Ja, det är jag det.  

Jag söker hela tiden efter alternativa metoder för att lindra min smärta och min trötthet.

Så jag har provat det mesta kan jag tala om.

Det har fungerat, mer eller mindre bra, och ofta faller det på att det är för dyrt helt enkelt. Jag har bara pension, då får jag prioritera.

Nu har jag hittat något spännande!

Energy armour.   (Sidan är översatt till svenska via Google Chrome.)

Ett armband som jobobar med negativa joner. 

Jag fick förslaget av en vän, som ville hjälpa mej med min svåra smärta. Hon har provat detta själv, och fått mycket hjälp, hon är ju inte sjuk, men har blivit piggare och fått bättre balans. 

Jag tog på mej armbandet igår em. Sen glömde min EDS hjärna att jag hade det på mej, så klart.  

Imorse skulle jag köra dottern till friluftsdag. Så det var bara att få Lillen att äta frukost tidigare än han är van vid, och klä på sej och följa med.  

He he, han är snart tre liksom, han bröt ihop när vi åkte iväg i bilen och inte åkte till "dagis".

Sen när vi kom hem bröt han ihop igen, eftersom han fortfarande inte blev körd till "dagis", jag lämnar inte förrän kl tio...

När jag äntligen fått honom att lugna ner sej, så var det ju dags att åka, och då ville han så klart inte åka!!!!   

Hmmm, han kom i vilket fall iväg, och hade sin bästis där, så själva lämningen gick bra till slut...

När jag kom hem så tog jag hundarna på en liten mini kisserunda, som jag brukar. Så där tvåhundra meter i extremt maklig takt.

Igår hade jag rullatorn för att klara av den svängen. Höger ben hänger ju inte med, så jag går som om jag vore full, vansinnigt skämmigt...

Idag insåg jag att jag faktiskt kunde gå relativt rakt. Lika ont, men jag kunde gå skapligt rakt. 

Gick där och funderade över hur denna sjukdom går upp och ner, när jag insåg att jag har det där armbandet på mej. 

Visst, nu har jag en sjukdom som är väldigt upp och ner, och olika varje dag, men nu hör till saken, att jag har varit så här i över en månad snart.

Det kanske beror på det där armbandet, vem vet? Spännande är det i vilket fall.

Allt som jag kan få må bättre av, som inte påverkar kroppen i övrigt, är välkommet. (Jag menar kemiska ämnen då)

Sen är jag i normala fall totalt slut efter en morgon med min älskade Lillen. Han tar musten ur mej, den lille älsklingen. 

Idag hade jag faktiskt lite energi kvar när jag kom hem med hundarna.

Det ska bli spännande att se hur det här armbandet påverkar mej, om det gör det alls.

Jag har en stor tro på kroppens kraft att hjälpa sej själv, om man bara hjälper den att göra det.

Så det här är något för mej.   

Jag är beredd att prova ALLT som kan hjälpa mej till ett bättre liv, så länge det inte gör mej illa i processen.

Fast nu är jag trött och har ont, måste jag erkänna. Har ont i skallen, och har haft det i flera dagar nu, det tar knäcken på mej en smula.

Nacken gör så ont, då spänner jag mej, och får ont i skallen. Enkelt uträknat.  

Nu blir det snart till att stänga datorn.

Tre har haft strömavbrott i flera timmar idag, så mobilerna och bredbanden har inte funkat, jösses vad "naken" man känner sej utan mobil!!! Och utan dator!!!  

Just nu är det mycket som rör sej i huvudet, många tankar som snurrar där inne.

Livet är lite tufft ibland, jag är i den processen att ändra på saker och ting, så att utgången blir den bästa.

Men det är tungt.

Tja, det var väl "allt" för ikväll.

Kram på er!!!    

Pianicks blogg om EDS. 

Besök den!  

Nu känner jag att livet är på väg på en annan väg igen.

Det är inte så lätt att omvärdera hela livet, gång på gång, kan jag tala om. 

I påskas vandrade jag på Omberg i flera timmar. Sakta,  men ändå gick jag, länge.

Nu kan jag inte ens gå hundra meter. 

Just promenaderna har varit min enda chans till "träning". Jag har försökt träna på alla sätt som finns, tror jag. Och det slutar alltid med inflammation i lederna och i ledvätskan. (Det heter synovit)

Men promenader har varit min räddning kan man säga. Dessa dagliga promenader med hundarna, som gjort mej så gott, både i kropp och själ.

Det har varit min räddning många gånger, för att få rensa kroppen och själen. 

Jag är av den åsikten att om man gör något som inte fungerar, så måste man ändra på det, tänka om och göra saker på ett annat sätt, för att få det att fungera. 

Men just nu står jag handfallen. Rullatorn gör ju att jag kommer ut ändå, men då får jag välja mellan pest och kolera. Ska jag få ont i ryggen eller händerna? 

Händerna, armbågarna och axlarna tar stryk av rullatorn, det kan jag säga efter bara ett par gånger med den.

Men ryggen och bäckenet blir bra avlastade.

Detta tål att funderas på. Jag brukar finna en lösning, det gör jag till slut, men just nu känns det lite hopplöst.

Sen är jag där igen, det här med bloggen. Nu när jag är i ett skov som bara går utför, där kroppen bara blir sämre och sämre, gör jag verkligen någon nytta med bloggen då? 

Jag vill ju hjälpa folk, inte sänka dom....

Asch, vad det ska vara svårt ibland....