Stina

10 september 2011 08:24

Åh vad skönt att du ska få detta hjälpmedel som du faktiskt behöver. Visst är det väldigt svårt att inse att man faktiskt måste ha rullstol, men se det som så här: Du behöver det för att må bättre och då är det inte fel. Jag börjar misstänka att jag kanske inte har EDS iaf.....kanske det är så att det "bara" är RA och överrörlighet jag har?!
Tack för alla dina kommentarer hos mig när jag varit frånvarande <3 de uppskattas massor.
Önskar du kunde ha mindre ont *kramar om*

Jag har varit befriad från mina enorma smärt skov de sista 8 månaderna och det är jag så glad för. Tacka vet jag Orudis Retard. KRAM

Anna

10 september 2011 14:40

Ja du, jag vet inte om RA är en bättre diagnos än EDS, fast det så klart, det är ju "bara" lederna som påverkas i RA...
Jag läser din blogg varje dag vettu, vare sej du är närvarande eller ej. ;)

Tack för kramen, den behövs ska du veta. :)

Kramar tebaks.

Pia

10 september 2011 09:36

Läser din blogg med tårar i dag.Tänk att det ska va en kamp hela tiden.VI HAR SVÅR EDS MAN FÅR VA SOM EN KRIGS MASSIN I MELLAN ÅT.Som du vet så lever ja med min yngsta tös med.Som jag förklara i mailet.Vet inte i mellan åt var jag får energin i från ? Hon är ett heltids jobb.Önskar ja våga blogga men jag har så mycket om ja backar i livet som är ett helvete man gått igenom innan min diagnos fast ställdes.Sen att jag har mina två älskade kids men sina diagnoser.Man vet inte hur mycket som är värt att lämna ut på internet himmlen ?Vet med hur tråkig man upplevs av en del runt en för man måste tacka nej jämt.Pågrund av eds.Man orkar inte.Men jag har lärt mig ja får väll uppfattas tråkig då av dessa indevider.I dag ska jag med älsta tösen på resturang :) yngsta tösen är hoss sin goa pappa :).Ja sov till nie i morse barn ledig :) Förstår dig gumman att du är glad med positiva läkar besök.Ha en fin lördag kram.

Anna

10 september 2011 14:43

Det är svårt ibland att veta hur mycket jag ska lämna ut här, men jag har en ganska liten läskrets, så än så länge går det bra tycker jag. Jag vill ju hjälpa andra, då måste jag ju skriva lite om hur det är.
Härligt med lite egentid med dottern. :)

Kramar

Pia

10 september 2011 09:37

Börjat läsa i andras bloggar med.Som du har i länken.Hoppas dom inte tar illa upp man läser runt kommenterar.Kram

Anna

10 september 2011 14:43

Ha ha, det är nog det som är meningen. :)

Kramar!!

Pia

10 september 2011 09:41

I går så tog ja bägaren från kaffe atumaten.Fick skoll hett kaffe över bena.Det bara slant ur händerna.Man är inte beredd alls.Blev kallduch så det är bara rodnad i dag.Har slutat bli ledsen i dessa sitvationer.Börjar bli van.Med min ovän eds som jag döpt skiten till.Kram

Anna

10 september 2011 14:44

Jaa du, säg vad man inte har tappat genom åren... Ovän är vad det är.

Pia

10 september 2011 09:53

Man vill inte vara nån last.Jag är som du jag ber aldrig nästan om hjälp-När mina smärtor är på top då blir jag som hyper aktiv ja kan int sitta eller va still ja far liksom bara runt.Sen däckar man klockan 8 typ.Sen ja hitta era bloggar så blev man likom lycklig i själen.Man är inte ensam styrke kram

Anna

10 september 2011 14:45

Så kände jag också, när jag hittade bloggar som visade att jag inte är ensam i helvetet.
Jag är likadan som du, hyper först, sen helt slut.

Pia

10 september 2011 10:54

Hej, tack för din kommentar, skönt att du iaf fick ett bra bemötande hos din ortoped, det är ju mer än vad jag nånsin fått, mej behandlar dom som skit rent ut sagt och plågar mig så man nästan vill hoppa ut genom fönstret!!!

Anna

10 september 2011 14:45

Usch vad trist.. Jag är glad över de läkare jag har som behandlar mej med värdighet, för det är ju inte alla som gör det.

Skrutten

10 september 2011 21:42

Men va skönt att det börjar bli lite flyt.Ibland undrar man varför det ska ta sådan tid. Är det för att vi har svårt att förmedla vad vi egentligen känner och behöver eller är det doktorerna mfl som behöver betänketid och lång startsträcka?????
Ibland kan man bara undra över hur och varför saker sker eller inte sker.

I vilket fall som helst blev jag jätteglad för din skull då du nu får möjligheten att styra hur mycket smärta du klarar av med hjälp av hjälpmedel. "Avlastning som smärtlindring" är faktiskt det bästa i längden även om det inte räcker alla gånger.

kramis och grattis än en gång

Anna

10 september 2011 22:49

*kramar om*
:)
Ett stort tack. :)