Nu har det verkligen varit för mycket i några dagar.

Kroppen har sagt ifrån totalt.

Feber, kallsvettas, svettas, fryser, yrsel, muskelsvagare än vanligt, skakar, muskelryckningar både här och där. 

Underbar kropp man har.  

Nej, ska jag vara ärlig så är jag lite trött på att ha det så här. Jag har så ont nu att hjärnan har kopplat bort sej.

Jag minns ju inte ens vad folk sa till mej för fem minuter sen!!!

Än mindre vad de sa för en vecka sen... Suck.

Bara detta med vilken dag det är... Hi hi, jag kanske är senil ändå?  

Lillen är jättesjuk, jag som trodde han var på bättringsvägen... Läkaren såg inget i öron och hals iaf, skönt!!!

Men urinprov vägrade han ge, det blev till slut en maktkamp, bara att ge upp, han var trött, hungrig och ville hem....

Så VC imorgon då istället, med insamlat urin hemma.  

Fast nu vaknade han ju efter en timme drygt och skrek rent hysteriskt. När vi till slut fick kontakt med honom så har han ont i magen... Igen....

Hmmm, förstoppad kanske?

Det gav med sej efter en stund, men jösses vad det skär i mammahjärtat när han är så där ledsen.  

Nu ska jag snart försöka sova, ska till ortopedtekniska imorgon. Tidigt...

Får se hur det går nu. Spännande.

Ha en god natt nu alla.   

Ja det blir jag! 

Har Lillen hemma från förskolan/dagis idag, han har haft feber hela helgen, till och från, så jag tänkte att han får vara hemma idag så han får en dag för  återhämtning. 

Ingen temp imorse, så jag tänkte att han kanske ändå är frisk snart. Men neeej då, febern drog igång igen på förmiddagen, och sen klagade han på ont i örat innan han somnade. 

Han verkar verkligen vara som jag. Antingen inte sjuk alls, eller så slår det stenhårt. 

Sen blir jag så himla ledsen över att jag inte klarar av, rent kroppsligt, att ha honom hemma... Jag har fullt sjå att ta hand om mej själv, och klara av mina dagar. 

Ändå är han väldigt omtänksam och hjälpsam på alla vis, fastän han inte ens har fyllt tre.  

Men nu ska jag försöka vila lite när han ändå sover middag.

Ha en fin dag! 

Skrev inget igår, jag har inte haft någon ork kvar helt enkelt.  

Lördagen ägnades åt att åka och köra bil. Jättejobbigt och jag får väldigt ont. Det går an att köra bilen, för kroppen, jag sitter bättre där. Men att sitta där bak tar död på mej! Det sover, sticker och värker överallt efter tio minuter.   

Lillen vill gärna sitta där bak, så jag får framsätet, men då måste vi vända honom framåt, och det bär mej emot...   Han är så himla lång, det går inte sitta bakåtvänd för honom. Han har ju samma skit som jag och får ont av att sitta i bilen för länge. Mammas lille älskling.   

Får fundera på hur jag ska göra. Det går ändå ett litet tag till, att ha honom bakåtvänd där fram. Fast han säger ganska snart ifrån ändå, att han får ont i benen, som hela tiden får vara böjda. 

Svårt det där.....  

Helgen har varit fullbokad. Lördagen, som sagt, tillbringades i bilen. Men det var ju för att få tag på rullator billigt. Den kostar över 4500 ny! Då kan jag köra 45 mil tur och retur om jag kan få den billigt!   

Söndagen gick fort fram, en massa att göra. Inte för att jag kan göra mycket, men det lilla jag kan, det gör jag.   

Maken hämtade 12 kubikmeter ved, så vi kan få det varmt och mysigt i vinter och slipper frysa  , det är också folk som ställt upp för oss och fixat billigt. Så otroligt uppskattat.  

Men mycket jobb också, det ska ju tas om hand här hemma nu också ju. Det är ju till och med färdigkluvet, men det ska staplas och fixas med också.

Felet är att jag tycker det är himla roligt att stapla ved. Och jag kan inte.... Suck... Inte ens det...   

Idag har jag mest legat i soffan, kroppen sa ifrån igen. Febern rasade redan igår kväll. 

Det är ett nytt fenomen att få feber när jag anstränger mej för mycket. Tänk att jag fortfarande blir så överraskad av denna sjukdom va?

Sömnen har det varit sisådär med, jag har så ont i ryggen och nacken, det gör det svårt att hitta en bra ställning att sova i. Benen och armarna rasar med nervsmärta, himla jobbigt.   

Ja ja, nu är det nog med gnäll för idag. 

Nu hoppas jag på en bra tisdag, dottern ska köras till friluftsdag på morgonen, det är baksidan med att bo på landet, när skolans tider inte passar med skolbussen. 

Fast det gör jag gärna, för att få bo så här underbart.  

Nu blir det tv och soffan resten av kvällen, det lilla som är kvar av den.

Ha en fin vecka nu, alla!    

Ja den där lille killen jag har, som jag fick gå igenom så mycket för att få fram, han är bara helt enkelt underbar. (Oftast iaf hi hi)

Jag blev ju gravid när jag åt minipiller, och som jag ätit i flera år, då. Tydligen tog inte magslemhinnan upp dom längre, och det gör ju mej inte så förvånad med tanke på hur dåligt jag tar upp mediciner överhuvudtaget. 

Graviditeten var jättetuff, min kropp är inte ämnad att vara gravid kan jag tala om! Den ramlar sönder i flera delar, känns det som. Föda barn kan jag göra hur många ggr som helst, inga problem! Men det där med att vara gravid alltså... 

Jag låg inlagd så himla många ggr att jag tappade räkningen. Förvärkar från vecka 16, blödningar i floder och en moderkaka som låg bara 2 cm från hålet, ja ja. 

Men, som mina andra två kom han tidigt, tre veckor, och det är väl för väl det.  

Nog för att min kropp inte riktigt klarar av en liten just nu, och det har varit tufft, så ger han så otroligt mycket!!! Visst, han är i värsta trotsen just nu och är väl lite billig emellanåt, men det var någon mening med att få en sladdis, det känner jag i hela själen! (Mina andra är 19 och 14 år)

Sen är det med sorg i hjärtat jag lämnar honom på dagis varje dag, han är där 7 timmar per dag. Inte för att han på något sätt har det dåligt där, utan för att jag så gärna skulle vilja ha honom hemma lite mer. Mammas pojke ni vet.  

Han får ju också växa upp med en sjuk mamma, precis som dottern. (14 åringen). Jag har varit sjuk så jag har varit hemma sedan 1998. Tretton år... Efter två trafikolyckor blev kroppen som förbytt, utan att någon förstod varför. Nu vet jag ju, men i tretton år har jag undrat och undrat. Jag opererade mina glappande knän redan när jag var 13 och 17  år, så visst hade jag problem tidigare. Men dessa bilolyckor triggade igång det hela med buller och bång. 

Innan jobbade jag heltid ++++++. Hade två jobb och höll på med mina älskade hästar också. Ibland red jag 6 om dagen. Underbart och härligt och bäst och jaaaa, så otroligt sorgligt att jag inte kan mer.  

Hundarna är ju också ett jätteintresse som jag inte längre klarar av. Jag är utbildad testledare inom mentalbeskrivning, gick hela utbildningen för instruktör inom brukshundklubben, tävlat i spår, tränat massor.

Men nej, det går inte heller....

Tog jägarexamen och började skjuta på bana och jaga. Sen fick jag diskbråck i nacken på 2 nivåer som stelopererades, sen var det kört det också. Måste bygga om mina vapen som kostar massor, och det har jag ju säkert råd med på min pension....  Sen klarar inte min axel av rekylen särskilt bra heller.... Suck.

Sedan älskar jag mina promenader i min skog här hemma. Jag är en riktigt outdoor människa. Vandrat i fjällen många ggr, går gärna på Omberg, ett naturreservat här i närheten. Jag gick där senast i påskas, visst fick jag ont och hade problem, men det GICK!

Nu tar jag mej knappt till bilen vissa dagar, än mindre ut till skogen som är 700 meter bort. 

Så ja, visst är livet med EDS underbart ibland!! (Nu var jag ironisk igen.)

Nej vars, nu gäller det bara att hitta andra vägar att få glädje ifrån. Jag har ju hittat en vän med samma sjukdom som jag, hon är ovärderlig (gullemalin  ) 

Sen har jag ju mina få vänner som står ut med mej, precis som jag är. De är så värdefulla och betyder så mycket för mej. 

Jag får helt enkelt ha mina vänner som hobby.  

Undrar vad jag ska göra med dom? Några förslag? He he he he.

Detta blev visst långt och en massa trist historia om mitt liv, men det kanske kan vara trevligt att veta att jag hade ett liv innan min EDS blommade ut helt.  

Ja, jag kan tala om att jag inte är skapt för att sitta i en biostol i två timmar nu för tiden.   Jösses anåda så det blev! Ryggen gjorde så ont till slut så benen domnade bort. Kul att resa på sej sen...

Det var en försenad bröllopsdags bio, vi firade 14 år den 16 augusti, jag och min älskling.   Cowboys vs aliens blev det, makens favorit sort av film. Jag är inte överförtjust i sådan, men den var väl kul. (Jag är skräckfantast.) 

Sen hade jag nackkrage på mej, för att slippa att armarna domnade, och det blev väl skapligt, inte lika illa som det brukar iaf. 

Den har jag även i bilen, jag får så himla ont när jag kör eller åker med, av alla gungningar och gupp och annat. Det gjorde stor skillnad i bilen som tur är.   

Så nu är det riktigt illa ikväll, även om jag valde bort en massa idag, för att klara kvällen.

Vi var bortbjudna på kalas på em, det var jag tvungen att välja bort, och det är inte kul alls.   Så när familjen var på kalas låg jag på soffan i smärtor som jag inte önskar min värsta fiende. Roligt värre. 

Natten som gick var ju hemsk också, jag gick och lade mej för tidigt, så jag fick gå upp redan kl sex på morgonen, och hur kul är det en lördag?

Sen har jag svårt för när det är för varmt i sovrummet, och jag vill inte gnälla, men jösses vad det är kvalmigt... 

Här har det inte varken regnat eller åskat, men det är kvavt så det räcker. Det skulle behövas lite regn och åska, tycker jag. 

Men Lillen hade en dag som han kommer minnas länge iaf!  Han fick åka traktor med grannen!!!! Ni skulle sett minen på ungen när han åkte iväg!!  Han fick styra, tuta, höja vagnen för att tömma den och sänka gafflarna, kan det bli bättre för en traktortokig treåring?   

Nä, nu får det nog bli datorfritt snart tror jag, kroppen vill inte alls som jag vill idag. (Verkar bli en följetong det där, suck)

Kram på er och så hoppas vi på en lika fin dag imorgon, som den varit idag.    

Jösses ja, vad tiden springer fram ibland.  

Idag fick jag tokrycket och städade hallen. Jag brukar få sådana när jag haft riktigt ont ett tag.

Vet inte om ni andra med EDS funkar så, men jag kan få totalt fnatt när jag har så där ont och bara börja städa eller något annat jag inte borde göra. Vet inte varför, men det känns som det ändå gått åt hel**** så det kvittar ju om jag gör lite till...

Fel. Jag vet. Men det känns skönt när det är klart, ändå.  

Ja ja, lite knäpp får man väl vara, tror jag.  

Idag hade vi besök här, lite gillbesök av en familj som är så underbara!!! En sådan där familj som sprider glädje och positiv energi. Det är bara att tanka, liksom.  Glupp glupp glupp och åh vad gott det är!  

Annars är det samma gamla visa här tyvärr. Ingen positiv energi kommer härifrån just nu tyvärr. Veckans bravader tar ut sin rätt. Hur roligt det än har varit så måste jag snart komma till insikt över hur dålig jag faktiskt blivit de senaste åren. Hur lite jag klarar av. 

Fast. Det är ju jättesvårt! 

Det finns så mycket att jobba med när man är sjuk i en kronisk sjukdom som medför smärta och handikapp. 

Synen på andra som är friska är ju en sak att tänka på. Jag blir ofta bemött ganska illa av friska personer, men det är nog mest rent oförstånd. Det går faktiskt inte att sätta sej in i min situation, det förstår jag också. 

Men lite hänsyn kan man kanske be och få ibland. Tror jag. 

Jag har en bekant som ständigt säger att det blir bättre snart, det är ingen idè att gräva ner sej, det är bara att göra det bästa av det du har, gnälla kommer man ingen vart med, man kan inte gå med smärta hur länge som helst, det ger sej snart ska du se, osv osv osv.... 

Jag känner för att klippa till människan ibland, måste jag erkänna!  

Oförstånd, hoppas jag, för människan är inte elak. 

Veckan som kommer måste planeras känner jag. 

Jag måste ringa flera samtal och beställa tider till olika ställen, och det är inte så enkelt med en liten busunge som hela tiden babblar i bakgrunden.  

Det måste lösas, så är det bara.

Jag har bland annat mina förbaskade knölar under fötterna som är såååååå jobbiga! Det gör ont varje steg jag tar, det känns som om jag har spikar eller häftstift under fotsulorna ungefär.  

Sen har jag ju min nacke som är opererad, den har blivit hastigt sämre. Det har flyttat ner och upp. Smärtan och känslebortfallet plus smärtan i armen. Nu sitter det i båda armarna också, förut var det bara ena. 

Nog för att jag visste att det skulle flytta på sej med tiden, eftersom jag är så överrörlig, men inte att det skulle gå så här fort... 1.5 år bara...

Nä fy, nu har jag gnällt klart för idag känner jag, så här brukar jag inte hålla på!!!

Det är bara så skönt att få lufta allt det här utan att behöva tynga familjen hela tiden. 

Ni läsare är helt underbara! (Iaf ni som kommenterar, ni är de enda jag känner till )

Det betyder massor att kunna få ur sej allt det här, och visst skulle man kunna skriva en dagbok, men det är ju inte riktigt samma sak, för då får man ju ingen feedback från goa människor!  

Kram på er och gonatt, hoppas ni orkar med att läsa.     

Jag blev så himla nere av mitt förra inlägg och allt vad det innebär, så jag satte mej och kollade lite på kort.

Mina barn kan alltid får mej på bra humör, eller ja, nästan iallafall, om jag ska vara ärlig.  

Hittade dessa kort på Lillen. Han är världens sötaste linslus och ställer alltid upp sej så fint när jag tar kort.

I vanliga fall.  

På kortet nedan gjorde han iordning hela ansiktet till en ledsen min, precis innan jag tog kortet.

    (Jo då, vi hade grillat färsk  majs, som syns i bakgrunden.  )

Men men, jag sa iaf åt honom att "du kan väl se lite glad ut!"

Då blev det så här!!!!

   Det är svårt att vara hederligt svenskt "lagom" när man snart fyller tre tror jag.   

Ja, det är jag med vissa saker.

Som till exempel stavning. Jag är ganska duktig på stavning och till på köpet vansinnigt petnoga med detta.

Visst kan man skriva fel på datorn, men jag brukar alltid se det när jag korrekturläser och ändra direkt.

Men när jag läste igenom mitt inlägg jag skrev igår höll jag på att garva ihjäl mej!   

Herregud, ögonen måste gått i kors, för felen haglade tätt måste jag säga.   

Vilka i-lands problem va? Asch, vi har ju alla våra laster....  

Ikväll tog jag fram lite av mina gamla ridsaker till min dotter som ska rida imorgon... Det är med stor, stor sorg jag provade ridhjälmen och tittade på ridbyxor, ridstövlar, sporrar, tävlingsbyxor, borstar, träns, schabrak, vojlokar och allt... Lite tårar kom det....  

Jag har hållt på med hästar sedan jag var 8. I 30 år alltså. Jag fick ge upp det för flera år sedan. Jag klarade inte av det längre.

Jag kan ju knappt gå för f*n...

Nä, nu blev jag ledsen.  

Jättelsedsen.