Ja, man lär sej mycket  när man har kontakt med andra med samma sjukdom måste jag säga.

För jag trodde nog att jag bara har väldigt lågt blodtryck.

Fast jag märkte väldigt påtagligt idag när jag plockade svamp, hur mycket sämre jag blivit i min sjukdom. 

Jösses vad jobbigt det är att plocka svamp, när det snurrar i skallen och hjärtat slår i 200, varje gång jag böjer mej ner och plockar en och sedan reser mej upp igen. 

Det är så himla trist att det också ska vara svårt. ******* (svärord) vad jag är trött på denna sjukdom ibland. Eller för tillfället ganska ofta... 

Det är höjdpunkten på året för mej, när naturen delar med sej av sina skatter. Svamp och bär. Hallonsnåren i skogen dignar röda, men jag klarar inte av att plocka. Smultronen har nästan blivit övermogna, och jag kan inte plocka.

Och nu svampen, som jag ÄLSKAR!! Det finns inget bättre än att dra på sej stövlarna i september när hösten börjar och gå ut på mitt hemliga ställe och plocka kilovis med svamp. Steka, torka, frysa in och sedan njuta av dem under hela vintern. Nu är det sommarkantarellerna som lyser gula överallt i min skog. Men det tog knäcken på mej att få hem dom.... Och det var ändå en liten minisväng kan jag tala om. 

Nu är det ju inte bara yrsel och hjärtklappning som sätter stopp för mej. Jag kan verkligen inte gå långt längre. Det skrämmer mej. Jag kan knappt gå alls. Ska man hamna i rullstol innan man är 40 tro? 

Nä, nu har jag gnällt och gnällt i flera dagar. Det tyder på att jag borde ta tag i saken tycker jag. Hur jag nu ska göra det? 

Det känns så där faktiskt, att spy ur sej allt här, eftersom andra som har sjukdomen kanske tror att jag bara har ett skitliv. (För det har jag verkligen inte)

Sen läser ju vänner och bekanta också. Och en och annan fiende. 

Nu är jag där igen. Ska jag blogga eller inte? 

Visst, det är min blogg, jag skriver den för min skull.

Men andra läser och påverkas av vad jag skriver, det tror jag iaf.

Både folk jag känner och de jag inte vet vilka det är. 

Vill jag att alla ska veta hur dåligt jag egentligen mår? För nu har det här skovet jag befinner mej i, gjort mej så pass mycket sämre på så kort tid. Jag undrar om det ska plana ut snart. 

Tål att funderas på. 

Samtidigt är det så härligt med alla goa människor som kommenterar och peppar och kramas här.   Ingen nämnd ingen glömd. Ni ska veta att det betyder massor för mej.

Kramar!!!! 

Jo då, dagen flyger fram, alla dagar gör det nu för tiden. Fast ändå inte. Konstigt...

Fast jag har fått lite gjort idag ändå. Maken och svärfar tog med sej barnen till stan och handlade till bygget vi håller på med. (Eller ja, vi, nja, inte jag då, så klart, som vanligt)

Då passade jag på att gå ut i skogen. Till min stubbe. Jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och bara vara. 

Jag tog med hundarna och gick iväg. Och kära nån, jag hittade det jag var ute efter!!!  

   Ett halvt kilo, inte illa!!! Det HÄR är en lisa för själen kan jag tala om!!! Helt underbart att gå där och se de där gula skönheterna både här och där!!!  

Fast självklart har ju solen även en molnkant.  

   Jag brukar gå väldigt försiktigt i skogen, eftersom jag vrickar mej väldigt lätt. Och jag var så glad över att jag hade klarat mej den här gången också när jag styrde kosan hemmåt.

Men men, när jag hade två hundra meter kvar hem så trampade jag snett i ett hål så klart. Vrickade både knä och fot. Mys pys....  

Kyl spray, MSM/aloe vera och linda hårt. Högläge och vila, typ. Hoppas det blir bra snart. För det gör ont. Det också.

Ryggen har inte gett med sej och sömnen tar stryk mer än vanligt. Nacken som är opererad och har en whiplash är värre än vanligt. Nu snedbelastar jag ju kroppen också, eftrsom jag behöver avlasta höger ben. Ont ont ont. Men jag har klarat det förut och ska klara det igen. Punkt.  

Ja, coping, ungefär att klara av på engelska.

Jag bara måste berätta något min 14 åriga dotter sa till mej, när vi stog vid husvagnen och tittade upp mot fjället och såg detta:

   Nu är detta en stillbild, men ni skulle sett! Molnen "rann" i dalen mellan bergen så det såg ut som om det brann. 

Då sa min dotter; Jag tror att jag är den enda i min klass som får se allt det här vackra, mamma!!! 

Älskade unge!!!

Det är så jag klarar av min kroniska smärta. De jag har omkring mej ger mej styrka.   

Det är samma visa varje gång jag ska gå in på min blogg. Jag måste gå och kolla vad jag skrev sist. Men alltså hallå, jag är nog baske mej totalt senil!!!  

Jag menar, jag skrev ju igår, och jag skrev om saker som nyss hänt... Det är tur att jag skriver så här så jag vet vad jag gjorde igår och förra veckan, tror jag.  

Idag hade vi besök av en kär vän, som jag träffade på nätet för över ett år sedan. En så himla go tjej!! Jag är så tacksam över att jag kan få sådana här kontakter, för det blir väldigt ensamt när man går hemma, och har gjort i tretton år. Jag har några som stått ut, och är äkta vänner, men de är inte många.

Fast jag vill inte ha för många så klart, jag lägger hellre krut på dom jag har, det betyder så himla mycket!!! 

Jag har en vän som tog hand om huset när vi var borta med husvagnen. Henne har jag haft i många år nu, och hon ställer upp och ställer upp, hon är underbar!! Sådana vänner ska man vårda ömt, och jag hoppas jag gör det, för henne vill jag alltid ha nära.      

Sedan har jag skrivit förut  om hur tacksam jag är över mina nya vänner. Mina olyckssystrar. Vad skulle jag göra utan er? Vad gjorde jag innan jag hade er?   

Men men, jag har iallafall äntligen fått börja med ny medicin. Fentanylplåster. Jag satte på första idag och jag har stora förhoppningar att det ska göra nytta. Än så länge så, peppar peppar ta i trä (knackar mej i huvudet) det verkar vara positivt.  

Jag hoppas att en jämn dos ska hjälpa mej att hålla smärtnivån lite mer rimlig. Hoppas hoppas, för nu börjar det bli väldigt jobbigt för kropp och själ att ha så här ont hela tiden. Varje dag. Varje sekund. Hela tiden.... Jag förstår att kroppen tar stryk av det här, för fy attan säger jag bara.

Oj, det här blev visst längre än jag tänkt mej.  

Kram och ha det gott!         

Ja nu är jag där igen.

Alldeles för ont för att kunna sova ordentligt. Visst sover jag, men denna kropp låter mej inte sova så jag blir utsövd.

EDS är en pina emellanåt måste jag erkänna. 

Jag har hundra kuddar i sängen i husvagnen, så jag ligger skapligt, men inte som hemma i elevationssängen så klart. 

Därför känns det så himla trist att inte få sova sej pigg någon enda gång. Jag är ju helt slut efter en dag på fjället med familjen, även om jag faktiskt nästan inget gör. Jag borde fanken sova som en klubbad säl!!!

Men neeeeeeej då...  

För att ta något annat, eller nästan iallafall, så vill jag bara säga att den här semestern har varit en annorlunda upplevelse.

Jag har ju så klart förstått att jag blivit sämre i min EDS, men att det är så här illa, det hade jag förträngt. 

Det är tur i oturen att hunden skar upp sina tassar så jag slapp ta hela lasset när vi fick lägga vandringsplanerna på hyllan.  

För det är jättejobbigt att säga att jag inte klarar det och det och det. Jag vill så väldigt gärna, men jag kan inte. Jag KAN inte. Helt otroligt....  

Sen blir jag så himla känslig när jag mår så här. Jag kommenterade en blogg igår, och skrev att jag tycker hon gör långa inlägg, och jag menade det verkigen inte i en negativ mening. Men självklart så tog hon det som om jag gnällde.....   Lika bra jag struntar i att läsa och kommentera andras bloggar. Iallafall nu ett tag, för jag gör visst bara fel. Inget blir riktigt bra.  Jag verkligen hatar att säga och göra saker som gör folk ledsna och arga. Jag vill bara göra folk glada.

Jag verkar ha förlorat den förmågan just nu. Eller för alltid, vem vet?

Just nu känns det som om sjukdomen äter upp mej inifrån.

Låg ju hela natten igår med jättevärk i sidan, under revbensbågen på vänster sida. Där sitter ju bara mjälten och lite tarm. Konstigt. Bättre idag, men inte helt okej. Är det inte det ena, så är det det andra..... 

Ja ja, i vilket fall så åker vi hem imorgon, jag klarar inte mer nu. Det är en lång resa hem också, och det är en pina att sitta i bilen för länge. 

Se, där får familjen rätta sej efter min sjukdom igen.....

Blä!!

   Men trots allt så har jag och familjen fått uppleva en otrolig natur och ett härligt djurliv, det är inte alla förunnat.   

Batterierna är laddade ändå, på sätt och vis.  

Ha det fint nu alla!    

Dagens bildkavalkad kommer här.

Det har varit en härlig dag, men jättejobbig. Jag har verkligen ont överallt, och som pricken över i så vaknade jag med en huvudvärk som höll i sej hela dagen också. 

Nacken har lagt av totalt, den har ju inte blivit helt okej efter operationen, och nu är det illa. 

Men här kommer bilderna!  

   De har en helikopterplatta precis vid campingen, ni må tro att Lillen tyckte det var spännande när han åkte fram och tillbaka med gäster upp till fjället. 

   Köpte ny vintermössa som han prompt skulle ha direkt, sen somnade han med den på, gullunge.  

   Här kollar han in vitmossan i närbild, han älskar naturen som tur är. 

   Hundarna kände att det gått älgar där och höll Lillen sällskap i fronten.  

   Vilopaus på en stubbe. Mammas älskling.   

Ja, det är inte utan att jag har väldigt, väldigt ont just nu, och har haft hela dagen. 

Fast just nu är det värt det...  Idag har vi bara fixat det sista med vagnen, gjort så att vi kan bo här i en vecka. Skönt, men oj så ont...

Just precis nu sitter jag ute bland knotten och njuter i fulla drag. Jag har fjällen precis framför mej. Knotten är inte jättejobbiga eftersom det blåser. Fötterna och knäna värker så det pulserar,  nacken är i totalt olag, ryggen känns som om den har gått av ungefär.

Men vad gör det????? Inget just nu!!!!! (Nästan)

   Mitt frukostsällskap, himla trevligt. Den har varit här hela dagen och retat hundarna till vansinne. Den har stått utanför receptionen och glott. Den har stått utanför vår husvagn och glott. Ganska söt faktiskt.  

   Den här bilden på Lillen är ganska bra, för vad gör man är en snart treåring börjar tycka det är tråkigt i bilen? Ge honom en gammal tidning och en kulspetspenna!!!  

Imorgon är det tänkt att vi åker över till Norge och kollar Elgå igen, vi var där 2007, och det är så himla fint!!! Vi är ju precis intill, så det är ju lättåkt kan man säga.  

Jag sitter ute och skriver detta, och precis nu kom alla myggen, för det har slutat blåsa.... 

Dags att gå in till de andra snart. Min kropp känns verkligen inte bra. Det gör ont överallt, mer än vanligt. Fast så klart, jag har ju gjort mer än jag brukar, och det straffar sej ju så klart.

Ha en härlig torsdag nu alla, stor kram!!!!    

Här kommer lite bilder.

Jag har otroligt ont efter att ha suttit i bilen så många timmar, men att komma till fjällen gör själen så gott!!

   Han sover inte i den mest bekväma ställningen i bilen... Men han släppte inte traktorn inte!! 

   Han fick ett trätåg i Nusnäs, som minne, och den lekte han med direkt på grusparkeringen, när vi gav hundarna vatten.

En av vyerna från en av våra fikapauser. Österdalälven, vackert!!

Lillen är fascinerad av vattnet och hunden av stenarna som Lillen kastar i. Delat intresse kan man säga.   Tror ni han höll sej torr? Nä då, han lyckades sätta sej i vattenbrynet så klart, busungen.  

   De sista tre milen ser ut så här, och känns som ungefär trettio... 

Vi kom fram skapligt, men receptionen var stängd, så vi kommer inte åt servicehuset förrän imorgon. Vi som såg fram emot en dusch.. Men men, det får bli imorgon.  

Jag har otroligt ont nu, och har sovit dåligt, även om jag har bullat upp med kuddar överallt. Jag har aldrig varit så här dålig när vi varit ute med husvagnen förut, det känns tungt.

Men det här ska gå!!! Så är det bara!!!  

Vi får se vad vi gör imorgon, jag skulle tro att vi ska fiska och kolla naturen lite. Underbart!!

Ha en fin onsdag nu, alla vänner!!