Nu ska jag försöka släpa den värkande kroppen till sängen med förhoppning att få lite sömn inatt. 

   Den här sover gott nu kan jag tala om, han snarkar högt och ljudligt. Tur att hundarna är vana vid att jag är uppe på nätterna och ränner. De lyfter knappt på huvudet när jag går och vankar fram och tillbaka och har ont.   Mattes prins.  

Nej ibland fattar jag inte riktigt. Ärligt.

Hur funkar det egentligen, det här med hur kroppen klarar kronisk smärta. En del verkar klara det skapligt. Jag är en av dom, men bara ibland. Emellanåt klarar jag riktigt bra att ha ont hela tiden. Varje minut, varje sekund.

Sen kommer det perioder när hela kroppen verkar säga ifrån. Både kropp och själ faktiskt. 

Visst, jag borde lyssna mer på min kropp, den vill nog säga något viktigt när den gör så här. Men det är inte så enkelt. 

Just nu känner jag mej bara extremt gnällig och förbaskat trist.

Jag vill inte vara så här. Jag vill vara en sån där som biter ihop och alltid ser glad ut ändå. Alltid kan ge en hjälpande hand, alltid ge en kram och säga något fyndigt så andra blir glada. 

Jag vill inte vara gnällkärring. För det känner jag mej som just nu. 

F*n, jag kan ju gå, även om det blir svårare och svårare. Jag har ju två armar, även om den ena inte är till någon nytta. 

Jag är ju bara opererad femton gånger, det finns alltid någon som har det värre.

Asch och fy vad jag gnäller.

Trista jag ska försvinna under natten och förvandlas till något positivt och trevligt till imorgon bitti. 

Eller hur? 

Alltså, tänk vad  mycket skit som kommer upp så här på kvällkvisten när smärtan är som värst och gnället rinner över.  

Himla tur att det är en ny dag imorgon, som bara jag kan bestämma hur den ska fyllas.

Antingen fyller jag den med något positivt, även om jag har det tufft.

Eller så fyller jag den med en massa skit. Det är ju ett val man gör.  

Oj vad djupt det där blev känner jag.   

Sov gott nu alla.

Kram på er som peppar och stöttar, återigen vill jag säga hur mycket ni betyder för mej.

Hoppas ni orkar med mina gnällinlägg bara.   

Mitt inlägg om mina fötter var för att visa hur svullna dom är. 

Att dom är fula också är ju bara min egen åsikt.   

Idag är det verkligen jättejobbigt.

Jag verkligen hatar att jag inte klarar av att ha min lille son hemma en dag i veckan, för det gör jag inte.  

Dagarna efter blir hemska i värken, och igår lade jag på en grej till, som grädde på moset så nu blir det nog några dagar med VAS 7 och uppåt. 

Inte bra. Inte bra alls. 

Sedan är det så himla mycket att tänka på nu. Hur går det på FK egentligen? Orkar jag ta tag i allt det andra jag behöver ta tag i? Jag har flera läkar besök inbokade och en del på remiss till hösten inlagda. Min hjärna pallar inte så mycket mer. Kroppen sen då! Den har gått i strejk tror jag. 

Kanske lika bra. 

Då kanske jag kan börja lyssna på den och ta det lite lugnt.  Eller så. 

Jag vet inte längre. Det är så himla mycket upp och ner nu. Den här kroppen kan göra mej galen ibland. 

Tur att man sedan har saker att glädjas åt samtidigt.

Härliga vänner, vänner som jag har här i närheten som alltid finns för mej. Vänner som är olyckssystrar som så väl förstår mej och stöttar på ett annat sätt, som är så viktigt. 

Om jag kunde visa er hur mycket ni betyder för mej. Då skulle jag flytta ett berg och skjuta raketer eller vad man nu gör för att visa sin uppskattning. 

Love u all!

Sen familjen såklart.   Jag lägger ju inte ut bilder här på resten av familjen, bara den lille, men tänk om jag inte hade dom?   Och hundarna?   Undrar ibland var jag skulle vara då. 3 feet under ground?

Kram på er! Ingen nämnd ingen glömd.  

Ja, eller lite både ock.   

Det har varit en riktigt åsk storm här idag, jag kan inte minnas när det åskade så här faktiskt! 

Det var två oväder som kom samtidigt och gick fram och tillbaka här, det blixtrade oavbrutet i över en timma!! 

Man känner sej så liten när naturen visar sej från den här sidan, men vad jag tycker det är häftigt!!!  

Regnet behövdes också kan jag säga, min pollenallergi var förfärlig i helgen, det behövdes lite fukt som binder skiten. 

Idag har jag inte lika ont i ryggen som vanligt, men då satte ju fötterna och knäna fart istället, så någon vila får man ju inte precis. 

Jag har ju fått en tid till ortopeden, det ska bli spännande att höra vad han säger. Om han kan något om EDS. Om något kan göras. 

Om jag minns rätt så är den tiden nästa vecka. 

Nu ska jag väl försöka gå och lägga mej lite tidigare än igår, om jag kan, ifall det kommer mer åska inatt, för den väckte mej natten som gick kan jag tala om! 

Trist när man ändå har svårt att sova, men så kan det ju vara.  

Men jag är så glad idag över att jag valde att börja blogga om min sjukdom, så jag kom i kontakt med så härliga människor! 

Ni betyder så mycket för mej, ni som följer mej här och som peppar och hejar på FB. 

Det är en bild på en vindruveklase "in the making"  

Jag klippte neer den väldigt hårt i år, vår vinranka, eftersom den växte upp på hustaket och slingrade sej runt hängrännan. Men nog blir det några klasar vindruvor i år också!!!  

Goda mörklila druvor som kommer från Ryssland från början.   

För igår var jag som en död ungefär, så otroligt trött hela dagen. 

Idag har jag återgått nästan till det normala. Trött, ja det är jag ju, men inte på det sätter jag var igår. 

Undrar om det har att göra med åskovädret som kom sedan på natten. Jag är ju vädligt väderkänslig. Huvudvärken igår var ju imponerande, om man kan kalla en huvudvärk för imponerande.  

Just nu sitter jag här och lyssnar på åskan och slagregnet som kommer och går. Har precis ställt i diskmaskinen, som jag får så ont av, så nu fick jag sätta mej en stund.

Just det, mitt UL på hjärtat och aortan var utan anmärkning!!!! Jag är helt totalt jäkla överlycklig!!!  Jag säger bara det, jag har hellre fel på alla leder i hela kroppen, som jag ju har, än att ha fel på något så livsviktigt som hjärtat. 

Så nu ska jag sitta här och glädjas över mina värkande leder, det ska jag bara!!!!  

Vissa dagar går minuterna så långsamt att man håller på att bli galen, och vissa, som idag, går tiden så fort att jag verkligen inte hinner med!!

Jag som skulle vara så duktig och blogga, pyssla lite med saker och ting och få saker gjorda. 

Ha! Pyttsan heller.  

Men helgen har som sagt varit trevlig, vädret har ju varit underbart, och sällskapet varit så lättsamt och roligt.  

   Det här blev kvällen belöning för helgens bravader. Jag tog faktiskt två glas, den här är farligt god! Mumma!! Gott!!! Mums. Super. Helt enkelt.  

Måste ju dela med mej av min lille ögonsten igen, han är ju bara så söt! Såklart, och jag är INTE jävig i sammanhanget, närå.  

    En hink med vatten och lite leksaker, en mini vattenkanna och den trotsiga lilla två och ett halvt åringen höll sej lugn i nästan två timmar!! Här förklarar han för mamma att pippin flyger där uppe, och så säger han hej hej!! Och vinkar som drottning Silvia!!! 

Den snygga luggen fick han när han stack ner huvudet i hinken för att dricka som hunden... Snyggt va? He he. 

Jag tror jag har nämnt det förut, att han har börjat utnyttja att jag inte riktigt räcker till längre. Att jag inte klarar av det när han får sina utbrott, rent fysiskt då alltså.

Idag blev det väldigt påtagligt när han inte fick som han ville och sprang som en dåre genom huset och rev ner allt han hittade. Ett sådant där äkta treåringsutbrott alltså.   

Han visste precis hur långt han kunde gå och hur fort han skulle springa och hur tungt han skulle ligga på golvet och sparka, för att mamma inte skulle klara av att fånga honom.

Blir lite ledsen över att han gör så, och att jag inte klarar av det. Utbrotten är ju inga konstigheter, de flesta barn i den åldern går ju igenom detta, men när mina andra två barn var små var jag inte så här sjuk.

Jag försöker prata med honom, och oftast kan jag lugna ner honom så pass mycket att han lyssnar och börjar tänka efter lite. Får upp honom i knät och kramas lite istället.

Ja ja, jag kommer nog på någon lösning på detta också, han är en liten go kille egentligen, han blir bara väldigt arg emellanåt.