Ibland känns ens egna problem små, i jämförelse med andras.

Har just läst min vän Malins blogg, och hon lider. Jag vill hjälpa, men hur?

Känner mej ovärdig att ens nämna att jag eventuellt har lite ont på en del ställen, när man läser och hör om hur ont andra har. Hon har ställt upp på mej så  mycket och har varit ett jättestöd. Men jag kan inget göra när hon får det jobbigt. F*n vad jobbigt...

En annan olyckssyster, EDS familjens liv, sitter också  med svåra smärtor nu. Henne har jag bara pratat med i telefon, men det känns som om man känner henne ändå. Jag lider med dom. 

EDS är en skit sjukdom. Jag är inte ens värdig att ha diagnosen när jag ser hur mina "systrar" lider. Nu gör själen ont....

Så känns det som om helgen har gått i. 150 blås. 

Sen har jag tagit ut mej, som vanligt. 

Går inte in på det så värst, det blir bara tröttsamt, men jag måste börja tänka lite.

Jag har sagt det förut, och säger det igen, jag måste börja tänka lite på mej och min kropp.

Jag ska leva med den här kroppen ett tag till, förhoppningsvis. Kanske 30-40 år till om jag har "tur".

Min EDS läkare sa till mej i veckan, tänk på vad du gör nu, idag, för sen när du sitter framför läkaren när du är 55 och är helt slut i kroppen, så kommer du ångra att du inte tog hand om dej när du var yngre...

När man har EDS måste man ge sej till till återhämtning. Det är jätteviktigt. Det tar tid att få in i den där tjocka skallen, men jag har äntligen insett det, tror jag. 

Nu ska jag bara få hjälpmedel som hjälper mej på vägen, sen får jag tänka om mitt liv, rejält, känner jag. 

En ny dag imorgon. 

Som vanligt.   

Tillägg: Funderade på att ta bort detta efter att ha läst mina vänners bloggar. Just nu känner jag mej bara liten. Men det får stå kvar, för så här är det ju, även om mina problem just nu känns triviala.