedan älskar jag mina promenader i min skog här hemma. Jag är en riktigt outdoor människa. Vandrat i fjällen många ggr, går gärna på Omberg, ett naturreservat här i närheten. Jag gick där senast i påskas, visst fick jag ont och hade problem, men det GICK!

Nu tar jag mej knappt till bilen vissa dagar, än mindre ut till skogen som är 700 meter bort. 

Så ja, visst är livet med EDS underbart ibland!! (Nu var jag ironisk igen.)

Nej vars, nu gäller det bara att hitta andra vägar att få glädje ifrån. Jag har ju hittat en vän med samma sjukdom som jag, hon är ovärderlig (gullemalin  ) 

Sen har jag ju mina få vänner som står ut med mej, precis som jag är. De är så värdefulla och betyder så mycket för mej. 

Jag får helt enkelt ha mina vänner som hobby.  

Undrar vad jag ska göra med dom? Några förslag? He he he he.

Detta blev visst långt och en massa trist historia om mitt liv, men det kanske kan vara trevligt att veta att jag hade ett liv innan min EDS blommade ut helt.  

 

Malin

31 augusti 2011 13:05

Sorgeprocessen är lång...går den nånsin över? Kan än idag gå in i garderoben i tvättstugan och sniffa på mina ridkläder...det gör ont i hjärtat. Hundarna betyder mycket för dig det går inte att ta miste på och man får göra så gott man kan...involvera familjen( från min sida var detta ironi för Stefan är nollengagerad)hoppas dina är lite intresserade? Du kan inte göra det du gjorde förut...du får väl köra lydnad med mig;) Lycka till säger jag!!!!! Hur vi än mår så kommer vi nog aldrig ifrån vårt dåliga samvete...men så länge vi har hopp och kärlek så går det...det måste gå och vi måste hjälpa varandra.Tycker din familj är super rar alla...fyrbenta och tvåbenta....med fjädrar och utan;) Puss på dig <3

Anna

31 augusti 2011 15:07

Jo, familjen hjälper ju till här, som tur är. ;) Men hundarna var ju "till mej" så att säga, även om de ingår i familjen.
Ja, du förstår ju vad jag menar.
Det där dåliga samvetet slutar aldrig att gnaga, så är det bara....
Det är tur att jag har dej, så är det bara, jag får väl grilla dej i lydnad, som du sa. ;)
Kramar!!!

 

Maddo

31 augusti 2011 13:46

Prata i telefon med dem och våga visa den riktiga anna för dem. :) Fika gott och umgås på enkla sätt. <3 sånt kan man ju göra :D

http://blogg.dreammaddo.se

Anna

31 augusti 2011 15:09

Den där riktiga Anna är ganska avlägsen i de flesta fall, jag har lärt mej att hålla en mask framför smärtan, och ha den där. ;)

Kram på dej vännen.

 

Maddo

31 augusti 2011 13:46

ps. ringer dig i veckan! KRAMAR!

http://blogg.dreammaddo.se

Anna

31 augusti 2011 15:07

Vad härligt, det behöver jag.

 

Lejonkvinnan

31 augusti 2011 18:40

Ja sorgen över att inte kunna göra allt längre, den är stor :( Det finns så mycket man saknar och önskar att man kunde, och just det här att barnen ser hur dålig man är och att Lillen aldrig får uppleva att mamma har varit "hyfsat normal" en gång i tiden...jobbigt.

Mina vänner försvann när jag blev sjuk och dessutom i samma veva skilde mig. Och att skaffa nya är svårt när man är sjuk och inte orkar, tack och lov för alla goa nätvänner!!

Kram <3

http://lejonkvinnan.blogg.se

Anna

31 augusti 2011 22:35

Det är en sorg att han aldrig ska få uppleva sin mamma skaplig. För nu eskalerar det ju fort tyvärr. :(

Ja du, de jag hade innan har krympt betydligt... Fast det var nog inget att ha eftersom de stack som en avlöning. ;)

Som du sa, himla tur att man har sina nätvänner och olyckssystrar.

 

henny

31 augusti 2011 20:04

Jag tycker det är härligt att du delar med dej av din historia, det är ju den som format dej till den du är idag!!Låter som du hade en väldigt tuff graviditet med lillen och två bilolyckor...detär tufft som attan för kroppen och dessutom en EDS-kropp, var det då du fick veta om EDSen för att du aldrig återhämtade dej från olyckorna?

Anna

31 augusti 2011 22:33

Jag förstod ju att det måste vara något allvarligt fel när mina olyckor gjorde att jag blev så otroligt sjuk.
Men diagnosen fick jag genom eget sökande, på internet bland annat.
Och ja, graviditeten, alla mina grav. har varit hemska. Tur att jag har tre underbara barn som lön för mödan.

 

Pia

1 september 2011 07:54

Läkarna säger man blir sämre när man skaffar barn.Barnet tar av kollagienet.Jag har 14 år 13 år mellan mina barn.Jag visste inte att jag hadde eds när jag skaffa yngsta tösen.Det blev ennu värre med smäratn sen blev det den hemska karusllen i sjukvården.Innan man fick hel diagnos tog flera år.Har som du haft ont sen liten massa konstiga symtom men inga svar vad är detta.Ha en så bra dag du kan kram Pia

 

Pia

1 september 2011 08:05

Vi känner nog sorg alla.Att våra liv blir som det blir med eds.Sen att klara av en enkel vardag blir till ett helt helvete.Ja saknar med att inte kunna jobba.Va ha det där nomala.Kram Pia

 

Pia

2 september 2011 08:50

Ja den där sociala biten att kunna jobba.Träffa folk.En gå hemma som sjuk pensinonär :(Ha en trevlig helg ja kan inte kommentera däruppe.Man måste ju kunna logga in.Kram Pia

Anna

2 september 2011 18:59

Du ska få lösenordet, jag skickar det på mailen. :)
Ja det där sociala är så himla viktigt, jag mår inte bra alls när jag inte kan komma ur huset på flera dagar...
Kram!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu hoppar jag över till den nya bloggen. Välkomna dit.    Ehlersdanloslife  ...

Jo, jag är nog det ganska ofta. Jag vill gärna tro det bästa om folk, även om livet har lärt mej att man ofta inte ska det. Rent krasst.    (Sen kan man självklart "hit the jakpot" också, jag träffade ju min allra bästa vän på nätet, via ett foru...

Snart är jag klar med min nya blogg.   Den här kommer finnas kvar, så klart, men jag byter bloggleverantör. Det är för att jag måste kunna blogga från mobilen, vissa dagar klarar jag inte av att sitta vid datorn. Då är den andra enklare.   Så s...

Ja den har visst gått och gömt sej tror jag... Herrejösses så trött jag är!!! Jag vet att det beror på mitt minimala näringsintag, men alltså, jösses...     Tänkte visa bilder på operationsärret på magen. Det är "finare" än jag trodde det skull...

      Visst längtar vi lite efter vår och sommar nu va? Värme är alltid bättre för min kropp, antar att det är så för er också, så jag lägger ut lite längtansbilder åt er, så ni har något att dagdrömma om.     Natti.     ...