Jag tycket det är riktigt svårt, det här med att jag har nedärvt min (skit)EDS på min lille son.

Han visar mer och mer tecken på att ev få en uttalad EDS, och få ganska svåra symtom, ganska snart. Tyvärr.

Jag tog kort på hans tummar. Nu håller jag ju i tummen på bilden, men om man ber honom att göra "tummen upp", så ser det ut precis så här. 

     Bilderna är suddiga, jag vet. Jag ska ta bättre bilder sen, men ni kanske kan se hur det ser ut ändå. 

Han får tummen att hoppa ur led hur lätt som helst. Bara genom att hålla upp tummen. 

Igår kände jag på hans bindvävsknutor, och de hade växt. Suck.

Jag mår verkligen skit över att ha nedärvt denna skit till min lille älskling. 

Ta en eller två tabletter så jag kan gå.

Ta en promenad med hundarna, och inte reta mej på att det går sakta och att det gör ont.

Stanna ofta och andas.

Sätta mej med en kopp  kaffe när jag kommer tillbaka för att ta igen mej.

Krama dottern när hon kommer hem.

Ta tag i städningen av kök och hall. 

INTE reta mej på att det gör ont och att det går sakta.

Pussa make och liten när de kommer hem.

Ta igen mej en stund igen.

Hjälpa till med maten.

INTE reta mej på att det gör ont och att det går långsamt.

Njuta av maten. Inte reta mej på att mina trasiga tänder gör ont. Inte sitta med fjärilar i magen bara av att tänka på tandläkaren.  

Ta ett glas vin, sitta framför tv:n med min älskling till han somnar i soffan.  

En ganska bra plan, eller?     

Idag är det verkligen jättejobbigt.

Jag verkligen hatar att jag inte klarar av att ha min lille son hemma en dag i veckan, för det gör jag inte.  

Dagarna efter blir hemska i värken, och igår lade jag på en grej till, som grädde på moset så nu blir det nog några dagar med VAS 7 och uppåt. 

Inte bra. Inte bra alls. 

Sedan är det så himla mycket att tänka på nu. Hur går det på FK egentligen? Orkar jag ta tag i allt det andra jag behöver ta tag i? Jag har flera läkar besök inbokade och en del på remiss till hösten inlagda. Min hjärna pallar inte så mycket mer. Kroppen sen då! Den har gått i strejk tror jag. 

Kanske lika bra. 

Då kanske jag kan börja lyssna på den och ta det lite lugnt.  Eller så. 

Jag vet inte längre. Det är så himla mycket upp och ner nu. Den här kroppen kan göra mej galen ibland. 

Tur att man sedan har saker att glädjas åt samtidigt.

Härliga vänner, vänner som jag har här i närheten som alltid finns för mej. Vänner som är olyckssystrar som så väl förstår mej och stöttar på ett annat sätt, som är så viktigt. 

Om jag kunde visa er hur mycket ni betyder för mej. Då skulle jag flytta ett berg och skjuta raketer eller vad man nu gör för att visa sin uppskattning. 

Love u all!

Sen familjen såklart.   Jag lägger ju inte ut bilder här på resten av familjen, bara den lille, men tänk om jag inte hade dom?   Och hundarna?   Undrar ibland var jag skulle vara då. 3 feet under ground?

Kram på er! Ingen nämnd ingen glömd.  

Vissa dagar går minuterna så långsamt att man håller på att bli galen, och vissa, som idag, går tiden så fort att jag verkligen inte hinner med!!

Jag som skulle vara så duktig och blogga, pyssla lite med saker och ting och få saker gjorda. 

Ha! Pyttsan heller.  

Men helgen har som sagt varit trevlig, vädret har ju varit underbart, och sällskapet varit så lättsamt och roligt.  

   Det här blev kvällen belöning för helgens bravader. Jag tog faktiskt två glas, den här är farligt god! Mumma!! Gott!!! Mums. Super. Helt enkelt.  

Måste ju dela med mej av min lille ögonsten igen, han är ju bara så söt! Såklart, och jag är INTE jävig i sammanhanget, närå.  

    En hink med vatten och lite leksaker, en mini vattenkanna och den trotsiga lilla två och ett halvt åringen höll sej lugn i nästan två timmar!! Här förklarar han för mamma att pippin flyger där uppe, och så säger han hej hej!! Och vinkar som drottning Silvia!!! 

Den snygga luggen fick han när han stack ner huvudet i hinken för att dricka som hunden... Snyggt va? He he. 

Jag tror jag har nämnt det förut, att han har börjat utnyttja att jag inte riktigt räcker till längre. Att jag inte klarar av det när han får sina utbrott, rent fysiskt då alltså.

Idag blev det väldigt påtagligt när han inte fick som han ville och sprang som en dåre genom huset och rev ner allt han hittade. Ett sådant där äkta treåringsutbrott alltså.   

Han visste precis hur långt han kunde gå och hur fort han skulle springa och hur tungt han skulle ligga på golvet och sparka, för att mamma inte skulle klara av att fånga honom.

Blir lite ledsen över att han gör så, och att jag inte klarar av det. Utbrotten är ju inga konstigheter, de flesta barn i den åldern går ju igenom detta, men när mina andra två barn var små var jag inte så här sjuk.

Jag försöker prata med honom, och oftast kan jag lugna ner honom så pass mycket att han lyssnar och börjar tänka efter lite. Får upp honom i knät och kramas lite istället.

Ja ja, jag kommer nog på någon lösning på detta också, han är en liten go kille egentligen, han blir bara väldigt arg emellanåt.    

Nej, igår startade jag inte ens datorn faktiskt, det är ganska ovanligt.  

Jag försökte få huset i ordning inför helgen, men när man är som man är, så tar det en stund.

Sen var ju vädret helt underbart här igår, så vi passade på att vara ute också. Lillen fick en hink med vatten som han lekte med. Länge!   Tänk vad lite vatten kan gör en unge glad va? Och gå naken, bara det var ju speciellt. Mammas kille.   Jag tog så klart en massa bilder, men kameran är på bottenvåningen, det känns som om det är väldigt långt dit just nu.   Men jag lägger ut lite bilder senare, man måste ju dela med sej av den där sötisen, även om jag nog är lite jävig i sammanhanget. Eller?  

Idag när jag snöt mej, jag har ju kroniska bihåleproblem, så kom det nästan bara blod. Det är lite typiskt att det händer när jag mår dåligt. Det verkar nästan som om slemhinnorna blir känsligare när kroppen gör ont. De hänger med i skoven på något sätt. 

Ja ja, en lite parentes.  

Idag väntas det folk hit, det ska grillas och umgås. Jag tycker det är jätteroligt, även om det också är väldigt jobbigt. Jag ställer ganska höga krav på mej själv och vill att allt ska vara perfekt. När det inte är perfekt så blir jag stressad. Men, idag ska jag andas och ta det som det kommer.  

Vädret verkar bli perfekt, ut och njuta nu då!!!  

Nu har jag städat toan och gjort två rabarberpajer. 

Gissa hur jag mår nu?   

Väntar på mamma och mormor som ska komma på kaffe. Ser alla dammtussar överallt som jag inte orkar ta bort. Då tänkte jag att vi sitter på altanen. Då ser jag hur det ser ut där.....

Orka! Nej, de får sitta där dom vill sitta, sen får dom väl blunda för skiten.  

Inte för att mamma bryr sej, men mormor gör nog det, fast hon är för artig för att säga något.  

Har Lillen  på förskolan idag, istället för fredag då gubben min är ledig. I helgen kommer det besök också, det ska bli trevligt, men jobbigt samtidigt. Ja, ni vet hur det kan vara.

Nu ska jag ta ut den andra pajen ur ugnen och vispa lite vaniljsås, eller förresten, det får dottern göra.  

Ikväll är det annat som ska göras, men jag kommer väl sitta upp hela natten sedan, som vanligt!!!        

Som så många andra dagar har jag gjort alldeles för mycket idag. Kan inte gå in på vad jag har gjort i detalj, men för mycket har det blivit. 

Jag måste på något sätt inse att jag har en ganska svår sjukdom som bara blir värre ju mer jag gör! Men hur?

Jo, jag vet att man ska lyssna på sin kropp och allt det där, men jag har ganska lätt att spela döv.  

Fast samtidigt kan man ju undra hur dum i huvudet jag är egentligen?  När kroppen skriker att den inte vill mer, att den ger upp, och jag bara kör på, så måste det tyda på en viss brist på intelligens? Eller?  

Jo jo, jag lär mej väl så småningom. Fast just nu känns det väldigt korkat att ha gjort så här.

Plus då det jag skrev om i förra inlägget. När det går ut över mina barn så blir jag riktigt arg på mej själv!!! Fasen så korkat!!!

Hjärnan funkar dåligt just nu. Vansinnigt irriterande.

Sen att det gör ont i stort sett överallt kan väl förklara en del, men det är fasen ingen ursäkt. För mej iallafall.

Frustrationen är på topp.  

Hur otroligt jäkla korkad får man bli?!?!

Blir så förbannad!!!

Den där hjärnan är nog, typ, död....

Vi har ju konstaterat att Lillen är laktosintolerant. Så långt allt väl.

Sen vi slutade med det och ersatte med laktosfritt så är han mycket bättre, mycket mycket bättre i magen.

Imorse däremot så klagade han på att han hade ont i magen, igen. Som så många andra gånger på morgonen.

Då insåg jag plötsligt vad jag har gjort!!!!!  

Av ren vana har han fått sin välling på morgonen. Och på kvällen.  

Alltså, ibland blir jag så himla otroligt arg på mej själv att jag skulle kunna lappa till mej!!!! Laktosfri välling? Närå, här är världens bästa mamma som ger den laktosintoleranta sonen vanlig välling, jaaa då!!!!  

Gah, duma dumma dumma jag!!!!!  

Ibland är jag riktigt arg på den här sjukdomen som gör mej så här disträ. Hmpf....